En myra och en stack

Ovanan att bygga stacken upp och ned i en grop gjorde att varje beslut som fattades var nytt och osäkert. Ingenting var riktigt organiserat. Arbetsmyrorna hade själva konstaterat att grunden var oduglig och gropen som grävts var kass. Släpade de fram barr och försökte fästa i väggen kunde de med säkerhet veta att samma förmiddag rasade barret loss och de fick börja om igen. Att bygga en stack upp och ned gick långsamt. Det här skapade frustration och med tiden slutade de att förankra sina barr hårt eftersom resultatet var givet - fiasko. Ett evighetsarbete i misslyckande.

Utifrån sett, lite på håll, kunde man tro att stacken var en riktig stack. Likt ett optiskt fenomen, lite som en synvilla, sågs stacken som en spänstigt spänd båge eller som en kryllande enhet. Det var först när man kom närmare som man kunde konstatera att stacken, den skeva och ostadiga, bit för bit sjönk ned i sin egen konstruktion. Och det endra myllret synligt var en strid ström av arbetsmyror bestämt på väg därifrån.

Med en myras rovdjursinstinkt kontrollerade myrdrottningen sitt sjunkande skepp på håll. Hon hade bestämt att det var bäst att jobba på avstånd från en liten kokong några meter bort. Bättre att inte vara på plats. Det hon med säkerhet visste var att om något skulle hända så blev det ju jobbigt. Då skulle beslut behöva fattas och saker bestämmas. Myrdrottningen gillade inte riktigt beslut. Hon kunde liksom inte. Myrdrottningen gillade inte heller tanken på att bli ifrågasatt. Resultatet blev därför att alla gjorde lite som de ville. En bejublande strategi för de arbetsmyror som gillade att gräva sina gångar åt olika håll, och sen bara fortsätta, fortsätta, fortsätta. Vad man med säkerhet visste var att fyra eller fem arbetsmyror hade grävt sin gång rakt ned i marken och nog aldrig kunde eller ville vända om. En tragedi för de myror som ville dra åt samma håll, men det bekom inte myrdrottningen. Hon tilbringade istället dagarna med att sörja de faktum att hon inte hade några vingar. Aldrig skulle hon kunna flyga lika fint som sina manliga gelikar. Aldrig skulle hon kunna sväva fritt, se saker från ovan eller överblicka stacken. Aldrig skulle hon få känna den friska luften lyfta henne framåt. Hon fick nöja sig med marken. Den stinkande, kletiga marken och en rutten stack byggd upp och ned.

Det uppenbart farliga med stacken var avsaknaden av värme. Värmen som skulle trygga återväxten och garantera artens fortlevnad. Värmen som skulle föda kommande generationer till ett ro- och lustfyllt liv. Stacken, nedsjunken och patetisk som den var, hade ingen värme kvar. Det var kallt i stacken och kylan gick inte bort av sig själv. Självklart skojade arbetsmyrorna till det med varandra och täppte till de värsta läckorna men eftersom det fanns ett policybeslut, från högre ort, på att stacken skulle byggas upp och ned kunde kylan tränga in helt fritt. De minsta myrorna, de som skulle lära sig myrlivet och all glädje och all sorg som kommer med det, trodde naturligtvis att den upp och nedvända stacken var det normala. De hade inte upplevt något annat. Berättelser om hur andra stackar stod ståtliga i sin prakt trodde man inte riktigt på. Stacken upp och ned var det normala.

En dag gruffade en myrslok sin väg genom skogen i jakt på föda. Den stannade tvärt upp intill stacken. Den livshotande stressen spred sig som ett brandlarm genom de trånga gångarna. Ledarmyrorna krumbuktade sig skräckslagna i panik, men arbetsmyrorna slutade bara lungt arbeta och såg på. Nästan som att det var skönt med ett avbrott. Lite som en räddning. Det som sen hände har satt myror i huvudet på stackens invånare allt sedan dess. Sekunden då myrsloken satte sig ned och började skratta. Till att börja med startade det som små nysningar, sen började den svänga lite på huvudet och hoppa lite. Stunden senare bröt den ut i ett jätteskratt som ekade ned över sjön och upp i skogen. Myrsloken vred sig nu av skratt, rullade runt, frustade, hånade och sparkade. Små lerpölar skvätte och en blöt dynga prickade stacken, men myrsloken kunde inte sluta skratta. Ledarmyrorna som samlats utanför ingången skyddade sig mot attacken med ett torrsprucket asplöv. Myrsloken rullade runt och kippade efter andan. I ett katatoniskt tillstånd stannade ledarmyrorna upp, sänkte asplövet och började skratta med myrsloken. Först små fnissningar, sen mer öppet. Ett nervöst men förlösande skratt. Alla som bestämde över stackens öde klev några steg närmare. Myrdrottningen anslöt också. Det här var ledarnas stund. I en symfoni av lerväling, skit och skratt fann de ett band mellan jägare och byte. Det här var en triumf att en sådan farlig best ändå verkade vänlig och glad. De tog ett steg närmare för att kunna krama om och hälsa gästen välkommen. Sekunden senare rullade myrsloken ut snabeln, sniffade två snabba sniff och spankulerade vidare genom skogen, mätt och belåten.

Arbetsmyrorna tittade på varandra, ryckte på axlarna och fortsatte arbeta. Sakta började värmen återkomma till stacken.

Skriven av: Erik Tobias Enström