En meningsfull hälsning

Det fejkade skrattet från tv-serien Friends ekar i trappuppgången när hon åker upp i den tröga hissen.
Det är inte normalt att det enda ens mamma bryr sig om är hur det går för Ross och Rachel. Och att hon dessutom har på volymen så högt att det hörs enda ut i trapphuset gör ju inte saken bättre. Hon går in lägenheten och smäller igen dörren.
Hon brukade gilla Friends. Men inte längre. Inte sen hennes mamma hade fått ovanan att exalterad sätta sig framför TVn varje onsdagkväll.
- Hej älskling, ropar hon milt!
- Heej.
- Var det kul hos Eva?
- Mmm….
Hon går ut i köket och lyfter på kastrullocket från middagen.
Konstigt grejs med grön sörja, konstaterar hon.
Inte för att det spelar någon roll. Hon har ju ätit hos Eva.
Hon går in på sitt rum. Där har sakerna hamnat på golvet igen.
Okej, det är ju hon som har lagt dem där men ändå.
Hon sätter sig vid datorn. Men hon orkar inte sätta på den.
Hon känner sig rastlös. Går ut i vardagsrummet. Friends är fortfarande på. Går ut i hallen. Hon tar upp en trasig strumpa från dörrmattan. Vem lägger en strumpa på dörrmattan?
Inte hennes bror. Inte mamma. Kanske pappa. Var är pappa?
- Var är pappa?
- Hos Nicklas.
Hos Nicklas.
Det ringer på dörren. Hon går mot den. Stannar och tar upp ännu en strumpa men den här är hel. Mot dörren.
Hon öppnar.
Hon ser vem det är. Hon blir genast lugn. De ler mot varandra.
- Hej, säger hon.
- Hej, säger han.

Författare:

Publicerat

Dela: