Publicerat
Kategori: Novell

En kuslig upplevelse

En kuslig upplevelse

Klockan var halv tio på lördagsmorgonen när den kraftigt byggda medelålders mannen slog igen dörren till den välskötta - 70 talsvillan. Den tidiga novemberdagen var grå och ruggig och huttrande vände sig mannen om och gick fram till garaget.

Han stannade till framför garageporten och drog upp dragkedjan i sin bruna manchesterjacka. Det var tyst och lugnt. Villafolket sov. Endast det avlägsna bullret från enstaka morgontidiga motorvägsbilister, störde den nästan kompakta tystnaden.

Mannen böjde sig ner och låste upp garageporten. Garaget var trångt och smalt. Dörren till 245:an gick att öppna precis så mycket som behövdes för att han skulle kunna tränga sig in bakom ratten. Han backade ut ur garaget och lät motorn vara igång när han steg ur bilen och slog igen garageporten. Sedan körde han ut ur det tysta tomma villakvarteret.

När han kommit upp på rondellen kunde han se ner på den glesa morgontrafiken. Han ökade farten och accelerade ut på motorvägen. Några minuter senare körde han av den stora trafikleden och svängde in på en mindre, smalare gata. Han befann sig i stadens norra utkanter och när han passerade det stora, deprimerande fängelset kände han den vanliga olusten sprida sig i kroppen. Fastän han visste varför, han kände som han gjorde, var olustkänslorna jobbiga och svåra att skaka av sig. Med en kraftansträng lyckades han ändå komma i från det starka obehaget.

Gruset knastrade under bilen när han en stund senare svängde in på trädgårdsmäster-
iets parkeringsplats.Han steg ur bilen och gick fram mot det gamla, förfallna växthuset. Dörren, som saknade dörrhandtag flög gnisslande upp och de spruckna små glaskvadraterna skallrade när han tryckte till där handtaget skulle ha suttit. Snabbt gick han igenom det tomma, dragiga växthuset och öppnade dörren som ledde in till själva butiken.

Den flintskalliga, skäggiga trädgårdsmästaren såg trött och glåmig ut där han satt med sin morgontidning bakom den enkla trädisken. Disken bestod av tre plankor som lagts över två omålade träbockar. En röd termosflaska stod på en av plankorna och ur en kantstött mugg, ångade det från det heta kaffet.

Trädgårdsmästaren såg upp ett ögonblick, mumlade fram ett otydligt ' god morgon ' och återgick sedan till sin tidning.

Den storväxte mannen såg sig noggrant omkring i lokalen. På stengolvet stod det stora krukor med olika, enskilda blommor. Färdigbundna buketter fanns inne i ett stort kylutrymme invid den ena väggen. Utbudet i butiken var förvånatsvärt stort och blommorna verkade fräscha och välansade. Hastigt bestämde sig mannen för en vacker bukett från kylutrymmet. Den trötte trädgårdsmästaren kvicknade till och slog in buketten i ett vackert enfärgat omslagspapper.

Från växthuset till kyrkogården var det bara några minuter med bilen. Han körde in på den tomma parkeringsplatsen, backade in mot stenmuren och slog av motorn. Huttrande steg han ur bilen och sträckte sig in över förarsätet efter blomster-
buketten.

Han låste bilen och gick fram till den tunga, smidda järngrinden som ledde in till kyrkogården. Trögt och gnisslande gick järngrinden upp och gruset knastrade under fötterna på honom när han gick den krattade gången, fram till vattenkranarna.

Kyrkogården var stor och ödslig denna tidiga, gråkalla lördagsmorgon och mannen var ensam. Det rådde en märklig, högtidlig tystnad därinne bland gravstenarna, en påtaglig nästan skrämmande tystnad. Plötsligt, som komna från ingenstans, flaxade en flock skränande, kraxande kråkor förbi. Lika snabbt som de dykt upp lika snabbt var de försvunna. Mannen rös till och började nervöst avlägsna papperet från blomster-
buketten.

Det var då, just när han öppnade locket till sopbehållaren, som han hörde skriket. Ett kort, högt skrik, vädjande, ett skrik på hjälp. Den storväxte mannen stelnade förskräckt till och blev stående med omslagspapperet i handen, lyssnande, in mot den stora, ödsliga kyrkogården. Det var tyst. Ingenting hördes och inte en människa syntes till, så långt som han kunde se in, bland de prydliga, grusbelagda gångarna.
Obehaglig till mods och med örona på helspänn kastade han omslagspapperet i behåll-
aren och gick fram till vattenkranarna. Vattnet var avstängt.

Han gick ut på grusgången. Efter några meter ut i gången och med ansiktet vänt in mot gravkvarteren blev han stående, alldeles tyst, lyssnande och osäker. Så bestämde han sig. Gruset knastrade välbekant för varje steg han tog. Den storväxte mannen från villakvarteret gick fort och han flåsade och såg sig oroligt omkring hela tiden. Han hade precis sneddat över den lilla gräsplätten som han alltid brukade göra, när han hörde det igen, skriket. Denna gången var det närmare och tydligt kunde höras att det var ett stort, kallt desperat rop på hjälp. Mannen ryckte till fastän han var beredd, tvärstannade och blev stående alldeles tyst och stilla,lyss-
nande. Ingenting hördes. Inte ett ljud.

Det var kusligt och plötsligt kände han kylan. En intensiv isande kyla, som började i magen och blicksnbbt tog hela hans kropp i besittning. Han ville springa, springa därifrån, ut från kyrkogården, ut till bilen.

Med en kraftansträngning tog han sig tillbaka till förnuftet, till tanken, och verkligheten. Iskylan försvann och omtumlad men någorlunda samlad fortsatte han dit han skulle. När han kom fram lutade han sig fram över den grå granitstenen och plockade fram den lilla krattan och plåtvasen. Med krattan gjorde han fint framför stenen. Vasen tryckte han ner i jorden. När han placerat blommorna i vasen reste han sig upp och tog ett steg tillbaka, ut på grusgången.

Då, mitt i steget kom det igen. Ett fasansfullt, desperat rop på hjälp som nästan fick den storvuxne mannens blod att isas i ådrorna. Ett enda högt, tydligt rop på hjälp. Sedan den märkliga tystnaden. Mannen från villakvarteret förstod nu att en människa var i nöd, att en levande människa härute på kyrkogården behövde hjälp och det nu gällde att kvickt hitta den nödställde.

Snabbt sprang han ut och runt till nästa grusgång, och sedan till nästa och nästa och plötsligt fick han syn på honom. Han som ropat, skriket ut sin dödsångest över den ödliga kyrkogården. Det var en gammal man. Han var klädd i en uråldrig trench-
coat och han låg på bröstet över graven. Hans ansikte som inte syntes var nerpressat i myllan framför gravstenen, armarna hade hamnat under honom och hans fötter hade sparkat stora märken i kanten på gräsmattan. En grå hatt låg upp och ner en bit därifrån.

Den storvuxne mannen från villakvarteret böjde sig ner över den tysta och tillsynes
livlösa äldre mannen. Han rörde lätt vid honom och vände honom försiktigt om.

- Hjälp mig! Snälla ni, jag kan inte komma upp. Rösten var tunn och darrig och blicken i det grådaskiga ansiktet var skräckslagen och vädjande. Den storvuxne mannen tog försiktigt tag om den äldres axlar och med ett försiktigt lyft fick han
upp honom och sedan bar han honom fram till den bänken som stod i buskarna en bit därifrån. Gamlingen som var yr och chockad kunde inte sitta upprätt utan fick lägga sig ner på bänken.

Plötsligt, som från ingenstans dök en storvuxen dam fram ur buskaget. - Vad stå på? frågade hon och tittade misstänksamt på de bägge männen. Den storväxte förklarade vad som hänt och hur han hittat den gamle, liggande raklång över graven. Damen såg intensivt på dem båda. - En obehaglig historia sa hon. Hur är det med honom? Borde vi inte ringa efter ambulans? - Nej, nej ingen ambulans. Den gamle kraxade svagt. Kan ni inte ta mig hem? Snälla ni!

Var bor du? Mannen såg frågande på den gamle. - Jag bor bara en liten bit härifrån. Jag går alltid hit till kyrkogården på lördagsmornarna, tillade han. Det har jag gjort i många år. Ända sedan Ella dog. Det är hennes grav jag besöker. Den gamle mannens röst svek honom. - Ella var min fru... Det är många år sedan. Ja, det är många år sedan hon dog fortsatte han och varje lördag har jag varit här, varit här med blommor, året om, alltid. I dag, Ja, jag vet inte vad som hände. Plötsligt bara låg jag där och jag kunde inte komma upp.

- Det var hemskt! Den äldre mannen såg tacksamt på de båda räddarna. - Det var ju för väl att ni kom! Plötsligt började han att gråta. - Jag kunde ju legat där på graven ovanför Ella och dött, det kanske var meningen snyftade han.
- Jag skall hämta bilen sedan skall jag köra dig hem, mannen från villakvarteret log vänligt mot den gamle. - Du stannar väl här, fortsatte han mot damen? - Ja,det är klart att jag gör. Skynda dig på bara! Du måste köra runt och in genom de stora grindarna.

Deras blickar möttes en kort sekund. - Skynda dig på, vädjade hon och kastade en nervös blick bort mot den gamle. Det verkade som om hon var rädd för att vara ensam med honom, där han blek, svag och darrig halvlåg på den brunmålade bänken.

- Jag skall skynda mig, ta det lugnt bara. Jag är strax tillbaka! Skyndsamt begav sig den storvuxne mannen ut mot parkeringsplatsen. Han fick köra runt halva kyrko-
gården innan han kom fram till kyrkogårdens huvudingång. Där fick han gå ur bilen för att öppna grindarna. Han hade tur, för nästan omedelbart kom han in på den breda gången som ledde fram dit han skulle.

Damen såg lättad ut när han stannade bilen vid sidan av bänken. De hjälptes åt att få in den svage,gamle mannen i bilens baksäte. Mannen från villakvarteret och den gamle tog adjö av den hjälpsamma damen och den äldre tackade henne med svag röst.
- Gud välsigne dig! Sedan körde de sakta ut från kyrkogården...














Skriven av: Boris Söderberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren