En kväll


Detaljerna har bleknat och försvunnit. Jag minns inte exakt när det inträffade, men det måste ha varit på vintern någongång då det snöade stilla ute. Det var fredag kväll och jag var på det lokala diskot. Jag kan inte minnas att jag druckit något men jag var på ett strålande humör så det hade jag nog. Satt på någons axlar, föll av, lyftes upp igen, dansade, snubblade ut, tog en cigg, in igen, runt, runt. Det var mycket folk, alldeles för hög musik, en tjock rök dimma, epilepsi lampor som fick alla att röra sig som robotar. Att det var mycket folk har etsat sig fast. Överallt människor. Alla olika, korta, tjock, ful, smala, vackra, alla gled de förbi mitt öga. Men det var lättfångade bilder och lika lätt som de kom, försvann de, glömda innan de ens fångats. Jag stod där mitt i havet av människor, dansade, med vem och varför har jag glömt, då jag av någon anledning vred lite på huvudet. Ögonen gled över ansiktena men stannade strax, fångade av det vackraste ansikte jag någonsin sett. Hon stod där, smått skymd av någon annan men det kändes som om det bara var hon och jag i rummet. Mina ögon mötte hennes, en sekund funderade jag på att vika bort blicken, sedan höll jag den kvar. Vi tittade på varandra, blinkade knappt, förlorade för omvärlden.
Jag fick en knuff, tappade ögonkontakten och när jag lyfte blicken igen var hon borta. Försvunnen i mängden. Jag såg mig omkring, förgäves. Hon var verkligen borta. Hade hon ens varit där, eller hade hon bara varit en skapelse av min fantasi?
Jag gick till baren, köpte en Cola och slog mig ned på en stol. Såg ut över folkhavet, men hon stod ingenstans att finna. Då var det någon som knackade mig på axeln. Smått irriterad vände jag mig om, ovillig att avbryta sökandet. Men vem stod där, om inte hon? Hennes ansikte strålade, leendet bländande vitt, ögonen glittrade oh förtrollade.
”Hej” sa hon.
”Hej” svarade jag.
”Är det du som är Jockes kompis?” undrade hon. Den frågan är det enda jag egentligen minns vi sa till varandra den kvällen, det som fastnat i minnet.
Jag nickade som svar och log jag med. Vi pratade lite till och jag kunde inte slita blicken från henne. Ledde henne ut på dansgolvet. Vi dansade likt vi var ensamma, tätt intill varandra, kände hennes andning mot min hals, smekte hennes kind. Tiden gick, alltför fort. Det kändes som om det bara gått ett par minuter fast det snarare gått någon timme när hennes kompis kom och hämtade henne. De var tvungna att gå, hon stretade emot men lät sig tillslut övertalas. En snabb kyss på kinden och hon var borta.
Återigen osäker på vad som verkligen hänt, vad som var verkligt stod jag orörlig kvar. Men fukten efter kyssen på kinden övertygade mig om att hon inte varit någon dröm. Hur länge jag stod där, oändligt trött, vilsen utan vare sig vilja eller kraft att göra något vet jag inte. Men snart kom Jocke, frågade var fan jag hade varit hela kvällen och drog mig mot utgången, det var dags att gå. Medan vi gick mot garderoben tittade jag mig omkring, ett sista, desperat försök att få se henne.
Vi hämtade våra jackor och gick ut i mörkret och kylan. Jag kröp ihop i jackan, huttrade lite för mig själv då jag fick syn på henne. Hon stod en bit bort, under en gatlykta, pratade med sin kompis, gestikulerade med händerna, snön fastnade i hennes hår och låg kvar och hon var underbart vacker. Så fick hon syn på mig, skyndade fram, kramade om mig.
Det visade sig att vi alla skulle åt samma håll, jag, hon, hennes kompis och Jocke. Vi gav oss av i vinternatten, Jocke och hennes kompis bildade förtruppen, hon och jag kom lite efter, uppslukade av varandra. Mitt hjärta gick på slog hårt och det skulle inte förvåna mig om hon hörde det.
Där gick vi, arm i arm, i mörkret, vägen endast svagt upplyst av några enstaka lampor, snön föll sakta och la sig på våra kläder, i håret, överallt. Jag strök en snöflinga ur hennes hår, kysste henne på kinden, hennes hand grep min. Vi stannade, såg varandra i ögonen, hennes hand drog undan min lugg. Tiden tycktes stå stilla, frusen i stunden. Sakta böjde vi oss framåt, läppar sökte läppar, fann varandra och jag kände för ett kort men oförglömligt ögonblick hennes tunga.
Hennes kompis ropade något, magin bröts, tiden kom tillbaka, verkligheten trängde sig på. Vi särade på oss och hennes kompis ropade åt oss att skynda oss. Jag såg i hennes ögon att hon var lika irriterad som jag. Men likväl gick vi och snart skulle de ta en annan väg. Hon kysste mig lätt på munnen och var sedan borta. Jag såg henne försvinna i mörkret, hon vände på huvudet en gång och jag fick en sista skymt av hennes ansikte, sedan var hon borta.
Jag svävade på moln hela vägen hem, kände mig lyckligare än någonsin förr, skuttade, sprang, tumlade runt i snön. När jag låg där i en snödriva, stjärnorna gnistrade likt tusentals diamanter högt över mitt huvud, då jag slogs av en tanke. Hennes nummer. Hur fan hade jag kunnat glömma det? Det hade varit så lätt, upp med mobilen och ringt henne imorgon. Men jag hade inte tänkt på det…

Jag minns att jag tiggde Jocke, bad på mina knän men han hade inte hennes nummer. Visst hade jag andra kompisar som skulle kunna ha det. Jag hade till och med lyft luren för att ringa, då jag tvekade. Dels för att hennes reaktion, vad tyckte hon om igår, kände hon likadant som jag, men mest för att det skulle kännas så pinsamt att fråga efter numret, så dumt. Jag stod där, men luren i handen och tvekade. Sakta lade jag tillbaka den, darrande i hela kroppen, förtvivlad, handfallen. Visst djupt i mitt hjärta att jag skulle ångra mig djupt om jag inte ringde men gjorde det ändå inte.

Minnena har som sagt bleknat och såren läkt. Visst träffade jag henne igen men inte vid något bra tillfälle, den rätta stämningen infann sig aldrig. Jag tänker inte så mycket på det längre. Mest för att det är så smärtsamma minnen, vill helst glömma. Det som grämer mig? Inte att jag glömde att fråga efter hennes nummer, nej det är förståligt, det är sånt som händer. Det som grämer mig är att jag inte ringde någon och skaffade det, att jag var så feg. Om jag fick en ny chans? Jag skulle svälja min rädsla och min oro och ringa. Jag skulle göra allt för att få numret och sedan ringa henne. Kanske skulle det inte ha blivit något, antagligen inte. Men jag kommer aldrig att få veta det, allt för att jag inte vågade ringa.

För kanske ett år sedan var jag och en kompis ute och gick. Det var höst, löven gula och det hade regnat tidigare på dagen. Vi brukade gå rätt ofta, prata om allt mellan himmel och jord. Av någon anledning kom vi in på hon som varit med den där kvällen, kompisen. Tydligen kände min kompis henne.
”Hon var skit kär i dig.”
Den natten kunde jag inte sova, ledsen, förtvivlad men mest av allt arg.

Författare:

Publicerat

Dela: