En minnesvärd sommar

Sommaren 1992...

Jag hörde Havsänglars 'Cirkel' för första gången och insåg att allting går runt, runt, utan slut. Det var mitt livs största insikt, och jag lever fortfarande i den vetskapen att allt runtomkring oss mycket riktigt är en cirkel. Egentligen hörde jag låten av en slump hos en polare som påstod sig känna Jocke Berg, men jag tror mer på att han råkade hitta en demo någonstans och snodde med sig den hem, för någon Jocke har jag aldrig sett i hans kretsar. Så var han ju känd för att ljuga också... Allt för att få brudar.

Och tyvärr så lyckades han.

Jag antar att jag bör tala om vem jag är. Mitt namn är Anna-Maria Jönsson, nyutbildad lärare i musik och bild för gymnasieskolan. Mina huvudinstrument är sång och gitarr. En gång i tiden önskade jag mig ett trumset, men ganska snart insåg jag att man måste ha rytmkänsla om man ska lyckas hålla koll på tre takter samtidigt. Därför ingenting för mig, med andra ord. För tillfället är jag tjugoåtta år (gammal) och önskar mig tillbaka till den där tiden då man var sjutton. Fast samtidigt är man flitig på att låtsas att man aldrig varit yngre än tjugotvå.

För självklart gjorde man många pinsamma saker också, inte bara sådant som var 'kul' eller 'häftigt'.

Jag var aldrig särskilt häftig. Flickor med glasögon kunde inte vara häftiga. I alla fall inte efter innegängens manualer, och det var på sätt och vis de som gällde. Ganska självklart kan tyckas. Men det var inte det. Jag och mina vänner struntade i innegänget och hängde med de konstiga typerna, för det var de som var roligast. Många av dem sysslade med droger, men vi var knappast så insiktsfulla att vi fattade att det var därför de blev så konstiga. Vi låtsades som om vi kunde allt, gjort allt och kunde göra allt bara de bad oss om det. Därför fick vi ta mycket skit. Min bästa vän hamnade snett efter tonåren och tvingades till prostitution. Jag har ingen aning om vad hon gör nu när de nya sexlagarna satts in. Jag vet inte ens om hon fortfarande lever. Man läser ju om all skit prostituerade får ta.

Amelie hette hon. Hon var den av oss som var mest poppis, så nära populär och inne man kan vara utan att egentligen vara det. Hade alltid killar omkring sig. De flockades runt henne för att de tyckte att hon var 'vacker och sexig'.

Är det så man ska bli sedd i manliga kretsar? Jag skulle hellre bli beskriven som 'smart, rolig och pålitlig'.

Amelie försvann en kväll och dök inte upp igen förrän två dagar senare. Hon såg
hemsk ut, sa att hon inte mindes var hon varit. Hennes kläder var sönderslitna, hennes hår rufsigt och tovigt. Det var blodfläckar på hennes jeans. Hon sa att hon var öm på flera ställen - ja, nästan alla. Vi visste allihopa vad som hänt, men ingen av oss vågade säga det till henne - det skulle ha krossat henne. Så vi lämnade ett anonymt tips till polisen; några signalement på killarna hon synts med den kvällen, innan hon försvann. Sedan bad vi dem att besöka Amelie; det var bråttom.

Carina och jag önskade efteråt att vi inte sagt något, för Amelie slutade prata med oss, ignorerade oss i nästan ett helt år. Sedan bad hon blygt om ursäkt för sitt barnsliga beteende och knöt ihop vänskapsbanden igen.

Den sommaren satt jag på gräsmattan utanför vårt hus och njöt av den svala kvälls-
luften. Fåglarna kvittrade ovanför mig och grannens katter bråkade på andra sidan
häcken. Dofterna var överväldigande. Grillpartyt på andra sidan gatan, blommorna
i rabatten, svetten... allting doftade sött den kvällen.

Jag minns att jag fick ett infall, en obeskrivlig känsla av att jag måste gå till parken, jag måste sätta mig på kullen, jag måste vänta där på någon. Löjligt egentligen, hur man kan få för sig saker... men det var liksom inte enbart en känsla, det var mer ett tvång: Jag måste till parken NU!!

Jag kan inte säga att jag tog det lugnt - jag sprang uppför backen på vår gata, in i grannkvarteret och ut i parken. Framför mig låg kullen och väntade, en ny gräsplätt att inta. Jag slog mig ned intill ett par buskar, lyssnade på binas surrande. Det är ett ljud jag värdesätter än idag. Men den sommarkvällen var det högre och mer tilltalande än vanligt på något sätt. En fjäril singlade förbi mitt ansikte, bara några centimeter ifrån mig.

- Sitter du här alldeles ensam? frågade plötsligt en röst intill mig.

När jag såg mig om satt en ung man bredvid mig, så nära att jag kunde känna hans
varma öldoftande andedräkt mot min kind. Det hade redan börjat skymma, så jag såg
inte så mycket av hans anletsdrag. Tillräckligt för att veta att han var en stilig grabb. Mitt unga flickhjärta började slå fortare, för i det ögonblicket var jag säker på att jag träffat den rätta, mannen i mitt liv, han som skulle göra mig lycklig och ge mig fem barn. Så var det ju inte riktigt. Men jag har alltid tyckt om att drömma.

- Ja, svarade jag nästan viskande, rädd för att göra honom döv när han satt så nära.

Jag märkte att han var en aning berusad. Jag själv hade inte druckit någonting på
flera dagar - någonting jag är glad över idag, för hade jag gjort det kanske jag inte skulle ha kommit ihåg det där ögonblicket nu.

- Är inte det lite farligt? undrade killen och flinade lite.

En kall kåre ilade nedför min ryggrad. Var han farlig? Det var någonting i hans sätt som plötsligt verkade hotfullt, någonting i hans sätt att säga de fem orden som fick mig att undra om jag gjort rätt i att gå ut dit alldeles ensam.

- Jag vet inte, fick jag slutligen fram.
- Jamen nu är det i alla fall ingen fara, fortsatte han, för nu är ju jag här.
Och så skrattade han lite. Hans skratt var ganska charmigt.
- Du är lite hes, påpekade jag.
- Jag har sjungit för mycket, sa han och trollade fram ett cigarrettpaket och en gul tändare i plast. Han tände den sakta och drog ett bloss. Såg frågande på mig och
erbjöd mig paketet. Jag skakade på huvudet. Jag rökte inte. Killen ryckte på axlarna
och stoppade det i jackfickan.

- Så vad gör du härute? frågade han.
- Väntar, svarade jag kort.
- Väntar? På vaddå?
- Det är det jag inte vet. Jag kanske väntar på livet.
Killen tycktes tänka över det förslaget lite - sedan nickade han.
- Det låter bra. Väntar på livet. Det låter jävla bra du. Vad heter du?
- Anna-Maria.
- Det var ett annorlunda namn, har jag inte hört för ofta, haha. Så, Anna-Maria,
har du nånsin tyckt att du är bäst i hela världen, att du förtjänar all jävla uppmärksamhet en människa kan få?

- Nej, inte riktigt...
- Jag är bästa i hela den här jävla världen, meddelade killen. Jag förtjänar allt
jag vill ha och kan få - förstår du? Jag är bäst i hela världen.

Han skrattade igen. Kanske var han mer full än vad han först verkat. Jag skulle
just säga att jag var tvungen att gå hem när han tog ut cigarretten ur munnen och
kysste mig. En ganska flyktig kyss. Jag blev så häpen att jag inte fick fram ett ord.
Killen bara satte tillbaka cigarretten i mungipan och reste sig upp.
- Nu har du fått en kyss av han som är bäst i världen, sa han och gick sin väg.

Bara sådär. I ena stunden satt han bredvid, så nära att våra näsor skulle ha mötts
om jag så bara lutade mig en aning framåt, och i nästa var han som bortblåst. Än
idag funderar jag på hur det där hände egentligen, dagen efter min första bekant-
skap med 'Cirkel'. Min första stora insikt.

Just den sommarkvällen förstod jag att vi människor är fast i en stor cirkel där
allting går runt, runt och kommer tillbaka till oss nästan som spöken av det för-
flutna. Min lögnaktige polare hade spelat en bra låt för mig och påstått sig känna
bandets sångare som han aldrig i hela sitt liv ens såg på avstånd.

Jag hade suttit tillsammans med honom på en kulle i parken i Tuna 1992 och
fått en kyss jag aldrig kommer glömma.

Skriven av: Sara Karlsson