En marinblå själ.

Jag har vackra ögon.
Speglar inte själen ögonen?
Varför är mina ögon blåa, klara och vackra och min själ svart då?
Om själen jag bär nu är så vacker, varför bär just jag den. Jag som bara smuttsar ner den med slag, alkohol och ciggareter? Varför har inte någon vacker människa fått mina ögon? Om själen vandrar vidare så vill jag att som kan bära upp den bättre än jag får ta över den.
Kanske har jag fått den den delen som är svart i mina ögon att leva på. Då måste det betyda att du som får ta över den får det blåa. Du får dom havsblåa linjerna som sträcker sig ut från puppilen och den djupblåa färgen som ligger som grund. Du får den marina färgen som ligger runt ögat, precis innan det vita kommer. Hoppas du slipper något av det svarta som jag fått. För jag önskar ingen att leva som jag.
Jag har fått en liten del av det blåa. Hon heter Jonna. Hon kom som en pytte fläck med blå själ och förvandlades sedan till andledningen till att jag orkar bära på min svarta själ. Vi bär ihop, Jonna och jag.
Jonnas själ är också svart, men inte av slag, alkohol och ciggareter utan av djupa sår, döden och taskig barndom. Vi kan stå med huvuden på varandras axlar, armarna omkring varandras kroppar och se in i varandras hjärtan. För när Jonna är nära mig bultar mitt hjärta kraftigare och jag lever lite mer än när hon är borta. Ibland när jag är ledsen och skär djupa sår i mina armar kommer Jonna med blöta trasor och lägger på. Då svider det och jag får mitt straff för att jag gör Jonna ledsen säger hon. Jag vill inte göra henne ledsen jag vill att hon ska få min renade själ när jag dör.
Jag går ofta i kyrkan och ber för att hon ska få det fint i livet efter att jag är borta. En dag när jag låg utsträkt på gräsplätten utanför min gamla högstadieskola och såg upp mot stjärnorna såg jag ett stjärnfall som var starkade än något annat stjärnfall jag någonsin sett då jag legat hög och utlämnad på marken och kollar upp mot himlen. Jag förstog genast att det var min stjärna som föll. Nu var det tid för min själ att vandra vidare. Lycklig över att ha något blått i mitt liv gick jag hem till min mor. Jag smög in i hennes sovrum och såg på hennes smala kropp som sakta hävdes upp och ner i takt med att hon andandes. Hon var inte vacker på utsidan. Men jag vet att hon har en vacker själ. Jag kysste mina fingertoppar och blåste iväg kyssen åt hennes håll. Jag kunde föreställa mig hur den träffade henne rakt på pannan för hon log på sättet man gör när någon skänker en en kyss.
Jag gick in i badrummet och såg in i spglen. Jag tyckte redan att lite av färgen i mina ögon hade bleknat. Jag önskade för en sekund att jag skulle få se Jonna i sin nya själ men insåg att det skulle var omöjligt.
Så jag beslöt mig för att hon själv skulle förstå när hon vaknade imorgon bitti att hon fått en himmelsblå själ. Jag tog upp skalpellen och skar mig längst halsen. Jag kom inte långt förrens jag svimmade. Ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv så blir jag vemodig över att jag inte bara förstog att alla har vackra ögon att plocka fram. Det handlar bara om att börja utifrån den marinblå linjen och vandra inåt. När man sedan når det svarta, det är då det inte är vart att leva.

Skriven av: Linnéa Grände