En novell om mobbning

Mobbad.

Jag går längs korridoren. Huvudet nedböjt, det är säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Det är inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag går fram till mitt skåp och öppnar det. En lapp ramlar ner till golvet.

Jävla tönt. Gå och dö!

Jag skrynklar ihop pappret och håller tillbaka tårarna. Alltid samma sak. Alltid samma ord, alltid samma känsla. Alltid lika hårda slag. Ingen höll tillbaka. Vem skulle inte vilja slå skolans tönt?
Jag rev lappen i småbitar och plockade i böckerna jag skulle ha. Slängde väskan över axeln och började gå mot utgången.

Bög. Jävla tönt. Äckel. Ingen gillar dig.

Orden jag fått höra idag, och så många gånger förut, ekade i mitt huvud. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Det hade redan börja mörkna, även om klockan bara var halv fyra. Jag traskade hemåt med släpande steg. Tittade omkring. Ingen här än så länge. Om jag har tur hinner jag hela vägen hem utan att träffa på någon.

- Hey, bögjävel!

Åh, nej!

Jag kikade över axeln och såg Vicke och Simon komma gående mot mig med arga miner.
Ingen tid att förlora. Jag satte av. Jag sprang. Hårt. Jag hörde ljudet av deras fotsteg som kom allt närmare. Jag tittade inte vart jag sprang, jag måste bara bort.
Plötsligt ramlade jag. Jag skrapade upp handflatorna. Jag började stiga upp. Måste springa, måste bort. Jag hann inte långt. Plötsligt låg jag på rygg och stirrade skrämt upp i Simons ansikte.

- Jävla bög. Du är för svag för att springa från oss fattaru´väl? Sa han.

Jag var för rädd för att svara.

- FATTARU´?! Skrek han i mitt ansikte och tog tag i min krage.

Jag nickade skrämt. Han höjde handen. Jag regaerade blixtsnabbt och höjde händerna för skydd. Han träffade ändå. Jag rullade åt sidan och höll mig för kinden. Jag kände en hård spark i magen och sedan i ryggen. Svärord. Öknamn. Fler sparkar. Smärta överallt. I huvudet. I magen. Jag tappade luften. Fick inte luft.
Sedan blev allt svart.

När jag vaknade igen var det mörkt ute. Jag slog upp ögonen. Satte mig upp. Allting snurrade. Jag kröp upp på knäna och kröp fram till min väska. Jag tog fram mobilen. 7!? Åh gud, vad ska jag säga åt mamma och pappa? Vad ska jag göra?
Om mamma frågar kan jag ju alltid fråga om hon glömt att jag ju skulle till en vän efter skolan idag. Så får det bli.
Öppnade dörren. Hoppas de inte hör mig. Jag smög förbi köket påväg mot rummet.

- Var har du varit? Hörde jag mamma fråga från köket.

Jag stannade med ryggen mot henne.

- Eh.. Glömde jag att säga att jag skulle till kompis?
- Ja det gjorde du. Jg blev orolig, Colin!
- Förlåt mamma.

Jag gick in i mitt rum, slängde väskan på golvet och gick fram till spegeln. Blåtira. Sår. Jag kollade in mina armar. Fler blåmärken och sår. Jag gick till toaletten och tog fram sårtvättningdmdlet och plåster. Duttade ur såren och tvättade av blåmärkena som så många, många gånger förut. Varför hatade alla mig? Var det för mitt röda hår, eller för mina gröna ögon? Jag gick till mitt rum. Jag tänker börja sova tidigt idag.
Det enda som skiljer mig från detta helvete är sömnen. Jag önskar att jag skulle få sova för alltid.
Jag lade mig ner i sängen.
Hur länge hade dethär helvetet hållit på egentligen? Vad hade jag gjort för att få sparkar och slag?
Är jag verkligen så ful som de säger att jag är? Antagligen.
En ensam tår rann ner för min kind.
Sedan somnade jag.


- Upp och hoppa, Colin!

Åh, nej.

Jag kände klumpen i magen växa. Vad tänker de göra idag? Slå mig på rasten eller efter skolan? Åh, jag vill inte gå dit. Vad som helst.

- Colin! Skynda dig!
- Visst.. Svarade jag.

Jag steg upp ur sängen och tog på mig kläderna. Ännu en lång, smärtsam skoldag att se fram emot. Ännu fler glåpord och öknamn.


*


Jag gick sakta för mig själv i korridoren. Viskningar och skratt. Glåpord och öknamn.
Plötsligt kände jag ett par händer på mina axlar och hur jag knuffas bakåt in i skåpen. Jag tittar upp. Simon. Han tar tag i min krage och trycker mig upp efter skåpen.

- Så, du vågade dig till skolan idag ändå, Fegis? Sa han hånfullt.

Jag tittade ner i marken, väntade på glåporden och slagen.

- Hörde du vad jag sa, bögjävel?! Skrek han i mitt öra.

Jag nickade skrämt.
Snällla bara slå mig och gå härifrån. Han släppte mig och slog sitt knä i min mage. Jag tappade luften. Jag satt på knä och försökte få tillbaka andningsförmågan. Plötsligt hör jag någon skrika.

- Vad håller du på med din röv!? Pickar på mindre? Gå på någon i din egen storlek! Hörde jag någon skrika.

Jag tittade upp och såg en kille med blont hår och bruna ögon stå och knuffa Simon bort från platsen jag stod. Simon knuffade tillbaks men vände sig sedan om och gick. Killen kom fram till mig och räckte fram sin hand. Jag tog den och han drog upp mig.

- Hej, jag heter Dean, vad heter du?
- Colin... Sa jag sakta till svar.

Hörde jag rätt? Inget elakt, inga dumma ord? Inget?

- Ska du inte trycka ner mig? Frågade jag försiktigt.
- Jag? Trycka ner dig? Varför skulle jag göra det? Dendär knäppskallen är en riktig röv. Jag är din vän Colin, oroa dig inte.

Jag hade fått min första vän.

Skriven av: theaterfreak