Publicerat
Kategori: Novell

En liten spökhistoria

En liten spökhistoria i Juletid

Anno 1789 bodde Evelina i en liten stuga belägen i Kumla kyrkby, strax utanför Sala.
Hennes man Joel hade byggt stugan liksom ladugården.

Byggnaderna var för tiden rejält byggda och inte dragiga och kalla som så många andra stugor vid den tiden. I stugan fanns det två rum. I köket fanns en stor öppen spis där hon även kunde baka samt en liten kammare.

Men nu var Evelina änka sedan många år. Joel hennes man jobbade i gruvan, närmare bestämt i ”Herr Stens botten” när denna del av gruvan rasade omkom han och blev begravd under rasmassorna. Man satte i gång ett mödosamt arbete för att få fram alla omkomna och få dem i vigd jord.

Efter makens bortgång blev det mer arbete för Evelina. Men nu för tiden hade hon ju bara sig själv att försörja eftersom hennes två barn för länge sedan flyttat hemifrån.

Evelina hade häst, två kor och två grisar men den ene grisen hade hon slaktat, det är ju julafton.

Evelina firade sin jul i ensamhet. Det var ett ganska enkelt men ändå traditionellt julfirande med skinka och lutfisk. På julkvällen somnade den gamla kvinnan tidigt, hon skulle ju besöka julottan, det var ju en tradition sedan många år.

Plötsligt vaknade Evelina och såg att klockan stannat, hon tittade ut och kunde mellan snöflingorna ana ett svagt ljussken från kyrkan. Då förstod hon att julottan hade börjat och hon skulle komma allt för sent. Nu blev det full fart, hon klädde hastigt på sig, kastade kappan över axlarna och sprang upp mot kyrkan som låg uppe på höjden alldeles i närheten.

Väl framme vid kyrkogårdsmuren kunde hon ana att det var folk därinne, dom hade nog börjat, men vägen fram till kyrkdörren var ju inte upptrampad, ingen hade ju gått före henne.

Ljusskenet från kyrkorummet var blekblått som liksom strålade ut genom fönstren, de mörka siluetterna av träden på kyrkogården lystes försiktigt upp från kyrkan, det var en spöklik stämning.
Evelina öppnade försiktigt den tunga dörren som ledde in i kyrksalen. Därinne var det fullt med folk, men hon ville inte möta deras blickar. Det var nedrigt att komma för sent till julottan tyckte hon. Hon stirrade ner i golvet och sjönk ner på en ledig plats ganska långt fram i kyrkan. Det var då hon kände att det var något som inte stämde. Det var förunderligt tyst i kyrkan och det luktade unket, som av jord eller halvruttnande löv. Evelina ryste av rädsla.

Efter en stund kände hon en hand på sin axel. Det var hennes farfar! Hon kände igen honom från det bruna fotografiet över byrån hemma. Det var då det slog henne - hon hade ju aldrig träffat sin farfar! Han var död och begraven många år innan hon föddes. Hennes farfar väste åt henne:
- Skynda dig iväg härifrån! Du har kommit för tidigt: Det är mitt i natten och du har hamnat i de dödas julotta. Ge dig iväg innan de andra känner lukten av levande kött. Om du blir upptäckt kommer de att slita dig i stycken. Gå härifrån lugnt och stilla, vad du gör så vänd dig inte om, när du kommer till dörren så kastar du kappan bakom dig och springer!

Kvinnan blev allelens stel av fasa, men hon gick emot dörren precis som hennes gamla farfar sagt, väl framme vid kyrkporten hörde hon hasande steg komma mot sig så hon kunde inte låta bli att vända sig om och då såg hon dem. Den döda församlingen kom emot henne med sina tomma svarta ögonhålor och de grinande käftarna. Hon skrek, kastade sig mot dörren, kastade kappan bakom sig och hörde hur den på ett ögonblick slets i stycken.

Hon sprang hela vägen hem, väl inne stängde hon in sig och vågade sig inte ut förrän på eftermiddagen. Då fick hon höra att senare på morgonen när vaktmästaren kom för att ställa i ordning inför den riktiga julottan, så hade han hittat en bit av hennes kappa på var och en av kyrkbänkarna. Det var de döda som hade delat upp den mellan sig. Då förstod hon att ifall hon inte kommit ihåg att kasta kappan bakom sig hade en bit av henne själv legat på var och en av kyrkbänkarna.

Många år har ju gått, allt som minner om händelsen är borta förutom kyrkan. I dag ligger Evelina begravd intill sin älskade make, stenen som en gång prydde graven är sedan länge borta men minnet av Joel och Evelina lever kvar.

När man i dag promenerar omkring på kyrkogården och ser vaktmästare kommer åkande på sina stora gräsklippare kan man sätta sig ned och för en stund skänka Joel och Evelina en tanke.


Ungefär så berättades det i en gammal sägnen från Kumla kyrkby.

Skriven av: Kjell Larsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren