En näktergal

Bodil gick alltid och sjöng eller visslade. Hon bodde på landet med sina föräldrar. De hade en gård med jordbruk. Hon fick sjunga vid skolavslutningar och i kyrkan. Hennes dröm var att bli sångerska. Föräldrarna hade sagt att det inte var ett yrke eller något man kunde försörja sig på.

Det var slutet av sextio-talet. Varje dag åkte Bodil skolbuss som tog henne till det större samhället där skolan fanns. Hon hade inga kompisar. Det var inget som bekymrade henne. Däremot var hennes lärare Oskar oroad över att hon alltid var ensam på skolrasten. De andra flickorna gick i klungor fnittrade och sneglade på pojkarna. Bodil gick för sig själv med ett leende på läpparna. En dag blev hon kallad till lärarrummet.
”Bodil, du är alltid ensam”, sa Oskar.
”Jag är inte ensam”, sa Bodil och tittade förvånat på magistern.
”Du är inte med de andra flickorna på rasten. Får du inte vara med?”
”När jag får en melodi i huvudet kan jag inte släppa den så de tycker jag är underlig som går och visslar eller sjunger hela dagarna. Jag känner mig inte ensam för musiken finns runt omkring.”

Bodil satt på bussen som skulle ta henne hem. Färden tog cirka trettio minuter. Vi det sista stoppet klev hon av för där vände chauffören bussen för att köra tillbaka. Hon hade 700 meter att cykla innan hon var hemma. Bodil hoppade upp på cykeln började trampa och sjunga på en melodi som hon hade hört på radion. En svart bil saktade in vid vägkanten och en medelålders man vevade ner rutan. Hon bromsade till och hoppade av cykeln.
”Hej, känner du till något äldre hus där Agda på backen har bott.” Bodil skakade på huvudet samtidigt som hon kom på att deras hus var på en backe.
”Det står ett gult hus på en backe om du kör in till vänster på grusvägen och följer den tills vägen tar slut. Där kan du knacka på och fråga”, sa Bodil.
Mannen tackade och körde iväg, Bodil cyklade vidare. När hon kom fram stod den svarta bilen parkerad. I hallen stod mannen och nickade igenkännande till henne. Bodils pappa hade hört talas om Agda. Hon hade vuxit upp i huset som var byggt senare delen av artonhundratalet. Mannen som hette Sven berättade att det var hans mamma. Han berättade att modern hade avlidit när han föddes. Han visste så lite om sin mors släkt. Därför hade han gjort efterforskningar för att få veta mer om sina rötter i Värmland. Bodils mamma bjöd in honom på kaffe och nybakade bullar. Bodil sprang med skolväskan upp på övervåningen till sitt rum. Hon ville inte missa mammas bullar och halvsprang ner för trappen och började sjunga Edelweiss från musikalen The sound of music och fortsatte in i köket. Sven blev tagen av hennes sång.
”Vilken vacker röst du har”, sa han imponerat. Bodil tystnade och rodnade.
”Hon sjunger hela dagarna. Vi kallar henne för vår lilla lärka”, sa Bodils mamma.
”Min äldre bror arbetar och är delägare på ett skivbolag i Stockholm. Jag ska kontakta honom så du får komma och provsjunga.”
”Stopp, stopp hon ska först gå klart skolan ”, sa Bodils föräldrar samtidigt.
Sven tackade för deras gästvänlighet och för att han hade fått komma in i huset som hans mor hade vuxit upp i. De betydde mycket för honom. Han tittade på Bodil och sa:
”Det kommer att bli något stort av dig.”

Det var skolavslutning och de obligatoriska skolåren var slut. Hon sjöng i aulan och fick varma applåder. Bodil hade fått sommarjobb i lanthandeln på orten. Först skulle hon och hennes mamma ta tåget till Stockholm och träffa skivbolaget. Bodil hade velat åka ensam. Föräldrarna hade sagt att det var för farligt för en flicka på sexton år och som kom från landet att resa själv till storstan.
De stod utanför en stor byggnad. De klev in och tog hissen till femte våningen. De gick längs med korridoren tills de fick se skivbolagets namn ovanför en dörr. Knackade på, en äldre dam hälsade de välkomna och visade var det kunde hänga av ytterkläderna och pekade på fåtöljerna där de kunde slå sig ner och vänta. En yngre kvinna kom gråtande tog sin kappa och gick. Bodil förstod att hon inte hade fått något skivkontrakt.
”Kom ihåg, du får inte bli besviken om det inte blir något. Det är en tuff bransch”, sa Bodils mamma och tänkte på kvinnan som just hade lämnat rummet.
På väggarna fanns det upphängda skivomslag på kända svenska popband och artister. En kortväxt man kom med bestämda steg emot dem. Sträckte ut sin hand och presenterade sig som Lennart, bror till Sven. Han tittade på Bodil.
”Jaha, du är den nya talangen som Sven pratar om. Jag vill göra klart för dig att det krävs mycket för att få ett skivkontrakt. Du ska få provsjunga utan instrument.”
De följde efter Lennart in i en studio. Bodil hade blivit nervös och såg framför sig kvinnan som kom gråtande. Hon tog några djupa andetag.
”Du kan börja”, sa han nonchalant och satte sig bakåtlutad i fåtöljen. Bodil blev stum och visste inte vilken melodi hon skulle ta. Lennart harklade till. Hon slöt ögonen och började sjunga Ovan regnbågen och avslutade med Edelweiss. Hon öppnade upp ögonen tittade på Lennart.
”Jösses, inte visste jag att Sven hade hittat en sådan begåvning i Värmland. Du låter som en näktergal. Vilken röst.”
Bodil och hennes mamma blev kvar i tre dagar i Stockholm. De var mycket som skulle ordnas skivkontrakt, lansering, inbokning av konserter och en lön som hon aldrig hade kunnat drömma om.

Vid köksbordet satt två stolta föräldrar och sorterade tidningsurklipp. Från radion kom ljuva toner.



Författare:

Publicerat

Dela: