En novell om dödligheten

Dödligheten, säger du... Det var det ingen som sa. Aldrig var det någon som sa någonting om dödligheten. Förrän nu. Nu plötsligt talades det vitt och brett om det obegripliga dödliga; om det oändligt kalla och hala som döden innebar; likt livets sköra finstilthet. Likt en tankebanas existentiella kris var dödligheten mitt på bordet. Som en kall fisk med avskuret huvud; som inte ens hoppade för att förfära någon. Den låg bara där; och tro fan att någon sjuk jävel skulle slå på den. Tålmodigt och långsamt skulle någon få döden att verka... funktionell.
Ja, dödligheten säger jag... Det är det nya. Att vara dödlig. En dödlighet så vacker att människor ska befläckas av sina egna vidrigheter; en dödlighet så fulländad att den tankebana som vågar sig bortom horisonten minsann ska slockna fortare än solens meningslösa strålar. Fortare än månens kallaste vindar, som kanske viner men aldrig tar sig förbi någonting. Kom igen, det är i himlen som månen befinner sig. Alla vet ju att det inte blåser där mer. Så ovetenskaplig du är.
Men dödligheten, har den något pris? Finns det någon hållhake? Alltså, dödliga ting har inga hållhakar. De är mjuka och formbara; de är explosiva, likt oväder som både förenar och förgrenar. Som både fascinerar och skräms. Dödliga ting är till för att balansera, att jonglera och minnas milstolpar i detalj; åtminstone här på matbordet. Det vet du; du som kommit hit för att äta. Dödligheten serverar aldrig någon dessert och vet kanske inte så mycket om bordsskick heller. Tro fan att någon vill utmana den. Helt ärligt så vore den helt vedervärdig personifierad. Kanske hade en tagit det till domstol för att komma till sans med vad det egentligen handlade om för fuffens det här med dödlighet....
Den gör sig bäst utsmetad, i mänsklighet. När mänskligheten får florera med lagom dödlighet kommer sunda banor och människor med tid och lust och glädje med fin sorg. Det finns ett vackert dödligt tillstånd som väger upp; ett levandeskap. Det livliga i livet; som hoppar ur skinnet och lämnar märken längs fotsulorna. Som kanske skulle kunna kittlas men bara lite.
Men du vet ju hur det är här, vid bordet... Här sitter vi rakt. Vi låter maten tysta mun och herre min jävla gud låt dödligheten vara ifred nu. Det får väl för fan räcka. Tiden säger sitt om saken. Det vet du om du tänker efter.... Känn metallsmaken i munnen. Njut.
Men om dödligheten inte är någon grej då, egentligen? Det finns ju ingen som tror på dödligheten längre... Mer än här i den trånga lilla stugan. Trängda trångstugan med trång död. Ingen luft finns det mitt i dödligheten. Hur skulle det kunna vara det viktigaste? Vad är det för fantasivärld, på riktigt?
Du ser... det är vad vi har öron till. Öron, hjärnor och kroppar att visualisera en verklighet med. Att forma en tillvaro med; magiskt, eller hur? Inspirerande och kroniskt lockande att ta del av.... I jämförelse med alternativen. Som planterats. Som planeras; dras i med tång av mögel och saft längs innanlåret. Hur de visste att feber skulle fungera, kan en fråga sig.
Nä, nu får det nog räcka va. Alldeles för mycket är klockan och dödligheten har trots allt inte jobbat alls för hårt och slitsamhet vet ni ju alla att det; DET är det finaste absolut finaste vi har här på lilla jordens krispiga yta. Död och kall; haha. Och just det... Det var ju det där med morötter också; de är så frenetiskt komiska att humor det kommer du aldrig någonsin vilja njuta av och när du väl gör det; så kommer det vara försent. Du kommer vara en dödlighet.

Författare:

Publicerat

Dela: