En liten rymdopera

Hennes hemvärld låg i ruiner. Civilisationens infrastruktur hade vacklat i decennier och tillslut hade de maktgalna ledarnas vanskötsel fått det hela att en dag rasa samman. Hon hade tappat bort sina föräldrar och syskon i kaoset som uppstod när de som kunde fly hemvärlden lämnade kvar dem som inte kunde fly.

Hon levde bland ruinerna där hon tillsammans med några andra överlevande försökte att skapa en ny civilisation. Dessvärre misslyckades det ty när katastrofen blev känd i andra delar av galaxen kom snart rymdrövarna och tog det som fanns kvar: De överlevande.

Den smutsgula himmelen som hade gapat tomt fylldes av stora slavskepp från olika bolag. De svepte över ruinerna och fångade in folk i osynliga kraftfält som fiskar i fiskenät.

Hon hade lyckats hålla sig undan de stora skeppen genom att hålla sig borta från större folksamlingar men ett litet snabbt skepp hade fått korn på henne och fångat in henne.


Aisha gick fram till fönstret som var dryga halvmetern bred men bara tjugo centimeter på höjden. Därute syntes inget annat än tomma rymden. Hon befann sig ensam i ett rum som mera såg ut som en hytt med bekvämligheter än en cell för fångar. Dörren var dock låst utifrån.

Hon verkade vara den enda fången i en farkost med bara en besättningsmedlem. Kapten som han kallade sig såg ut att vara en gammal man. Då hon blev fångad tyckte hon att Kaptenen var en mycket ful man vilket hon också ilsket hade talat om för honom. Han hade begrundat det med ett leende innan han låst in henne i hytten.

Medan hon stod där och begrundade sitt öde hörde hon steg i korridoren. En nyckel vreds om och Kaptenen steg försiktigt in med en matbricka i handen. Han var ganska kort, seniga lemmar och grått hår. Händerna och fötterna var grova och ansikte var fullt av skägg.

-så. Har vi lugnat ner oss, sa han. Bra, fortsatte han utan att vänta på svar. Han ställde ner brickan på ett bord med två stolar som stod mitt i rummet. Aisha sneglade på maten. Hon hade inte ätit riktig mat på flera månader. Ja serdu du måste äta så att du mår bra, fortsatte han och drog fram den ena stolen och satte sig.

Hon stod kvar vid fönstret och tittade ut mot tomheten. Efter att ha pratat med vänliga ord till henne utan att få svar sa han till slut:
-Du verkar inte vara såvidare tacksam över att ha blivit räddad till livet. Hon tittade föraktfullt mot honom.
-Tacksam? Över att ha blivit tillfångatagen som slav? Jag hade det bättre där nere, sa hon bestämt.
-Jaså, sa han och sköt brickan en bit mot henne. Är du säker på det. hon vände blicken åter mot fönstret.
-Jag var iallafall fri, sa hon lågt.
-Och snart hade du varit död, sa han och fortsatte utan att lyssna på hennes protester. Syregeneratorerna på din planet har alla avstannat. Din planet är en dödsdömd planet. Galaxledningen beslutade om att alla skulle evakueras från planeten men eftersom det inte brukar finnas några resurser för sådana aktioner så klassade man planeten som slavplanet. Ja serdu, förbipasserande skepp tjänar mer på att fånga en slav än att rädda en fri man. Genom att tillåta slaveri så kan man snabbt evakuera vilken befolkning som helst varifrån som helst. De stora bolagen har slavskepp som patrullerar rymden just för den sakens skull. När så slavarna arbetat ett tag åt bolagen befrias de och så börjar allt om från början. Han tystnade och funderade ett tag. Sen sa han: Du ska vara glad att du inte hamnade på en av de stora slavskeppen. Det är ingen bra plats för flickor.

Hon funderade ett tag på allt det han berättat.
-Och var har jag hamnat istället, sa hon dystert. Vad tänker du göra med mig.
-Ja serdu det är min fru, sa han, la armbågarna på bordet och klappade ihop handflatorna som för att markera att nu skulle de tala om något helt annat. Hon behöver en ny hjälpreda som hjälper till med hennes affärer, hon har en grönsaksodling som...
-En ny?
-Ja serdu våran förra flicka... jag menar den förra hjälpredan, ja serdu hon blev kär i en Sorrpian och flyttade hemifrån.

Aisha försökte att dölja ett roat leende och vända blicken ut genom det lilla fönstret. Kaptenen kliade sig fundersamt på hakan och mumlade något om flickors lynne.
-Ja. Det där kan vi prata mer om sen, sa han. Kom och ät nu innan maten blir kall. Hon vände sig om och efter en viss tvekan gick hon och satte sig. Maten smakade bra och det fanns tillräckligt så att hon kunde äta sig mätt. Han lutade sig bakåt och log.
-Den här flickan kommer du att tycka om, lilla Marta, sa han och tänkte på sin fru. Aisha tittade upp från sin tallrik. Det här kommer nog ordna sig till det bästa, ska du se, sa han med ett leende.

Författare:

Publicerat

Dela: