En livskris till att 'födas' till nytt liv

”En livskris och med många tunga tragiska aspekter, överleva och ”födas” till ett nytt liv!” En livskris för mig om ändå inte önskad, men på många sätt ja , stor del självförvållad! Att även eran tills nu kanske bara rykten, men ändå på olika sätt givet er något lidande, och kanske en oro av avsaknad till vad som verkligen händer. Jag har ett hopp om förlåtelse, för att jag ber verkligen om ursäkt till er som vet och blivit sårade, men hoppas ni inte tror att det har gjorts med min medvetenhet och i mitt handlande av den vardag som inte var något jag kunnat drömma om. Det är överhuvudtaget även om som nu kanske ni känner är en ”klen” tröst, absolut inget jag velat av elakhet, ha fått låta er genomlida emotionellt eller genom ekonomiska situationer som jag dock försatt i er. Och ska givetvis göra rätt för mig, vad gällande det om jag så ska ägna mig åt att panta burkar, så ska jag återgälda er. Men min förhoppning av en förlåtelse så vet jag att det vill ni kanske inte? Kan jag rättvist förstå att det är svårt , jag har ju trampat på eran tillit , förtroende m.m. Men förstår även och inte för något i världen förväntar jag mig att ni gör det, för ni har ju rätt till era värderingar, tolkningar av hur ni har blivit sårade och lidande, men som sagt hoppas ni, och bara ödmjukt hoppas att ni kanske genom mitt sätt i detta brev i alla fall och som ni har absolut rätt till, att ni får ta del av en ärlig förklaring av mig utan att medvetet dölja något, ger jag er nu när jag så ärligt och rannsakat mig själv på mitt sätt, som har varit upp och ner. Och att kunna förstå samt att jag accepterat det som för mig är så overkligt, en mardröm, att ha låtit mig själv falla så tungt och att den jag svikit samt ”trasat” sönder en tillit till mest på alla plan trots allt är mig själv. Och hoppas att jag på något sätt verkligen kan ge er lite tröst, vad gällande av vad jag försöker i detta brev som sagt förklara så innerligt och öppet jag kan. Men är verkligen innerligt ledsen och hoppas på att ni i alla fall tar denna om ändå oförnekligen tragiska situation till er på ett så bra sätt som möjligt, och inte ge upp ett hopp om mig. För jag har inte givit upp, jag ska kämpa och kämpar fortfarande och ska på alla sätt låta mig stå rakt, även om ”vägen blir längre” en vad jag kanske kan föreställa mig, så ska jag ha tillbaka ett liv som var mitt och att ni samt andra ska kunna ha ett förtroende för mig igen, även ett erkännande av att jag är ändrad på många positiva sätt, som jag skall med tiden och ett eget tålamod visa er, att jag tar ett nytt andetag och vet att jag kommer tillbaks med mycket mer förståelse, ödmjukhet, tillit, alltså en ny passion till livet och inte ta något för givet längre. Som jag beskriver nedan, kan komma verka overkligt, men något som hänt trots allt, något jag accepterat för att det går inte att få ogjort. Jag kämpar och har levt, samt lever i och har detta som ni kommer få ta del av, har för mig inte varit någon efterlängtad önskan precis, men ändå gjorts till en del av mitt liv och jag kan och ska aldrig glömma heller inte förneka det. Men ändå trots på ett oerhört ångestfyllt sätt blivit en erfarenhet som jag fått otrolig lärdom av både på ett positivt och ett negativt sätt, men att som jo kanske kunna lägga bakom mig någon gång, men är rädd för att vandra denna väg själv, men är otroligt självsäker även med vetskap om att göra min resa ensam och säkerligen stöta på tuffa motgångar av olika slag , ändå kommer att lyckas till slut denna gång, har som ni kommer läsa och ta del av nedan svar på vad jag hoppas att ni kan få. Viktigast för eran förståelse menar och tänker jag på till denna händelse, så inte att ni tror att det är någon förståelse jag till mig själv ber er om , även om önskas, men inte känner mig just nu i alla fall berättigad att be er om, bara en möjlighet och att kanske ett ja, ett hopp till förlåtelse är och betyder mest för mig. alltså , resten av förklaring följer : Att födas till ett vackert och oskyldigt liv med en helt ok uppfostran och som utformas under kanske inte några större konstiga omständigheter, men olika inriktningar i val som på rätt och fel inte går att ändra. Att ha ett vuxet och klart förstånd till vad som är ansvar och att förstå innebörden av något så enkelt som handling och konsekvens. Att leva ett liv som hade ett utstakat spår, som inte skulle få spåra ut… Att få vara med i ett samhälle, som man kan ryckas så fort ur, på både gott och ont. Att ha alla förutsättningar men inte ta dem på allvar för att det kanske löser sig ändå!? För att inte som sagt någon vetskap om vad som skall komma ske är något man strävat efter och inte heller att skylla på något, men kanske några faktorer har spelat in pga att man funnits vid på fel plats, tidpunkt eller som jag förstått med mig själv, att vara lätt åtkomlig, sårbar just då, när det ena gav det andra, ”kaka på kaka” utav i en upplevelse av falsk illusion… Att kämpa i hela sitt stort sätt vuxna liv mot motgångar och övervinna dem, samt lära sig inte bara en gång utan flera gånger, men ändå lyckas göra ett val som leder en in på en mardrömslik väg som man vet är oerhört fel, men inte kan styra över, en känsla som kan beskrivas som exempel rodret på en båt: Och går det sönder, så driver du mycket fel, men kanske om tur ändå rätt, men inte alltid men förhoppningsvis rätt om hjärtat är dig ärligt. Att ha kämpat fram något eget, byggt upp något fast, något stabilt och kontrollerat något som är och skall representera en bild av sig själv, i sin allmänna levnads föring, och för att plötsligt om ändå innan vissa förvarningar, få det raserat som genom ett sista andetag… ”Kaos” Kan göra och gör fortfarande väldigt ont, inte bara för en själv utan för en nära omgivning. Att ställas inför en utmaning som visar och visats vara något man inte vågat drömma om, som gjort att man hamnat så lågt ner en bara kan, att ännu en gång behöva kämpa för sin existens, en motgång som visar sig samt fortfarande visar sig vara den värsta man varit med om, men att någonstans vilja resa sig igen, att som vanligt kämpa på, men ändå är rädd för att sträcka ut en hand, veta hur, eller vart, eller vem…? Att våga lita på någon … Är mycket svårt, samtidigt veta om att inget kommer av sig självt. Att man måste ge för att kunna få…. ”Att göra min historia lite kort: Att en helt naken sanning till att förklara, försöka ge en inblick i något jag försöker rätta till, men inte förneka och inte fly ifrån, men åter upp bygga något. Rätta till vissa ”pussel bitar” , vilket jag är införstådd i, något som kommer bli en uppgift , ett livslångt åtagande, som kommer att bli svårt , men något av min 100% acceptans till att se som en viktig och ändå med sina svårigheter, men ha ett ödmjukt tålamod och leva med det och ha tillit till livet, för jag tänker och kommer göra allt i min makt för att leva.” ……> Att ha ett liv, ett rikt och kärleksfullt till både nära och kära samt vänner, att hamna i en värld, att själv veta och acceptera till något så fel som i denna värld jag ska komma till att förklara är mycket sorgligt. Hoppas att detta skall kunna ge insikt i alla fall kanske hjälpa någon annan av att jag delar denna tragiska erfarenhet, som jag ändå måste leva och samt acceptera, just för att kunna gå vidare och förhoppningsvis om ändå mycket svårt, men kämpa och bygga mig ett rikt liv igen, som sagt i alla fall för egen del att kunna vara ärlig och älska sig själv och kunna fungera igen, vilket som sagt resulterar i att kunna möta andra, kunna ge och kunna få något som människa, som man har från början, ett ”jag”, ett ”sant” jag, en positiv bild av sig själv. Som sagt har förstått att som för mig, som jobbat i ca 8 ”heltids år” Utan sjukdom, ställt upp i vått och torrt, varit en som alltid ställt upp för andra. En som aldrig klagat, en som till och med offrar sin semester för att få en grupp att fungera. Vet ej helt ärligt efter 8 år inte ens hur man skriver en sjuk rapport, förklarar väl bara att jag inte legat på någon latsida utan bara velat göra rätt för mig… Jag jobbar med människor, att hjälpa och stödja dem i en vardag som för så många anses så självklart, exempel: att föra sin ekonomi, hygien, medicin, mat, påklädning m.m. något som är så naturligt för så många, men inte alla kan. Dem jobbar jag med, underbara människor, men som behöver detta i sin vardag för att kunna leva, som du och som jag. Det har varit mitt jobb och har trivts oerhört bra med det, ångrar ingen sekund, fast jobbet innebär mycket slit, kolleger, arbetes uppgifter som inte alltid ingår, men som just för att en ”grupp” skall kunna fungera, man ställer upp. Kanske för mycket, för ingen har tackat mig än i alla fall. Och det är ingen som hört av sig med ett enda ord under denna och fortfarande pågående ojämna resas gång. Men allt eftersom jag har kommit till insikt i, att jag har i alla fall som det kallas ”gått in i väggen”, en del kallar det utbrändhet men ändå ett begrepp vi alla vet om, men som tur för vissa inte behövt få uppleva. Att när jag gick i väggen och just då när jag levde i det, jag kunde inte sätta fingret på det, visste ju inte vad som var fel.. Samtidigt hamna i ett förhållande där man blir utnyttjad, fysiskt och psykiskt misshandlad, men som man inte förstår, eftersom man ansett sig själv så stark som person att kunna klara av något som detta, att tro att det löser sig. Och ändå om omgivningen säger till en, vänner m.m. säger till en, man har tydligen vissa varnings lampor som lyser så att andra kan se att något är fel, att man behöver hjälp. Men jag som varken vetat om utbrändhet, heller ”typ” aldrig varit sjuk eller känt mig som en svag person, att inte kunna ta det till mig, utan fortfarande utsätta mig för så kallad tortyr. Att höra och ändå i allt, inte låta mig lyssna på dem som kanske hade låtit allt som skedde , i en för mig nästan overkligt intensiv situation av något som bara fullt ut verkligen för att kunna förstå , bara kan upplevas, men inte önskar någon, men att på något sätt ha tagit en annan väg? , ett annat spår. Men som jag inte beskyller någon, eftersom på grund av mitt val om ändå fel, men brist på ”förnuft”, inte för att det ursäktar, men mitt fel. Men till råga på allt i denna slitande situation, hamna i en värld som sagt med våld, droger, misshandel och allt vad det kan innebära, något som man tagit stort avstånd till innan och jag lätt utan tvekan gör idag. Och som jag hoppas inte blir en upplevelse för någon annan att få leva i , ett sådant verkligen hemskt ensamt levnads tillstånd, så maktlöst men ,…. Ok… Och kan berätta mer i detalj, men något jag känner inte är viktigt i denna stund… Men ser det som, inte för att ursäkta det, men som just då var man ett lätt byte, att lockas in i en värld som lovar en pengar och lyx en förvrängd men som först kan kännas som skön tillhörighet. Att känna sig som något utav en hämtning i en film, bli någon gjorde ju att locket med att vara utbränd… las på is, för kan lova…Inget kan man förneka, heller inte skjuta på… Men att ställa upp på idiotiska saker som leveranser av dess olika preparat, att själv någon gång bruka, vilket jag absolut inte är stolt över, men glad att inte ha fastnat i, som är lätt för många andra tyvärr. Och sett vilken misär detta kan och tyvärr oftast leder till m.m. Allt detta med sådan tillhörighet, vilket definitivt inte har varit någon lek, man vet att det är fel, men kan inte bara lämna, av pga ex historier man fått höra. Man hamnar i något som man tror man bara kan ta sig ur själv, för att skydda sina nära och kära, framför allt det käraste jag har, som är mina underbara barn. Men denna värld med både utbrändheten som man inte bearbetat, sitt osunda förhållande man inte tagit sig ur, utan dessutom ger sig in i en värld som är ditt sista andetag. Gör ju givetvis även om man är ”själv blind” bara värre för sig själv och drar dig ner ännu mer i något ingen normal har ett facit på, och som kan vara otroligt magstarkt. Allt är jätte bra först, rättvisa, principer m.m. , spelar ingen roll om man gör ”super rätt” , för i slutändan kommer du bara få skit ändå, dem kommer ”pissa” på dig, du är något som från början ansetts som ett snabbt billigt verktyg i ett sammanhang till att använda, för att sen enkelt göra sig av med. Att ge en värld så mycket ”ärlighet” och tillit av sig själv och ställa upp, vilket man måste förstå bara betalar sig i total kaos. Ok vissa har väl tur, men kan dem sova lika skönt ”missförstå mig rätt” men som jag idag, det är frågan. Då har jag hellre det som jag har det… Men i som jag försökt beskriva, börja leva i en vardag, där man även blivit avstängd från jobbet, pga att rykten säger att jag umgås med fel folk, och som jag vet chefen inte har belägg för, men just då ingen ork att hjälpa mig själv, utan blir som ekorren fast i ett hjul. Gör att jag måste ju fortsätta för att överleva, måste ju ha mat på bordet, men när misstag av andra gör att man själv får stå för dem, att dem själva skyller ifrån sig för dem vet att jag är en ”färsking” så är inte mitt ord tungt., att få påhälsning i sitt eget hem med hagelbössa och hur en person kartlagt ens liv, smugit runt för att kolla mig, för att döda mig kort sagt. Att sitta med bössan mot ditt huvud för något du egentligen inte har någon del i. Och allt på grund av en så kallad uppdrag givares misstag, men ändå trots otroligt obehag bemästra denna situation, kunna komma överens med personen och få situationen avlägsnad, blev bara ett resultat i att jag blir skyldig någon annan en tjänst helt plötsligt, vilket som just då inte spelade någon större roll för det var ju något man inte kunde då heller styra över. Men att ge sig till hän i något som brukar oftast i media och i största allmänhet beskrivas finnas sådan otrolig heder och samman svetsning etc i en ”organisation” som man nu kanske skulle tillhört, är bara rent ut sagt skit snack… Det ända man kunde lita på då som jag kommer ihåg min som det brukar kallas ”kran”, var när han sa,: lita inte ens på mig. Där borde jag ha förstått första gången. Men som en liten parantes, att söka till Volvo och ens chef skulle säga så, givet att man skulle ändå lita på sin chef, eller är jag för godtrogen? Men kan lova, ok …, visst självklart kan det vara lätt att göra misstag. ”kan bli lärorikt” Och tyvärr bli utnyttjad av en ändå i ett oskyldigt och som det representerar för mig. Och utan tvekan, fortfarande kommer betyda för mig. En fin positiv medfödd egenskap, ge och hoppas på en ömsesidig respekt att i ett kort eller långt möte inbringa ett förtroende mellan två personer, men som jag nu lärt mig att just för att inte råka hamna i en negativ situation igen, i alla fall förhoppningsvis inte utav liknande tragiska situation som jag vill och försöker dela med mig i denna stund, och som jag kommer och fortfarande lever i, men att vara på min vakt, att tillåta mig vara lite försiktig och i den mening att det inte är för att ha någon generell misstro till ett eventuellt nästa möte med en person, utan bara låta mig ha en liten logisk eftertanke vilket kanske ändå ger stor betydelse och låta mig själv vara lite försiktig. Men att som nu ha vaknat till, se hur man lever, allt man har och börjat förlora gör en ännu mer som det gjorde med mig riktigt svag. Att inte kunna komma till sitt arbete vilket som jag kan förklara och har bevis på, nästan bara är min chef som gjort fel. Och skall kämpa för att få rättvisa, samt vedergällning. Men som sagt måste ju ta tag i andra som för mig viktiga trådar först, i alla fall försöka, men att inte ha en tryggad inkomst som varit en sån enkel självklarhet från början att helt enkelt sköta sig, för att istället bli sen med hyra, förlora eller som jag tror jag gjort i alla fall min lägenhet kanske, diverse materiella ting, men ett förtroende som kanske i alla fall för mig är det viktigaste till mina nära å ´kära resulterade i ännu mera självdestruktiv påfrestning och ja, > jag provade att ta livet av mig, och riktigt ordentligt, och var om ändå som jag ser det nu, en fel och skulle ha varit en tillsynes feg handling, trots att det var riktigt illa, men samtidigt som jag stoppade det, kände jag någonstans att inte vilja ge upp, utan som sagts innan att kämpa om så den sista kampen i mitt liv, men att orka en gång till och det är för mina barn, nära och kära , men framför allt och kanske det viktigaste så att det ena kan ge det andra, för mig själv, att skapa en själv upprättelse, att i alla fall försöka. Att inte kasta in handduken, jag har ju mer att ge..< Jag försöker nu inte se allt som inträffat som bara negativt, försöker se och vinna något utav det, både som livs erfarenhet, men som något att kunna föra vidare som kan hjälpa andra förhoppningsvis. Att jag får acceptera allt som skett, utvärdera det just för att kunna gå vidare, men självklart känns det riktigt, riktigt tungt , finns ju hela tiden en ångest fylld känsla av vad man förlorat av massa idiotiska val, en oro vad jag kan få eller inte längre få, vill endast bara ha tillbaks det som jag hade från början, ett tryggt kärleksfullt hem, å´ en gnutta hederlig stolthet. Som gör att jag kan gå iaf någorlunda rak i ryggen, utan att behöva titta ner… Resten man förlorat gör inget, kan man jobba sig till igen, men vill bara ha mitt liv tillbaks, så det kämpar jag för nu, och för att jag ska kunna beskriva hur jag vet att det känns som att det skall gå, går inte, men om jag skulle ge upp det hoppet, kan jag ju lika väl ge upp allt. Men vägen tillbaka har jag insett och även har respekt och förståelse till mycket lång, men jag skall gå den och jag skall komma fram. Jag har ett andetag kvar, och det andetaget skall vara fyllt av renhet, ärlighet och en godhet som finns naturligt i en människa när den föds, Jag kommer tillbaks, bara att jag accepterar en sådan tolerans att jag vill, så kan det ske, för jag kan få hjälp om jag ber. Vill du hjälpa mig? En som inte är perfekt, men som kan förstå konsekvens av en handling på många olika sätt idag, som inte visats synliga innan. Delar gärna med mig av mina erfarenheter i hopp om att kanske nå fram till en själ och hjälpa denne, skulle ge mig otroligt mycket. För jag vet, jag är en snäll givmild och varm människa , som bara ber om en liten chans om att få bli en accepterad människa igen, att få bli mig, ”Jag” - David. Skulle för mig vara något mycket värdefullt och stort. Och aldrig mer ta för givet. Utan verkligen respektera sig själv och vad man har, ge av sig själv till andra och få i och med det så mycket värdefullt tillbaks som ett kanske för många inte tänks på, men för ens eget välbefinnande av en känsla att kunna beröra någon , få se, känna den man bemöter, kunna känna och se, höra en person bekräfta dig om så bara med ett tack. Skulle få mig igen att växa som människa, lära på nytt och på ett mycket mer nyttigt samt ett helt annat samspel mellan människor, med en ren ärlighet som jag nu verkligen har lärt mig, att ärlighet, blir inte så alltså lyser inte genom dig på lika starkt sätt om du inte lärt dig vara totalt ärlig med och mot dig själv, vara dig själv på ett moget kärleksfullt sätt. Att ha en distans givetvis, men en ny passion till livet och värdesätta allt som är ens vardag. Och inte ta något för givet. Och absolut som jag känner aldrig titta förbi någon i nöd mer, kanske man inte kan göra det viktigaste för denne, men en ”knuff” i rätt riktning och en vetskap att man försökt, får mig att må bra. Men som sagt vet att jag fortfarande har en lång väg kvar själv och jag måste få vandra den och bli hel igen. Känner mig oerhört ensam just nu tankar som far hit å´ dit just för att som jag förstår alla skulle ha velat. Att allt kan lösas på en gång, men samtidigt vet, det går inte. Men att kämpa för det och försöka framförallt, måste ju göra enligt mitt hopp som jag håller vid, att någon eller kanske några tar emot mig snart, om så bara för att låta min vandring skyndas på lite, för jag vet, det är en vandring bara jag kan gå själv för att komma fram, men gärna tackar ja till ledsagare som kan hjälpa mig med navigeringen till ett betydelse fullt liv fyllt med mer en bara ett andetag… Mvh David

Skriven av: David Andersson