Publicerat
Kategori: Novell

En kväll i mitt liv

En kväll i mitt liv

(OBS! Detta är ingen självbiografi!)


Hur kom den dit där?! Och varför just idag! I en hel vecka har jag bara gått hemma och då har hyn varit så fräsch och ren men just idag när jag ska iväg på fest då dyker värsta berget till finne upp mitt i pannan! Typiskt! Så på med foundation och en massa puder, täckstift och puder igen. Fan, den syns fortfarande. Skit samma, vill nån klaga så får dom göra det, jag har bråttom nu! Bussen till stan går om en kvart och jag e inte ombytt än. Vad ska jag ha på mig?! Jeansen ikväll igen…eller kanske linnebyxorna…men det är inte så varmt ute, jag tar jeansen i alla fall! Och den svarta tröjan. Eller kanske det blåa linnet jag köpte förra veckan. Vänta, det ligger ju fortfarande i tvätten. Men var e nu min svarta väska? Efter en stunds rotande i garderoben bland en massa väskor hittar jag den längst in bakom en stor sportbag. Så, vilken tröja skulle jag nu ha. Den röda kanske…men den är alldeles för urringad. Det är ju bara en vanlig husfest. Jag tar den svarta tröjan ändå. Ett sista sprut hårspray och inte glömma parfymen för allt i världen! Busskortet ner i väskan, och läppglanset var nu det tagit vägen. Just de, jag la de ju i byxfickan. Och nycklar, mobil och tandborste (man vet aldrig när de kan tänkas behövas) ner i väskan. Hejdå till mamma och pappa som sitter i soffan och tittar på tv som vanligt. Jackan över ena armen och iväg. Fyra minuter kvar. Tur att jag inte har så långt till busshållplatsen. Det tar tre minuter i raskt tempo sen kan jag sjunka ner på bänken i båset. En minut senare dyker bussen upp, shit vilken tur jag hade ändå!

Mitt namn är…inte väsentligt!…jag har nyss fyllt sjutton. Går andra året på gymnasiet, samhällsvetenskaplig linje. Bla…bla…bla. Hur som helst så är det bara en månad kvar till sommarlovet och ja, det känns som det är fester hur ofta som helst. Okej, kanske mycket prov också men va fan man e bara ung en gång! Jag är nöjd med skolan så länge jag inte får IG. Eller egentligen inte men jag låtsas att jag e de. Jag vill faktiskt ha bra betyg och anstränger mig mer än vad dom flesta tror. Jag gör det på ett diskret sätt bara.
Jag bor i ett hus i en liten håla en bit utanför stan med min mamma, pappa och min tre år äldre bror. Det har trots allt sina fördelar med att inte bo i stan även om man inte alltid ser det så. Samhörigheten människor emellan. Men det blir ju också så att alla känner alla vilket gör att ett rykte snabbt når samtliga i byn vilket kan vara på både gott och ont.

Det här med killar började spåra ur redan när jag fyllt fjorton. Jag blev sådär löjligt ”kär” som man bara blir när man e just fjortis. Jag brydde mig inte riktigt om att han bara var ute efter en sak, jag ville bara vara med honom. Och lite erfarenhet på ett nytt plan kunde ju inte göra nån skada eller? Men där hade jag ju fel som med så mycket annat detta fruktansvärda året. Efter det ville jag ju bara få mer erfarenhet och det slutade med att jag skaffade mig ett inte så trevligt rykte omkring mig. Och ovänner, tjejer då förstås, som var avundsjuka på att jag kunde få så många killar. Eller nåt i den vägen. För nu fattar jag ju att grejen med att få så många killar inte är så väldigt tilltalande. Det är roligare om man får anstränga sig lite. Och i mitt fall fick jag ju dom för att de visste att jag ställde upp. På det som alla killar ville ha i den åldern, ja kanske i vilken ålder som helst faktiskt. Sex!
Det låter så illa när man berättar om det så här, men det e faktiskt inte så hemskt som de låter. Jag menar jag trodde jag va den enda. Men nejdå, det fanns fler tjejer som jag, det va bara de att dom lyckades vara lite mer diskreta med det hela. Och därför fick de inte samma rykte som jag dragit på mig heller. Gud vad jag hade velat byta plats med någon då. Speciellt året efter när jag började inse hur dumt allt va som jag gjort. Jag ville bara börja om ett nytt liv och låtsas som att den jag va inte fanns. Men hallå, jag lärde mig ju nåt! Jag mognade jag med ett tag därefter. Lite i alla fall…

Hela bussresan in till stan tar ungefär en kvart och hela vägen sitter jag och stirrar på mig själv i den lilla fickspegeln som jag alltid bär med i väskan.
Usch, hur kunde de bli så här? Jag känner mig inte alls nöjd. Jag vill inte se ut så här!
Mitt ansikte är smalt och de svagt röda kindbenen ganska höga. Mina stora blå ögon är omringade med svart eyeliner och en snygg grön skugga ligger på ögonlocken. Det enda jag ser är finnen i pannan. Ingen kommer ens att vilja titta åt mitt håll på festen ikväll, jag skulle stannat hemma! Kanske om jag skyndar mig att ta bussen tillbaka direkt igen, om de andra inte hunnit komma än vill säga. Men varför ska jag alltid bry mig så mycket om småsaker. Ingen kommer titta rakt i pannan på mig i alla fall. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Jag är väl någorlunda söt. Jag duger. Har ganska fin hy, det är bara ibland som dessa små missöden uppstår. Jag är ganska smal, någorlunda vältränad och jag är inte helt platt. Okej, jag hade inte tackat nej till en bröstförstoring om nån skulle vilja betala för den. Men jag är inte helt platt i alla fall, och killarna har aldrig klagat.
Bussen saktar in vid hållplatsen jag ska av vid och jag reser mig långsamt. Jag ser de andra i fönstret och vinkar. De omfamnar mig så fort jag klivit av.
”Va snygg du e tjejen!” Säger min klasskompis Lotta.
Ja, eller hur!

Mitt längsta förhållande varade i fyra månader. Vi träffades första gången på en fest hos en klasskompis kompis pojkvän. Han var väldigt söt och vi satt och pratade hela kvällen. Som om det bara var vi två där. Ja vi kysstes också så klart. Det kändes som om man va i sjunde himlen…
Vi bestämde oss i vilket fall som helst för att träffas igen och det gjorde vi redan nästa dag. Efter det träffades vi så ofta vi kunde. Han bodde i stan och det var för det mesta jag som åkte in till honom. Efter ett tag började det kännas som en vana att jag åkte in och träffade honom. En vana att ligga och tafsa på varandra i hans säng hela kvällen.
Jag tror vi båda tröttnade rätt snabbt, men det var ju skönt att ha någon ändå. Någon att kalla flickvän eller pojkvän. Ingen vågade väl riktigt göra slut.
Hur som helst, det varade i fyra månader. Det var inget speciellt. Sedan gjorde han slut.
Efteråt är det klart jag störde mig på att jag själv inte gjort slut tidigare. Det hade ändå känts lite bättre. Klart man blir sårad. Ingen tycker väl att det är kul att bli dumpad!
Men jag kom över det. Och det dröjde inte länge förrän jag träffade någon ny. Det är konstigt när man tänker efter. När man har en pojkvän, då längtar man efter att vara singel och fri att göra vad man vill. Men så fort man inte har någon så känner man sig bara ledsen och ensam. Det är likadant som att när man är upptagen, då känns de plötsligt som om alla killar svärmar runt en och vill ha en. Men när man e singel och på jakt då tittar ingen ens åt ens håll. Denna lilla teorin stämmer ju kanske inte hela tiden men faktiskt ganska ofta. Det känns så i alla fall. Killar är ett annorlunda släkte... Hahaha…

Mitt förhållande med min familj skulle jag nog kalla väldigt normalt. Eller ja till och med bra. Jag står min mamma ganska nära och pappa och jag har vårt speciella förhållande och vi delar intresset för sport. Min bror är kanske inte någon jag känner att jag kan öppna mig för särskilt mycket men vi har våra samtal vi med. Eftersom det inte skiljer så många år mellan oss så händer det att vi går på fester tillsammans. Ja inte så ofta då, men det händer.
Som för många andra familjer så sker det saker som får familjen att komma närmre varandra. Så som tragedier och även upplyftande saker. Som ett dödsfall eller en olycka. Eller nån form av framgång, som ett lyft i karriären eller en lyckad tenta.
För bara ett par månader sedan var det en olycka som förde oss närmre. Det var min bror som krockade med bilen. Han bröt armen och fick en hjärnskakning. Inget livshotande men jag kommer i alla fall ihåg hur rädd jag blev när mamma ringde mig på mobilen och sa att brossan krockat och var på sjukhuset. Det kändes som att tiden stannade och jag släppte allt jag höll på med. I detta fallet var jag i skolan och jag rusade till bussen direkt och åkte bort till sjukhuset. Den oron jag kände då var så obehaglig att jag mådde illa. Jag hade ju ingen aning om hur det var med honom. När jag rusade upp till akuten ville jag bryta ihop. Så fort jag såg mamma kom tårarna. Hon lugnade mig genast och sa att det inte var någon fara med honom. Att han snart skulle bli bra igen.
Efter den händelsen gick jag inte ut på fyra helger i rad. Jag kände att jag behövde vara hemma med dom andra. Min familj. Känna den närhet som fanns.
Så snabbt man kan mista någon närstående. Hur snabbt livet kan förändras. Nu blir jag lite sentimental, men man borde verkligen ta vara på stunderna tillsammans med sina allra närmaste. Och blod är väl tjockare än vatten trots allt.

När vi kom fram till huset var festen verkligen igång och det var smockfullt med folk. De flesta dansade, skrattade och drack. En del satt och småpratade eller hånglade i någon soffa. Självklart fanns det några som var på väg att starta bråk och någon som grät. Det kändes som vilken fest som helst.
Vi gick fram och hälsade på några kompisar, satte oss ner vid ett bord och började packa upp drickan vi hade med oss. Vinflaskan jag fått av föräldrarna tog snabbt slut. Eftersom vi dels var minderåriga, dels panka och dels saknade äldre kontakter fick vi helt enkelt dela på det vi hade. Någon annan började hälla upp snaps och en, två, tre stycken senare öppnande vi en vinflaska till som någon annan fått tag på. Det tog inte lång tid förrän vi började bli lite smålulliga. Ja, till och med berusade. När man dricker så mycket, så fort, och i vissa fall på tom mage går det rätt fort. Det gjorde det i alla fall på mig och jag kände mig ovanligt onykter.

Bara två gånger innan har jag blivit sådär riktigt snorfull. Första gången var i åttan när mitt första förhållande höll på att ta slut och jag och min pojkvän hade bråkat. Vi var hemma hos en kompis och började dricka rätt tidigt. En taskig häxblandning blev min olycka. Jag var så ledsen och bara drack och drack. Minns inte mer efter att jag somnat på soffan. Vaknade upp i min säng morgonen därpå och upptäckte att min mamma låg på golvet bredvid mig. En skarp doft av spyor satte sina spår i mitt luktsinne. Men det var långt ifrån det värsta. Skammen jag kände då går inte att beskriva, jag får ont i magen bara av att tänka på det. Efter att jag fått höra hela historien om hur kvällen slutat och hur jag varit nästintill medvetslös. Hur min kompis ringt min mamma i förtvivlan och hur jag sedan blivit hämtad och hemkörd. Då fanns det inget komiskt i historien över huvud taget.
För att inte tala om skammen av att behöva berätta för sina föräldrar att man snott sprit från deras barskåp och sedan se deras besvikna miner. Det hade nästan känts bättre om man fått en riktig utskällning efter det. Men, nej då säger mamma att hon hoppas att jag lärt mig något av det här och inte gör om det igen. Att hon blev besviken på mig, men att hon är glad över att jag lever och är oskadd.
Jag vill bara gråta när jag tänker på det.
Men nu i efterhand skrattar jag åt eländet istället. Har vi inte alla varit där?
Andra gången var inte lika dramatisk kanske. Var på en fest, fick lite för mycket snaps, mådde dåligt, någon ringde efter mina föräldrar och jag åkte hem tiiidigt! Fast det är klart att man fick höra om det efteråt. Och att man skämdes ordentligt. Mina föräldrar blev mindre glada kan jag ju säga också, självfallet, men de tog det bra och jag anstränger mig verkligen för att slippa hamna i den situationen igen.

Jag har även varit med om många roligare och oförglömliga ögonblick med min familj. Som när mamma fyllde fyrtio och vi hade en liten fest hemma. Vi var inte så många, några bekanta till mina föräldrar och även några av mina och min brors kompisar. Ja, mamma visste så klart inget om festen. Mina föräldrar går nästan aldrig ut eller ordnar med fester hemma och vi var lite trötta på det. Så vi bjöd hem lite folk och pappa köpte hem en hel del sprit. Och det blev en riktigt lyckad kväll. För första gången fick jag se min mamma onykter. Och inte lite berusad heller. Man kan inte låta bli o le när man tänker tillbaka. Mamma, uppe på bordet och dansar! När hon sedan snubblar till och nästan drar en hel bokhylla med sig i fallet. Hahaha… Vi skrattar fortfarande åt det. Och pappa kom också igång så småningom och började sjunga och dansa. Han kan verkligen inte sjunga! Det var kanske inte lika roligt. För grejen är att pappa tycker det är minst lika roligt att fortsätta fast att ingen annan skrattar. Så han fortsatte sjunga och dansa. Mamma började må allt sämre och vid halv fyra tiden började de andra dra sig hemåt. Jag fick mamma i säng och somnade själv på överkastet utan att ha bytt om till pyjamasen. Dagen därpå var en enda stor bakfylla för oss allihopa. Värst var det väl för mamma, men det var inte mer än rätt. Det var ju hennes födelsedag.

På ett sätt känner jag mig redo för ett riktigt förhållande nu. Jag har vatt med om så många misslyckanden och massa onödiga strul att jag känner mig värd en fin pojkvän som verkligen tycker om mig för den jag är. Som man kan mysa med om kvällarna, gå och hålla i handen på stan…Fast när jag tänker efter så hade jag ett sånt förhållande för inte så länge sen och det fungerade inte alls bra. Det var faktiskt ganska perfekt till en början, vi va ett riktigt par. Ett sånt sött par som håller i handen och pussas på stan, ett sånt par som jag själv brukar vilja spy över annars. Men det var faktiskt jag själv som sabbade det. Fast enligt mig var det han. För han blev lite väl seriös alldeles för snabbt! För snabbt för mig i alla fall och konstigt nog blev jag riktigt rädd. Rädd när jag började förstå att han hade mer känslor för mig än vad jag hade för honom. Det är verkligen inget drömscenario. Riktigt jobbigt faktiskt. (Det får mig att tänka på Dolly Partons ”When someone wants to leave” hmm…). I vilket fall som helst så ville jag inte träffas längre och drog väl ut på det lite väl länge innan jag gjorde slut. Men det funkar helt enkelt inte när man inte känner lika mycket för varandra. Jag kände mig oerhört pressad och är glad att jag gjorde slut. Det var inte meningen att jag skulle ha ett förhållande vid den tidpunkten helt enkelt. Kanske kommer den tiden snart, då det är meningen att jag ska hitta nån som ja, vem vet, kanske är den rätte…Om de nu skulle finnas nån sån och i så fall tror jag i och för sig att det kommer dröja ett bra tag innan jag hittar honom. Inte för jag är kräsen direkt, men för att hitta nån som…ja, skulle stå ut med mig! Hahaha…

Var har mina kompisar tagit vägen? Jag ser dom inte nånstans…jag mår inte så bra…måste hitta en toalett tror jag…kanske inte va så bra o dricka så mycket i kväll…vill bara hem…men jag kan ju inte gå hem nu…kan inte komma hem i detta tillståndet…mamma skulle flippa…ja de skulle hon…nämen hej Henke! Han har jag ju vatt tillsammans med…fast de va väääldigt längesen…han e inte alls så söt längre…och han passar inte alls i den nya frisyren…nu måste jag gå, kul o se dig! Toaletten kanske är en trappa upp…gud vad yr jag känner mig…kom igen bara fem trappsteg kvar nu…fokusera…WC…äntligen! Shit som jag ser ut…sminket är helt utkladdat och håret är så ruffsigt…jag tror jag måste spy…
När jag tittar upp igen ser jag en kille stå i dörren och titta roat på mig.
- Va fan ler du för? Kastar jag irriterat ur mig och dricker lite vatten ur kranen för att få bort spysmaken ur munnen.
- Förlåt men du är bara så himla söt. Mår du bättre nu?
Söt? Han måste ju vara helt sinnessjuk…jag har aldrig sett värre ut…skämtar han med mig…
- Ja de gör jag, tack! Jag försöker tränga mig förbi honom i dörren men han flyttar sig inte och jag börjar bli irriterad.
- Varför så bråttom? Du måste ge mig ditt nr först.
Mitt nr! Nu fattar jag ingenting…vem tror han att han är egentligen…jag måste ut…
- En annan gång, var snäll och låt mig gå nu.
Han flyttar sig och jag skyndar mig ner för trappan och ut i den friska luften.
Vilken kväll! Bäst och sticka hem nu.
Tar mig ut till busshållplatsen. Tio minuter tills nästa buss går. Det ordnar sig.
Får se till och nyktra till på bussen, komma hem och dricka en massa vatten. Sen måste jag nog fundera över den här mystiska killen från festen…han va ju faktiskt väldigt söt…fan, jag skulle nog gett honom mitt nr ändå!

Skriven av: Mindy

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren