En lat bulimiker

För att kunna sätta mig ner och skriva har det alltid krävts att jag ska ha min första rad färdig i huvudet. Min första rad skiftade mycket nu på morgonen, men jag kom fram till att om jag ska skriva alldeles ärligt och helt från hjärtat så måste jag skriva precis det jag tänker. Jag ska inte börja med någon konstlad början, utan jag börjar helt sonika med att förklara att nu börjar jag skriva.
Jag har funderat några dagar nu på ifall jag borde sätta detta på pränt, vem som borde få se det och om jag ska ta mina närmaste åt sidan och be dem att hjälpa mig. Jag vet fortfarande inte ifall jag ska göra detta eller ej. Jag vet inte om denna text kommer att mynna ut i någonting som jag kommer att kunna stå för eller om den kommer att mynna ut i något som jag sen bara sparar någonstans i mina gömmor på C:.
Jag har svårt att i dessa dagar hålla reda på dagarna, men jag ska anstränga mig och försöka få rätsida på de senaste veckorna. På tisdagen för tre veckor sedan kände jag att mitt liv var hopplöst. Jag hatade allt som hände och jag såg ingen glädje eller lindring i någonting. Till sist, efter många försök med det som vanligtvis brukar lindra min ångest satte jag mig på mitt rum och grät och grät. När jag började att gråta gick det inte att sluta. Gråten tog över mig och allt omkring mig rämnade. Jag kunde inte andas eller prata eller tänka eller på något sätt kontrollera situationen, jag var helt i dess våld.
Efter att ha fått lite hjälp att lugna ner mig från min nyblivna vän Atarax skickade mina vänner iväg mig till psykakuten. På psykakuten tog det skruv och en remiss skickades till psykiatriska öppenvården här i stan. Denna i sin tur ordnade så att jag fick en remiss till en kurator där samt en plats i väntelistan på ätstörningsmottagningen på sjukhuset.
Det är inte första gången jag söker hjälp för min ätning, men tidigare har jag inte varit mottaglig. Tidigare har jag sagt det som verkade uppseendeväckande, sen har jag plötsligt själv bestämt mig för att ta tag i situationen och gjorde det enda som jag kunde – slutade att äta. Terapeuten blev över sig glad och meddelade att set syntes på mig att jag började ta hand om mig, min hy i ansiktet förbättrades och det syntes ju att jag hade gått ner i vikt. Jag njöt, jag hade kontroll över situationen och jag lurade självaste ätstörningsexpertisen. Ingen kunde komma åt mig, för jag var ju egentligen bara en bluff ändå.
En tid gick och jag började äta igen lite smått, men vid det laget hade jag gått ner 20kg. Jag var stolt som en tupp och mådde prima. Jag tyckte om mig själv och kunde med högt huvud bära mig i världen. Men veckor blev till månader och ju mer kort jag fick se på mig själv insåg jag att jag inte alls hade någon anledning att vara stolt över mig själv. Jag såg ju inte alls så bra ut som jag trodde, jag såg ju egentligen lika tjock ut som jag alltid sett ut. Jag var och skulle alltid förbli tjock, ifall jag inte tog chansen att nu gå ner de kilona som var kvar till min idealvikt. De var inte speciellt många längre, men motivationen tröt och jag föll ur mina hårda program. Detta resulterade i en viktökning samt en förskjutning av självförtroende. En ond cirkel bildades och jag började tycka synd om mig själv. Jag noterade vad som höll på att hända och en dag passerade jag gränsen för vad jag tyckte var acceptabelt. Jag började hålla mig inne som den vidriga människa jag var. Jag stannade hemma när mina vänner gick på fester och tyckte synd om mig själv. Som plåster på såren såg jag till att ha en sunkafton med chips eller godis. Då skulle jag i alla fall känna att jag gjort något på lördagskvällen, jag hade ju haft en lugn hemmakväll med film eller tv. Så länge chipsen eller godiset fanns där kände paradoxalt nog jag att jag inte var en total förlorare.
Traditionen spred sig till alla dagar i veckan och behovet av tröst växte och växte. Jag insåg då och då vad jag höll på med och började korrigera på det sätt som jag visste hur man gjorde, att stoppa fingrarna i halsen och skapa vandrande prickar framför ögonen. Efteråt ringde min tidigare terapeuts ord i mina öron ”borsta inte tänderna, magsyra och tandkräm är det värsta du kan göra”. Men mina vänner borde av erfarenhet vara på vakt så jag visste inte hur jag skulle lösa situationen med andedräkten. Så jag höll mig undan, jag aktade mig för att sitta nära någon eller att vara i samma rum, eller så gick jag genast och stoppade munnen full med sura nappar eller något annat. Allt var frid och fröjd igen. På kvällen när jag skulle somna kände jag att höll på att tappa kontrollen så jag bestämde mig för att aldrig mer framkalla prickarna framför ögonen igen. Jag bestämde mig för detta så himla många gånger att jag till slut inte brydde mig om vad jag själv bestämde mig för. Men nyårslöftet, det fick man inte bryta, och det har jag heller inte gjort. Men den störningen har istället vandrat vidare och blivit något annat. Något som jag förut haft som en demon i min hjärna, innan jag upptäckte att man kunde framkalla prickar framför ögonen och sus i öronen.
När jag var liten hade jag ett obegränsat behov av socker. Det var okontrollerbart och jag kunde skaka i hela kroppen ifall jag inte fick i mig. Mor och far hade ett förråd med Japp och Daim som egentligen var fars efter deras middagar på vardagskvällarna. Dessa tryckte jag i mig och var sedan tvungen att dölja vad jag gjort genom att gömma papperna på alla möjliga konstiga ställen. Än idag, 13 år och tre flyttar senare hittar jag ibland godispapper i konstiga gamla lådor och askar på mina gamla grejer. Mor och far var inte dumma i huvudet och de märkte snabbt att jag stal från dem. Jag stal även mat och kakor och detta kunde inte bara passera. De konfronterade mig ett otal gånger och frågade vad jag höll på med. Jag minns att jag svarade att jag inte visste och att jag kände att jag måste ta godis och kakor. Det var något jag var tvungen att göra, jag kunde inte stå emot. Mor skakade oförstående på huvudet och sista gången, när jag var 14 år och gick i åttan, konfronterades jag med att om jag inte slutade skulle jag bli anmäld för stöld. Jag mådde jättedåligt och dagen efter när jag skulle hålla ett muntligt föredrag på engelskan började jag att gråta inför hela klassen och sprang ut. Jag blev tröstad av läraren och min bästa vän. Lite senare närmade sig flera snälla personer i klassen och frågade hur det var med mig. Alla var så snälla och jag kommer aldrig glömma den dagen och älskar de flesta i min klass efter det.
Den kraft som styrde mig då styr mig nu också. Eftersom jag lovat mig att inte framkalla prickarna mer blir resultatet att jag inte har någon som helst kontroll över vad som hamnar i mig. Man kan i och för sig tycka att jag visst borde ha kontroll, det är ju bara att jag låter bli och äta det dåliga och bara äta det bra. Men jag vill inte, varför ska jag behöva göra en massa saker som inte tröstar mig? Den onda cirkeln är tillbaka med förnyad kraft. Varje dag känner jag att jag måste döva mig med det enda som jag vet hur man dövar smärta med, socker. Varje dag går jag till affären och köper godis, ibland köper jag chips, men bara när jag är ensam. Det har börjat gå så långt nu att jag döljer det jag äter för de som jag bor med. Jag låtsas som om jag bara har en liten tablettask fast jag egentligen har en hel godispåse på mitt rum. Jag låtsas som om jag bara äter tre smulor mat till middag fast jag sen kompenserar med en 200g chokladkaka och en 100g geishakaka sen när tv-programmen börjar.
Allt detta resulterar i att jag går upp i vikt med en rasande fart. Detta leder till att jag håller mig mer och mer inne och aktar mig för allting som har med kontakt med nya människor att göra. Jag vill ju inte visa mig i denna ofördelaktiga skrud som jag har just nu, för jag vet ju att om ett halvår kommer jag att se bra ut igen. Jag vet ju att jag en dag tar tag i mitt liv och svälter mig själv i tre veckor. Plötsligt har jag gått ner allt igen och mår bra i några månader. Sen börjar det om igen och jag har ingen kontroll över den demon som styr mig. Det mest varierande i mitt liv är att veta ifall jag kommer att få dra några nya tänder nästa gång jag ska till tandläkaren. Jag har en lagning i nästan varje tand och har sedan jag blev tvungen att betala själv hos tandläkaren lagt ut dryga 4000kr för att laga och dra tänder.
Min önskan här i världen är att någon kommer och möter mig på halva vägen, att någon säger att jag SER BRA UT på ett sätt så jag tror på det. Om någon säger det, och jag kan må så pass bra med mig själv att jag kan få lite styrka att sluta döva mig med socker så skulle jag kanske kunna vända den onda cirkeln. Men ingen säger det och menar det, för jag ser inte bra ut. Det är väl inte så konstigt att jag inte gör det, så som jag behandlar min kropp.

Jag skulle vilja komma ur detta, jag skulle vilja ha någon som höll efter mig nu i början så jag kan sluta med mitt beteende. Jag vet att jag inte kommer att komma ur det själv för det är ett alldeles för starkt beteende för att jag ska kunna kontrollera det själv. Mitt beteende kallas för BED (binge eating disorder) och mitt beteende innan det kallades för BN (bulimia nervosa). Mina små stunder av självsvält och överdriven träning kan härledas till AN (anorexia nervosa) men det är alldeles för korta perioder för att säga att detta har en större del av mina problem. Mina stora problem är BED och BN varvat.
Jag har fått en remiss skickad till ätstörningsmottagningen på sjukhuset här, men jag har också fått ett brev från dem där de meddelar att om jag vill stå kvar i kön ska jag ringa och meddela det, för de har så ont om folk, så om jag fått hjälp på annat håll kanske jag kan lämna plats för någon annan i kön. Jag måste alltså vara aktiv för att stå kvar i kön.
Min första tanke var: ”nåväl, då var det kanske inte för mig detta då, lika bra att jag struntar i det”. Jag la undan brevet väl förvissad om att ingen av de som jag bor med skulle fråga om vad som hände med remissen hos ätstötningsmottagningen. Senare samma dag drabbades jag av en stunds klarsyn och visade brevet. Jag har fått flera ”du måste stå kvar” med tryck bakom, så jag förstår att jag kanske borde det. Men samtidigt vet jag inte om jag vill; det är så lätt att fortsätta som jag gör och ha egen kontroll över det som jag gör. Jag vet vad de kommer att göra, de kommer att tvinga mig att äta massa äcklig mat som jag inte vill ha, frukost lunch och middag. När jag egentligen bara vill ha öppna möjligheter att kunna låta bli att äta en hel dag.

Just nu är jag i ett stadium där jag långt ifrån är 'home free'. Jag skulle kunna vända ryggen åt allt detta som jag kommit underfund med nu i ett ögonblick av styrka. Jag skulle kunna få för mig att jag visst kan klara mig själv och att det inte är så allvarligt det som jag lider av. Jag kan ju kontrollera mitt framkallande av de små prickarna framför ögonen och suset i öronen. Det borde ju betyda att jag kan kontrollera mig. BED, vad är det egentligen? De som är riktigt sjuka ser ner på den störningen, BED är bara att vara lat. Bulimi är ju att vara en ”lat anorektiker” och vad är då BED? En ”lat bulimiker”? Det är ingenting att skryta med.

Men när jag städade mitt rum häromdagen efter att ha varit dålig i flera veckor och inte kunnat lyfta ett finger för att rensa upp rent fysiskt i min värld insåg jag att jag var tillbaka där jag varit förut. Min papperskorg, alla lådor och alla ytor hade godispapper eller brödsmulor på sig. Jag kunde fylla tre skräppåsar med nästan bara godispapper, kakförpackningar och chipspåsar. Alla som jag köpt någon gång med en motivering skapad i min sjuka hjärna. Ingen var ju ändå hemma och kunde döma mig, ingen bryr sig. Om jag skulle dö imorgon skulle jag göra väldigt lite väsen av mig i mina närmastes värld. För jag är den som är minst med, den som är minst värd, den som är minst rolig, den som är minst smart, den som är minst speciell, den som är minst snygg, den som har minst styrka och den som är minst allas vän.
Jag är ingens.

Författare:

Publicerat

Dela: