Publicerat
Kategori: Novell

En novell






En Novell.......


Det var snö i luften, fast den ännu inte börjat falla.' A winters day in a deep and dark december....'
Jo, så var det. Det var vinter och december på flera sätt. Både till det mentala och rent fysiskt. Ett år gick mot sitt slut, liksom mycket annat. En del saker och händelser tog bara slut, för annat var det fråga om en tillfällig vila för att på nytt komma åter, senare kanske i förändrad form eller på annat sätt.

Allt var från början så enkelt. Han kunde inte direkt säga hur och när det började bli så komplicerat. Det kom antagligen gradvis, tänkte han. Han mindes händelser, enstaka eller mera sammanhängande - sporadiskt eller efter mera ansträngande tankeverksamhet. Var det tiden också som tog ut sin rätt och inte bara påverkade människan kroppsligt, utan även påverkade tankar och tyckanden ? Likväl som kroppen stelnade till och man blev mindre rörlig, var det kanske också möjligt att man blev stelare i sitt tankesätt.

Han tänkte vidare i samma banor och kände sig omväxlande dyster och omväxlande lite muntrare till sinnes. Hur kunde det vara att ett liv försvinner så fort ? Det var inte länge sedan han lycklig sprang och lekte på gårdarna runt sitt föräldrahem, och ännu närmre tycktes åren från de sista skolklasserna och gymnasieåren honom. Vad hade just han, Anders Belinder, Abel kallad, uträttat som var minnesvärt och meningsfullt ? Han var fyrtio år och tyckte att livet redan hade passerat och kanske gett sitt bästa. Han hade jobb, rester av en familj ; med rester avsåg han sin fd fru och inte minst sina älskade barn som var hans allt.
Det som många av hans jämnåriga ansåg viktigt i livet ; ett statusjobb, hög lön, eller en hög position som gav makt, en prydlig homogen familj, dyr bil, flott villa och dyra utlandssresor ; det hade gått honom förbi eller så hade han inte hunnit eller kunnat fånga dessa yttre 'livsnödvändigheter' i det hastigt förbiströmmande, obevekliga skeende som kallades tid.

Vadå tid, tänkte han. Det fanns så mycket både banalt och viktigt här i livet, och allt var så förbaskat tidsberoende. Tiden läker alla sår hette det också. Det ville man inte tro när man var beroende av det uttrycket. Plötsligt många år senare hade du glömt vad det var som skulle läkas. Var det tiden som läkte, eller glömde man bara av händelsen rent allmänt ? Det berodde kanske också till en del på, om man nu lyckades att glömma, på vad händelsen bestod i och hur kraftig upplevelsen hade varit. Ibland trodde man att man glömt något, och så vips plötsligt fanns en händelse, ett ansikte, en röst där, och det var tillräckligt för att man tydligen skulle sätta igång med att associera till det ursprungliga skeendet.

Det var vad som hade hänt för någon tid sedan.

En dag hade en fått en känsla av att någon stirrade igenkännande på honom. Han kunde inte förklara riktigt varför, hur eller vem. Bara känslan fanns där. Samtidigt började han att utan att direkt veta varför tänka tillbaka på händelser för många år sedan.

Det var då han gick i sista klassen i realskolan. Han mindes en av klasskamraterna, PI, en förkortning av kompisens två förnamn Per och Ingvar, tillsammans blev det alltså PI, som också var en matematisk storhet, vilket nästan även kunde sägas om kamraten, och vad han själv och klasskamraten hade diskuterat vid just detta tillfälle som han mindes.
Konstigt att han plötsligt så tydligt kom ihåg detta, och att det skedde just nu. Kunde det ha att göra med något yttre stimuli, som en viss doft eller en viss röst ? Så var det, om han förstod det rätt, att just en röst- eller en luktassociation kunde sätta i gång impulser så att man mindes ett visst tillfälle som tidigare hade varit förknippat med just denna utlösande impuls. Lustigt att både minnas personen och händelsen så starkt. Just på den här gatan hade de gått och pratat om hur man kunde dryga ut veckopengen. Den mer förslagne, för att inte säga avancerade PI, hade inte några större skrupler för att ganska ordentligt tänja på elementära regler när det gällde andras egendom, osv.

Han hade vid den tidpunkten förfasat sig lite smått över kamratens rymliga samvete. Kamraten hade trots att han var nyss fyllda femton år, redan upptäckt att det gick att langa sprit och att det var lönsamt. Vidare hade han en källarlokal där en del grejor till cyklar och mopeder kunde köpas, till låga priser eftersom inköpspriserna var minimala, om ens det. Det enda något sånär lagliga, av den förslagne kompisens extraknäck, var hans ideer om att sätta in annonser i tidningar och tigga pengar till behövande. De behövande var i det här fallet PI själv och hans uteliv och kläder ! Men visst var tanken smart, det medgav han gärna.
Pl hade varit en föregångare i smått och på det lokala planet till dagens aktörer med sina miljonsvindlerier och mygel.

Pl:s förmåga att också kunna charma för att inte säga dupera, var smått imponerande. Ta t.ex. hans skolarbete som kom lite på skam på grund av det övriga levernet. Dock var PI så pass skärpt, att han kunde hänga med bland de allra bästa i betygsjakten utan ansträngning. När han insåg att han låg risigt till, satsade han lite extra, gjorde ett fint arbete, eller höll ett hjärtknipande föredrag om solidaritet och medmänsklighet, innan dessa ord nästan hade börjat användas och missbrukas. Den kvinnliga klassföreståndaren kunde knappast hålla tillbaka tårarna och hon kallade honom en charmig slarver och gav honom högsta betyg.
Häpen och förundrad hade Abel påtalat för honom efteråt, att han hade precis motsatta åsikter, och att han dessutom levde stick i stäv med vad han just hade föredragit för klassföreståndaren !
Nåväl, likväl som han motvilligt hyste en sorts beundran och respekt för klasskamraten, likväl behövde klasskamraten omgivningens uppmärksamhet och eventuella beundran. Så var det bara, det tänkte han redan på den tiden.

Han undrade om han kanske hade skymtat eller sett PI omedvetet och att det var därför hela denna tankeprocess kom igång. Varför kom han annars in på denna person och denna ickerelevanta tankegång som nu enbart var historia ? Detta att han så pass klart kom ihåg dessa,sedan länge förgångna händelser så väl, sade mycket om honom själv, det var vad han trodde i varje fall.

Hur som helst, han hade ett bestämt mål i sikte just denna dagen. Han hade tänkt gå till sin bank och låna ytterligare pengar, med huset som säkerhet. Den ekonomiska situationen hade gjort att han var körd i botten, på alla sätt. Han som i alla år och under hela sin levnad, hade fått lära sig och levt efter honnörsord som respekt och ärlighet, kunde se runt omkring sig, både på det näraliggande planet och högre upp i samhällshierarkin, hur motsatsen lönade sig, i varje fall kortsiktigt och utifrån gräsrotsnivå. Han tänkte ofta på om han inte snart borde ändra sin livsstil mot en mera marknads- och dagsanpassad sådan. Alltså kasta moraliska betänkligheter över bord och bara låta skutan driva med strömmen som resten av den styrande, vinnande besättningen. Dock var det ändå saker som höll kvar honom på det marknära, ur ekonomisk synvinkel låga, men moraliskt sett höga plan som hans samvete bjöd honom att leva.

Han tänkte att om inte han hade tagit så stort ansvar för sina barn och älskat dem över allt annant, kunde han söka lyckan i ett annat land. Med bättre möjligheter. På alla sätt. Om inte annat för att pröva på något nytt, innan han blev för gammal. Men det fick än så länge bara bli drömmar. Tills dess fick han försöka härda ut ekonomiskt och socialt, fast myndigheter och politiker gjorde allt vad de kunde för att göra livet nästintill outhärdligt.

Nåväl, de dova, djuplodande tankarna släppte något när han tänkte på att han i morgon tidigt skulle ut i naturen till en idyllisk och fridfull plats, där man kunde få vara sig själv och bara koppla av från vardagens bekymmer och motigheter. Syftet med utflykten var också att ta med videokamera och filma lite av djurlivet och naturen omkring. Han hade ett fint, avlägset liggande ställe i tankarna. Kanske skulle han upptäcka någon fågelart som var ovanlig för platsen eller liknande. Sådant kunde kanske ge lite publicitet och pengar.
Han kom till banken och ärendet där gick snabbare och enklare än beräknat. För tillfället lite lättare till sinnet återvände han hem.


I en annan del av staden, i den så kallade finare delen, där villor och bostäder till stor del speglade den ekonomiska ställnigen hos folket som bodde där, satt Karin Ingerstädes, Kain kallad av sin närmsta omgivning. Hon var själv mindre förtjust över smeknamnet som hon själv påstod uppkommit genom att småbarn inte kunde uttala bokstaven r i ordet Karin, därav blev det Kain. Andra, som kände till henne bättre, påstod att hon genom sitt sätt och sin personlighet gjorde sig förtjänt av namnet. Själv kunde hon möjligtvis sträcka sig till att acceptera namnet för sitt stora födelsemärkes skull, som hon hade på ryggen och oftast dolde medelst olika kläder.
Hon var den framgångsrika, vinnade typen som utåt sett lyckades med det mesta hon tog sig för. Ändamålet helgade medlen, det var hennes devis och hon gick i takt med tiden minst sagt. Oftast hade hon varit före sin tid, såtillvida att hon nästan aldrig låtit skrupler hindra henne från att nå det hon önskade. Hon var i hög grad marknadsanpassad och framgångsrik.
Visserligen hade allt en baksida. Kain hade inte kunnat få barn, och detta hade antagligen gjort att hon om möjligt blivit ännu mer fixerad vid sin strävan efter framgång på andra områden. Hon hade avverkat förhållanden med rika män som gjort henne ännu rikare och hon hade klättrat uppåt på den sociala stegen. De hade utnyttjat henne och hon dem. Så var det bara. Ville man något i livet, fick man betala för sig. Det visste hon och det hade gjort henne till vad och den hon var. Vadå om hon kunde kallas ytlig och beräknande, någon fick vara det och förresten, vem avgjorde vad någon annan var eller inte ? Hon tyckte själv att hon var maximalt flexibel, det var ordet som hon gärna använde.

Snart skulle hon unna sig en längre, välförtjänt semester. En kombinerad kryssning och långresa bla., med västindiska öar som en del av resmålet. Det var något som lockade henne oerhört. Dels för att hon inte hade varit i denna del av världen, och dels för utsikten till att kanske kunna planera för och göra förmånliga ekonomiska investeringar i lönsamma, skattebefriade objekt.
Kain hade heller ingen släkt, som hon behövde ta hänsyn till eller på annat sätt bli uppbunden av. Det var bara för henne att göra precis som hon själv önskade och vad som föll henne in, inom vissa, ganska stora ramar. Företaget hon lyckats tillskansa sig och resten av hennes affärer gick alla med stora vinster och dessutom hade hon andra, icke specificerade inkomstkällor som hon inte gärna ville prata om. Dessa inkomstbringande extraknäck tangerade nästan det olagligas revir, men bara tangerade, hon var noga med att hålla fasaden utåt. Det fick inte kunna bevisas något kriminellt om henne.
Som ledsagare på den tänkta resan hade Kain en ordentlig reskassa bestående av kontanter, smycken, lite ädla metaller och värdepapper. En del av detta tänkte hon deponera i den utländska bank där hon hade ett nummerkonto.



- När skall överföringen göras? undrade en grovhuggen, flinande gestalt. Fast han själv visste svaret. Han satt tillsammans med två andra män och en kvinna i en liten lägenhet i utkanten av staden. Han var en sk. 'handyman', en som kunde litet av varje, och vad som snart förväntades av honom av de andra tre, var att han skulle ha det praktiska huvudansvaret för att deras sedan länge och väl planerade transaktion skulle lyckas. Han hade suttit på kåken i nästan hälften av sitt fyrtioåriga liv och det hade givetvis präglat honom.
Hans medkumpaner, de andra två männen och kvinnan i sällskapet, var alla ostraffade, näst intill kliniskt rena figurer, åtminstone i hans ögon. Det enda som de hade gemensamt, åtminstone i kåkfararens uppfattning, var att de var i samma ålder och att de också önskade att göra ett skattefritt klipp med minimal arbetsinsats.

Ledaren för denna fyrklöver var en fd. egen företagare med teknisk utbildning på universitetsnivå och något av ett snille när det gällde just handhavande av prylar och där till hörande områden. Efter att länge ha tillhört den sk. social grupp ett, hade han tröttnat på hela skiten och ville göra något annat med lite pengar i bagaget. Han hade tröttnat på byråkrati, avgifter, skatter, inrutade, långa monotona dagar. Lyckosamt nog hade han på en privat tillställning stött på den enda kvinnliga medlemmen i gruppen. Hans avsikter hade inte från början varit att utnyttja hennes position, så att säga, det hade varit lite känslor med från hans sida också, men efterhand som deras förhållande hade växt fram, hade han insett de lockande möjligheterna på flickvännens arbetsplats. Hur det sedan blev med deras förhållande om det hela avlöpte väl, brydde han sig inte nämnvärt om. Kanske fick han dumpa henne om hon blev för jobbig. Det fick framtiden utvisa.
Nu ville han genomföra en stor sak tillsammans med denna lite udda församling.

Kvinnan i sällskapet var en alldaglig person. En liten grå mus, lite elakt uttryckt, som arbetade flitigt och plikttroget utan att sträva uppåt i karriären. Hon hade varit ganska nöjd med sin tillvaro på det hela taget tills mannen i hennes liv, alltså den presumtive ledaren för denna lilla grupp kommit in i hennes liv och tagit henne med storm. Hon hade fallit som ett rö, och efter att deras bekantskap hade antagit mera fasta former, hade hon varit lätt att få på andra tankar, och med andra tankar, menades en radikal ändring av hennes tidigare livsföring. Hon var beredd att följa sin man i vått och torrt, och anledningen till att också hon var fysiskt närvarande just nu, var att hon arbetade på den utvalda banken som var objektet för deras tilltänkta handlingar. Hon satt inne med massor av värdefull information och upplysningar om larm och rutiner, etc., eftersom hon sedan länge var en betrodd medarbetare i banken.

Slutligen den siste mannen i sällskapet. Även han var ungefärligen jämnårig med de övriga. Hans bakgrund var litet brokig. Han hade varit ganska duktig under sin skolgång, men han var alltid rastlös och ville aldrig sitta länge och hålla på med uppgifter och arbete som han snabbt tröttnade på. Han hade försörjt sig på lite av varje under sitt liv. Haft lite tur, som han själv uttryckte det och gift sig en gång ganska rikt. Äktenskapet höll en tid och han levde gott under denna tid. När väl det var dags att bryta upp, hade han snart hittat en ny bekantskap som han levde ihop med och som tyckte att han var trevlig, tills han tröttnade på nytt. Så hade han fortsatt, eftersom han samtidigt som han såg bra ut, kunde konsten att utnyttja folk och inte hade några skrupler för det. Smeknamnet på honom var 'charmy'. Hans roll och största tillgång i det hela, var att han hade kontakter som kunde bli praktiska att utnyttja. Det handlade bla. om att omsätta grejor till valuta, ändra identitet, fixa transporter till säkra länder, etc.

De hade planerat transaktionen, som de föredrog att kalla den med allmänna rättsbegrepp, mer vanliga benämningen - bankrån, länge och noggrant. Ledaren pratade :
- Ingenting får gå snett nu på fredag natt. Alla skall veta och kunna sina uppgifter utantill och likadant med timingen. Det måste klaffa på minuten och helst bli tid över. Efteråt träffas vi alla hemma hos tjejen här och planerar vidare och kontrollerar hur mycket vi kommit över och vad som är direkt gångbart osv.
- Vad gör vi om något går snett under själva operationen, eller vid färden från banken ? undrade kåkfararen.
- Det problemet tar vi då. Vi förutsätter, och vi har planerat allt så väl att det knappast finns plats för några spontana negativa överraskningar, sade ledaren. Tjejen här kommer att tillsammans med sina ovetande väninnor ge oss vattentäta alibin, bara vi kommer från platsen.
- Men sedan, vad gör vi med det heta eller det som inte direkt går att omsätta i kontanter ? undrade 'charmy'.
- Det skall ni få reda på efteråt, och ni skall alla få följa med och se var vi gömmer resten av bytet. Ingen skall känna sig utanför.

Bra tyckte samtliga.

Därefter gick de igenom planen som i korthet gick ut på att genom en yttre, för insatta personer lätt forcerad tillträdesväg skulle komma in i banken. Innan dess hade en av dem, med sin sakkunskap och inre information, avlägsnat alla kända larmanordningar. Därefter skulle de ta sig in i rummet med bankfacken och i lugn och ro plocka dem på deras innehåll. När jobbet var klart skulle de lämna lokalerna snyggt och prydligt, och förhoppningsvis skulle inte kuppen upptäckas förrän måndag morgon.
Hur mycket och vad bytet skulle ge, visste ingen på förhand. Kanske inte ens ägarna visste exakt eller vågade uppge vad som fattades ? Detta hade de diskuterat tidigare, och som ett sorts moraliskt skydd, en sorts Robin Hood försvar ; så hade de vridit och vänt på sakerna för att få det till att passa in och rättfärdiga sina kommande handlingar. I dagens samhälle var mycket ställt på huvudet, och desto större brott, desto mindre straff, tycktes samhällets signaler vara. Dessutom skulle försäkringsbolagen i första hand drabbas, och det visste alla idag vilka summor som dessa bolag förvaltade. Summa summarum, drabbades kanske medelsvensson i det långa loppet med maximalt lite höjda försäkringspremier.

Allt var alltså klappat och klart och alla visste sina uppgifter. De lämnade lägenheten för att åter träffas hemma hos ledaren och hans tjej i god tid före operationen.

Dagen kom och och det blev kväll. De fyra samlades på avtalad tid och plats och väntade tills det var dags. Kvinnan i sällskapet tog itu med sina bestyr och förberedde sig för sina uppgifter som gick ut på att bla skaffa ett eventuellt alibi åt sina medkumpaner, genom ett på förhand listigt uträknat sätt dupera några av sina väninnor. Hon skulle bla gå på bio och restaurang med vänninorna och sedan vid lämpliga tidpunkter ringa upp sin telefonsvarare med färdiginspelade röster från killarnas hemmaparty. De hade en återträff med en gammal lumparkompis, skulle hon säga. Sedan vid en viss tidpunkt, skulle hon ringa på nytt och då skulle killarna hemma, i natura, prata med hennes vänninor och sedan skulle en av dem hämta alla tre utanför en restaurang för hemtransport till respektives hem. Perfekt alibi om det skulle behöva användas, tyckte hon.

De tre andra i arbetsgruppen för finansiella, på obekväm arbetstid, eventuellt utförda affärer, körde lugnt genom staden till sin arbetsplats. Snart hade de klarat av larm och yttre passager, och de kunde koppla av och checka tider och utrustning. Hitills hade det inte varit några problem.
Även resten av operationen förflöt som planerat. Nästan för enkelt och lätt tyckte de tre inblandade.
De plockade så många bankfack de kunde och fick i förbifarten även med sig en liten 'handkassa' på några hundratusen av bankens pengar.
- Bonus, grabbar. Se det som en bonus ! sade en av dem förtjust till de andra.

De sopade igen spåren efter sig. Allt såg snyggt och prydligt ut och med fortsatt tur skulle ingen upptäcka något på flera dygn. Ändå var de noga med att inte vare sig lämna fingeravtryck eller på något sätt avslöja att de hade haft intern hjälp. Själva bilfärden från banken gick också bra. De delade på sig och tog sig hem till sina bostäder, badade, klädde om och körde i egna bilar till den uppgjorda mötesplatsen hemma hos ledaren. Bilen de använt ställde de tillbaka på skrotupplaget, där de lånat den efter stängningsdags. Allt var hitills rena barnleken.

Resten av kvällen gick också lika välsmort som innan. De träffade någon av vänninorna och pratade även med dem i telefon. Bra, nu var det också klart. Senare på natten sammanstrålade alla fyra igen och gick girigt och nyfiket igenom sitt byte. Med den noggranhet och försiktighet som hitills utmärkt deras jobb, fortsatte de även med denna del.
- Vilken bra natt, va, sade tjejen. Här är nästan vars trehundratusen i kontanter, förutom alla smycken, obligationer och andra värdeföremål. Vilket klipp ! Detta var väl ett lönande svartjobb, eller hur ? Och vi skadar ingen person fysiskt eller hur ? De andra instämde och de kom överens att träffas tidigt på söndagen för att tillsammans köra till gömstället där de tills vidare skulle gömma den icke kontanta delen av bytet.

Så skedde också. En tidig söndagsmorgon åkte de i tjejens bil gemensamt till det avlägset liggande ödetorpet som låg i närheten av en av deras släktingars lilla lantgård. Här var det eländigt och bökigt att ta sig ut, och det var sällan några människor förutom en och annan friluftsmänniska som brukade finnas i trakterna, och då mest under sommarsäsongen. Väl framme kunde de se det lilla torpet, som en av dem hade hyrt och försett med lås. Inte en människa syntes till. Allt var fridfullt och lugnt. Solen gnistrade och himlen var blå. Rimfrosten hängde ännu på trädens grenar. Allt verkade rena idyllen.
- Vad härligt, tyckte tjejen i sällskapet. Vi kan väl njuta lite i solskenet sade hon och ställde sig att sola.
- Här är absolut inte tillrådligt att sola, och framför allt skall du inte exponera dig öppet så där. Du är den enda av oss som är känd på banken dessutom. Det var sant och hon flyttade sig motvilligt in i det lilla torpet, som jämfört med en solig och fin vinterdag utomhus, var kallt och ogästvänligt.
- Usch, vad här är kallt och rått inne, sade hon.
- Vad gör väl det, sade en av de andra. Vi skall inte bosätta oss här, bara stanna tillräckligt länge för att gömma vår skatt undan samhällets klåfingriga fingrar. Han skrattade gott åt det han sagt och de andra stämde in.
- Skynda er i varje fall, sade hon. Det här stället ger mig dåliga vibrationer. Jag vill hellre vara ute i solskenet. Förresten, ni har hyrt stället, så vad gör väl det om det syns folk här ? sade hon.
- Det är sant, sade någon, men inte sjutton skall vi plötsligt och i flock, tidigt en söndagmorgon, visa oss för kreti och pleti, bärande på en hel massa grejor som inte passar in i en lantlig idyll. Det verkar väl inte särskilt smart ?
Nej, det höll hon med om, och hon förblev sedan tyst tills de hade gjort det de skulle i torpet, och tills de sedan började köra tillbaka till staden.
Planen var att ligga lågt och följa tidningar och annan media och se vad som kom fram om bankstöten. De skulle efter en tid var på sitt håll vara fria att göra vad de önskade, bara de inte tog ut svängarna för häftigt och väckte onödig uppmärksamhet.


Denna fina söndagsmorgon hade Abel tagit sig tidigt ut till sitt natursköna ställe, där han slog sig ner med sin medhavda fika, kikare och videokamera i ryggsäcken. Det artade sig till en fin och vacker dag. Solen lyste, visserligen med svag värme, men det var så gnistrande vackert att man ville smälta samman med snödroppet från grenarna som föll i en allt mer ökande takt. Stillheten var påfallande och tystnaden nästan påträngande, i stark kontrast till den bullriga näraliggande staden. Han satt nästan och dåsade till i solgasset och tänkte ta lite kaffe under tiden han väntade på att de rätta motiven för hans tilltänkta filmning dök upp. Han hade just avslutat fikat och börjat att torrfilma litet, när han plötsligt hörde ett svagt brummande från en bilmotor som närmade sig på långt håll. Han lystrade till och tittade i kikaren mot den lilla slingriga skogsvägen. Jo minsann, kom det inte en bil där långt borta. Då var det slut på den stillheten och friden, även om det var en annan naturintresserad människa, blev det ändå inte detsamma med flera människor springande på samma ställe. Bilen kom närmre och så plötsligt i stället för att köra längre fram på bilvägen och upp mot den fina utsiktsplats där han satt, svänger bilen och kör bort mot det lilla ödetorpet. Där stannar den, och fyra personer, en kvinna och tre män, gick av och började att först titta sig omkring, och sedan öppnade en av dem husdörren och därefter hjälptes alla skyndsamt att bära in en del väskor i torpet. Konstigt, tänkte han och tog fram videokameran och filmade det som pågick där nedanför honom.
Plötsligt kommer en av dem ut ur huset och ställer sig att sola vid husväggen. Det var kvinnan i sällskapet. Han zoomade in henne och såg till sin förvåning att det var något bekant över henne. Var hade han sett henne förr ? Det var inte så länge sedan, men var och i vilket sammanhang ? Nu mindes han, samtidigt som en av männen kom ut och nästan drog kvinnan med sig in i huset. Det var på banken häromdan när han var och lånade pengar! Det var tjejen som jobbat där så länge han mindes och haft bankaffärer i den banken. Vad gjorde hon och tre killar här ute i ödemarken en tidig vintermorgon bärande på ett försvarligt antal väskor som de uppenbarligen lämnade kvar i huset ?
Han lät kameran gå fortfarande medan alla fyra under tiden hade kommit ut och satt sig i bilen. Bilnummer och ansikten kunde urskiljas med ganska stor tydlighet. Efter en stund var bilen borta och allt var lika tyst och stilla som förut. Det var som om händelsen framför honom aldrig hade utspelats. Han hade ingen vidare lust att stanna kvar, den tidigare fina stämningen var som bortblåst, och han packade ihop sina saker och körde hemåt medan han funderade på morgonens händelser.


Det skulle dröja ända till måndag innan det upptäcktes att banken hade haft flitiga besökare under helgen som hade länsat bankfacken på stora, hitills okända belopp. Dessutom hade polisen ännu inga spår efter förövarna som man antog var flera till antalet. Oroliga bankkunder hörde av sig och en allt större summa av det försvunnas värde började att ta form. Banken satte också upp en belöning på femtiotusen kronor till den som kunde lämna avgörande tips som ledde till brottets uppklarande.

Abel satt hemma intagande sin frukost när han på måndagen i morgontidningen läste om den stora nyheten. Han höll på att sätta kaffet i vrångstrupen, i varje fall brände han sig rejält och svor till. Vad var detta ? Bankfacken i den stora banken länsade under helgen ! Inga spår att gå efter. Stor belöning, osv. Han började med ens att lägga ihop två och två, och i det här fallet blev summan som den skulle, nämnligen fyra. Fyra personer, en riktig fyrklöver som han hade sett tidigt i söndags morse, varav ett av ansiktena var bekant, hemmahörande i banken till vardags, men tydligen med ett icke föraktfullt extraknäck under helgerna !
Han tänkte efter. Vad skulle han göra ? Han hade antagligen fångat alla personerna på sin videofilm. Efter en stunds funderande, ringde han och sjukskrev sig från jobbet och började i stället att titta på film.
Mycket riktigt. Där fanns allt tydligt och klart dokumenterat på hans film. Till och med numret på bilen. Han tog och ringde och kollade vem som var ägare till bilen. Minsann, var det inte den bankanställda tjejens bil till på köpet !

Hur skulle han göra ? Här fanns uppenbarligen pengar för honom att hämta. Mer eller mindre. Med större eller mindre risk för sin egen personliga hälsa. Han funderade vidare, medan han bestämde sig för att ta en biltur för att tänka vidare och eventuellt fatta ett beslut hur han skulle agera. Efter en stunds körande var han inne i centrum i efterdyningarna till morgonrusningen. Som folk körde bil. Skulle man döma deras intelligens efter deras bilkörande, var det banne mig inte mycket bevänt på de övre våningarna. En bit fram på gatan inne i city verkade det ha korkat igen sig helt med bilar. Nu såg han att det var en taxi som hade krockat med en annan personbil. Dessbättre verkade det enbart vara smärre plåtskador och inga personer som skadats. Plötsligt, när han sakta skulle köra förbi de inblandade bilarna, hoppar en kvinna fram och viftar ivrigt att han skall stanna sin bil. Det är passageraren i taxin, en attraktiv och välklädd kvinna i hans egen ålder, men definitivt tillhörande en annan samhällsklass. Han stannar, vevar ner rutan och blickfånget ifråga tilltalar honom med mjuk, lite forcerad, välljudande röst; om han inte kan köra henne till flygplatsen ? Hon har mycket brått. Skall med ett plan för vidare byte i London. Det gäller att allt klaffar perfekt.
- Det är åtminstone tre mil till flygplatsen, säger han.
- Jag vet, säger hon, men du skall få ordentligt betalt, bara jag kommer dit i tid.
- Ok, ta dina väskor och hoppa in i min bil då, så kör jag dig.

- Tack skall du ha, sade kvinnan till honom när han startat färden mot flygplatsen. Det var jättesnällt av dig. Du skall som sagt få betalt för skjutsen. Räcker tusen spänn ?
- Vad ? Menar du allvar? Det räcker med ett par hundra. Mer behövs inte.
- Som du vill. Du bestämmer själv. Karin heter jag förresten. Han sade sitt namn till henne och de började prata allt mer under färdens gång. Han fick bekräftat sin första uppfattning om henne. Hon var verkligen på sitt sätt avundsvärd. Rik, attraktiv, självständig, osv. Efter en stunds pratande blev samtalsämnena mer förtroliga och djupa.
Han anförtrodde sig för henne om vad han hade varit med om under söndagen, och han frågade henne hur han skulle göra. Skulle polisen meddelas och han därmed kunna kvittera ut den ganska stora belöningen, eller fanns det andra, mer lönande sätt att gå tillväga om man hade rymligare samvete ? Vad skulle hon ha gjort ?
- Du grabben, sade Karin. Jag vet inte exakt vad jag skulle ha gjort, men däremot vet jag bestämt vad du kommer att göra.
- Hur kan du veta det ? Och kalla mig inte för grabben, bara. Jag är jämngammal med dig.
- Jo, jag vet sade hon, men du är så förbannat naiv och blåögd och förutsägbar, därav att jag kallar dig grabben.
- Ok, förresten en annan sak, tror du inte att du och jag skulle kunna ha haft en chans till en gemensam framtid tillsammans, bara i teorin givetvis, om vi hade träffats tidigare ?
- No way, log hon och skakade på huvudet. I så fall inte på grund av yttre företräden, utan vi är helt säkert helt olika till naturen, du och jag. Jag skulle knäcka dig rent psykiskt. Du skulle aldrig orka med mig, med ditt blödiga samvete, grabben !
- Du menar att du kan säga det redan efter denna dryga halvtimme som vi pratat ?
- Ja, det menar jag, sade hon.
Han satt tyst ett tag och iakttog den lockande varelsen i smyg med illa dold beundran. Samtalet som sedan utspann sig handlade mest om hennes liv och hennes närmsta framtid, med den aktuella resan först på listan. Han fick veta mycket om henne. Hon var ensamstående, utan släkt eller familj, var på väg till en eftertraktad semesterresa, hade en flott villa i staden, mm.
Snart, alltför snart var de framme, i tid till och med, vid flygplatsen och han avstod från att ta betalt för skjutsen efter att han hjälpt henne med väskorna.
- Tack så väldigt mycket, sade hon. Det du gjorde var mycket fint. Jag skulle vilja tacka dig mer.
- Det kan du, sade han, genom att tänka vackert om mig. Gör det, är du snäll. Det lovade hon och slog armarna om honom och gav honom en innerlig kram.
- Du, jag är inte mer än människa, kan jag inte få en puss på kinden av dig, nu när vi ändå inte ses mer ?
- Där ser man, sade hon och pressade sina varma, mjuka läppar mot hans i en het kyss.
- Det här hade du fått även om du hade tagit betalt för färden, sade hon och log helt underbart. Önska mig nu lycka till ! Det gjorde han.
De sade adjö och han körde hemåt mot staden ännu mer förvirrad och funderande än tidigare.


Några dagar senare, fick man i media veta att några av de inblandade i den stora bankfackskuppen hade fångats in, och inför en överväldigande bevisning med fingeravtryck på det gömda godset, och till på köpet en videofilm på hela fyrklövern med bilnummer och allt, hade någon av de inblandade dessutom erkänt ; mot löfte om förmånligare behandling.
Gemensamt för samtliga inblandade i fyrklövern var, att de förbannade sin otur. Allt hade fungerat och gått enligt planerna, och så kommer någon eländig friluftsmänniska och filmar dem, efteråt när allt var klart. Hur kunde livet vara så orättvist !
Dock fanns det vissa ljusglimtar i mörkret. Efter avtjänat straff och med gott uppförande, skulle de kunna börja om med det lilla startkapital som de hade lyckats få iväg innan de upptäcktes och frihetsberövades. Det var medel som inte saknades. Inga av ägarna till bankfacken gjorde några ytterligare anspråk på annat än det som var lagligt och redovisat för inför myndigheterna. På så vis kunde de i varje fall efter sitt straff, säga att de gjort skäl för sina dolda tillgångar, och att konfiskeringen de gjort inte drabbade någon behövande.


Avslöjandet av de inblandade i kuppen mot banken var samtalsämnet i staden under en tid efteråt. Man undrade allmänt vem som hade varit den lyckans osten att kunna kvittera ut belöningen, men det förblev en väl förborgad hemlighet, allt enligt önskemål från mottagaren av belöningen.

Fastän det var klart med vem som var inblandade i själva bankfacksaffären, var det flera andra frågetecken att räta ut. Summan i handkassan t.ex. stämde inte med vad som de fyra påstods ha tagit. Utan att behöva vara någon vidare matematiker, kunde de som ville räkna ut, att det fanns fler, inom banken, som hade det taskigt ställt och som nu passade på att i den allmänna oredan dölja sina synder.

Abel mådde för tillfället ganska gott, både fysiskt och psykiskt. Dels för att han fick lite andrum på det ekonomiska planet en tid med pengarna han fått från banken, dels för att han tyckte att han hade gjort det som hans samvete bjöd honom. Det enda rätta, alltså. Han tänkte den här tiden ofta på Karin, tjejen han stött på av en händelse och som gjort ett starkt intryck på honom. Han undrade hur hon hade det nu. Låg väl och lapade sol på någon västindisk ö, omgiven av beundrande blickar. Jo, jo, vissa hade ödet bestämt sig för att gynna, i varje fall på vissa plan.
Apropå plan, han funderade på att själv nu ta sig en kortare semestertripp, kanske ner till Kanarieöarna. Det passade bra nu i vinterkylan. Det var honom väl förunnat. Han skulle maximalt spendera femtusen på en vecka inklusive resa. Det gick an. Innan dess skulle han träffa sina barn och umgås med dem. Det var hans helg nu den som kom.

En dag efter jobbet åkte han iväg till en resebyrå för att titta ut en lämplig resa. En av de som jobbade där kände han lite grann. Efter diverse artighetsfraser kom man in på det som saken gällde, flygresor och resmål.
- Är du inte lite flygrädd ? undrade kompisen. Jo, det stämde, men varför frågade han det ?
- Därför att det nyligen skett en flygolycka, har du inte läst om det ? Visst, det stämde men det hade varit så mycket annat de senaste dagarna, så händelsen hade passerat honom ganska obemärkt.
- Var hände den olyckan ? undrade Abel.
- Långt härifrån, borta på de västindiska öarna någonstans. Abel hajade plötsligt till. Vad var detta ? Västindien. Det ringde en klocka. Så illa kunde det väl ändå inte vara ?
- Vilken flight var det, frågade Abel. Det var väl inte 505 från London ?
- Jo, precis. Hur kunde du minnas det ?
Abel blev nästan illamående och det snurrade i huvudet på honom.
- Var det inte några som klarade sig ?
- Jo, ungefär hälften av passagerarna klarade livhanken som genom ett under, och tack vare en skicklig pilot.

Abel tackade för sig och bad att få återkomma. Han måste hem och tänka igenom saken.
Var det verkligen så grymt att denna underbara kvinna han råkat på och lärt känna ett kort ögonblick ; var hon med bland de som inte hittats överlevande ? Han hoppades och trodde att Karin hade klarat sig. Hon var en överlevare, utan tvekan. Tids nog kom det väl fram om så var fallet.

Den senaste tidens händelser hade satt sina spår hos Abel. Barnens mamma märkte också att han var förändrad och grubblande. Hon trodde att han hade en ny tjej, att det var därför han var så annorlunda. Typiskt henne att tänka så, menade Abel.
Barnen var jätteglada åt att få tillbringa helgen hos pappa och tiden bara rann iväg. De hann med att göra så mycket ändå, trots allt.
- Ni kan tjäna en liten extra slant, om ni hjälper mig att tvätta och städa bilen, sade han till sina barn ena dagen. Inför utsikten att få hjälpa pappa och dessutom tjäna några kronor, var de inte svårbedda. Bilen var snart avtvättad och fin och de började att städa den invändigt.
- Vad är det här pappa, sade ett av barnen och lyfte med sina små fingrar upp något som uppenbarligen någon åkande hade tappat mellan framstolarna. Abel tittade på saken, inte heller han kände igen föremålet. Det var ett elegant läderfodral med initialerna K I tryckta med guldskrift. En nyckelknippa i läder. Han öppnade den och såg att det fanns ett flertal olika nycklar, alltifrån husnycklar till bankfacksnycklar. Nu plötsligt, föll nästan alla bitar på plats. Det var naturligtvis Karins, tjejen som gjort ett så starkt intryck på honom, och som han skjutsat till flygplatsen den där dagen.

Hon hade berättat för honom mycket ingående om sitt liv. Abel var sådan att vissa människor öppnade sitt hjärta och anförtrodde honom saker som man inte lät vem som helst få veta. Därför visste han, att hon hade ett nummerkonto i en utländsk bank och att det med säkerhet var dit som den ena nyckeln gick. Hon hade berättat var banken låg osv.
Makalöst ! Hon måste ha tappat knippan i hans bil, och sedan hade den legat där sedan dess. Frågan var nu vad som fanns att göra ? Fanns Karin i livet, hade hon säkert reservnycklar och klarade sig med dem. Om inte, vad skulle Abel göra med dessa nycklar ?

Nycklarna till bankfacket i den utländska banken var det största, eller mest delikata problemet. Dessa saknades inte av någon, förutom av Karin själv. Tänk vad kunde inte göras med det troliga innehållet i detta bankfack ! Det fanns dessutom ingen som, om Karin nu inte var i livet, skulle ärva henne, eller sakna medel på ett hemligt bankkonto.
Detta var ett klipp, om man hade rymligt samvete. Desutom, skulle säkert den förre ägarinnan, hellre sett att tillgångarna i facket förr gick till honom, än till andra onödiga ändamål. Sådan var Karins livsstil. Det övertygade han sig själv mer och mer om.
Hur som helst, alla sådana funderingar fick anstå tills tiden gav sitt utslag. Det bästa var givetvis, tyckte den ordentligt uppfostrade Abel, att det var om ägarinnan själv sökte upp honom, och att han fick överlämna nycklarna till henne. De hade bytat visitkort, så det var ingen omöjlighet. Han mindes ännu denna varelse som kommit och försvunnit som en stormvind i hans liv. Doften och synintrycken av henne satt djupt i hans medvetande. Han rös till av välbehag vid tanken på henne.
Varför var livet så orättvist ?

En dag någon tid senare, gick Abel åter på samma gata där han hade gått innan hela den här tidens händelser satt fart. Plötsligt var det någon som kom fram till honom och började prata.
- Känner du inte igen mig ? Visserligen är det nästan tjugofem år sedan senast vi sågs, men du är dig i alla fall lik !
Det var banne mig hans gamla skolkamrat, P I, som han tidigare hade tänkt på ! Återseendet blev ganska uppsluppet och hjärtligt och de hade mycket att berätta för varandra över en kopp fika. Det var nästan som om tiden stått still alla dessa år. Efteråt kom de överens om att träffas igen, som man gör, men aldrig lyckas hålla. De lovade i varje fall varandra att så skulle det inte bli med dem.
Abel stod länge och såg kamraten till sist försvinna i fjärran, vände på klacken och gick hem.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Han vaknade till med ett ryck. Tv-n framför honom brusade och flimrade för fullt eftersom programmet var slut. Det var därför han hade vaknat. Han tänkte på vad det var han hade sett för program. Jaha, det hade varit ett debattprogram. Kanske var det därför han hade somnat. Fast vad var det då för minnesbilder som hade etsat sig fast i hans huvud ? Han kom ihåg mer och mer nu. Det var något om en kille som satt och skrev på en novell. Tydligen var det någon typ av kriminalhistoria. Den hade handlat om en kille och en tjej som av en slump hade stött på varandra och därefter hade händelserna utvecklats slag i slag. Det hade också varit något om ett bankrån, mindes han. Sedan var det två namn, Kain och Abel som satt kvar i minnet. Konstigt vad man kan röra ihop saker i drömmen, tänkte han. Han mindes dessutom namnet på novellen som killen skrev, ' En novell ' ; så banalt och enkelt. En riktig antiklimax ! Borde inte en deckartitel ha ett tufft och hårt namn ?

Utanför fönstret i vardagsrummet snöade det kraftigt. På radion som också var igång, hördes passande nog ... ' on a freshly fallen silent shrud of snow '. En strof ur ' I´m a rock, ' en poplåt. Det var också något med snö och denna låt som hade att göra med drömmen, men exakt vad mindes han inte.
Han sträckte på sig i fåtöljen, gäspade och tittade på klockan. Det var dags att gå och lägga sig. Från sovrummet hördes hustruns röst : - Skall du inte snart lägga dig ? Klockan är mycket ! Det är en arbetsdag i morgon också !
Han reste sig, stängde av radio och TV och började gå mot sovrummet. På vägen dit såg han att det på hallbordet låg en nyckelknippa med ett par nycklar som inte var bekanta för honom. Ett snyggt läderfodral hängde dessutom på knippan ; K I stod det med guldbokstäver på fodralet. Konstigt. Undrar vems nycklar det var ? Han skulle fråga hustrun i morgon bitti om detta, om han nu inte glömde bort det. Han släckte ljuset i vardagsrummet, gick in i sovrummet och lade sig för att sova.




Författare:

xxx

Skriven av: Jan

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren