En ödesdiger missuppfattning

En ödesdiger missuppfattning


- Kom vi sticker, sa han. Vi kan inte vara kvar här.
Jag kände hur min äldre bror tog ett fast grepp om min hand. Hans fingrar var svettiga och skakade lätt, men jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han gjorde allt för att försöka dölja rädslan, tyvärr utan större framgång. Det var nog för att lugna mig, tänkte jag. Det var nog för att skydda sin lillebror.
- Men kom nu då, väste han nästan ursinnigt till mig när han märkte att jag stod stilla, och jag förstod att han började bli riktigt rädd han med.
Vi befann oss i ett gammalt fallfärdigt skjul i en glänta mitt inne i skogen. Det var ett skjul som tidigare använts som lagerlokal, men som nu tycktes helt förfallet. Väggarna var murkna och glesa och samtliga inventarier inuti byggnaden var täckta av tjocka dammlager. Skjulet låg alldeles avlägset från vårt lilla samhälle, och endast med en ansträngning kunde man då och då urskilja ljudet av den vinande trafiken långt borta på motorvägen. Vanligtvis var detta ett ljud som bara var irriterande när man försökte sova om kvällarna, men just i den situationen jag för tillfället befann mig i, var det ett ljud som fick mig att längta tillbaka till in till min säng och dess varma trygghet.
Vi var båda räddare än vi någonsin hade varit, och jag förmodar att jag inte hade stått ut om inte min bror hade funnits där för att stötta mig. Han hette Gustav och var fem år äldre än jag, och trots att han bara var tolv år gammal hade han tendenser till att alltid uppträda vuxet och förståndigt med ett nästan omänskligt lugn vid tillfällen som detta. Det var nog därför jag tyckte så mycket om honom.
Men just nu, när vi stod och tryckte varandras händer i ett gammalt becksvart skjul, vars enda ljuskälla var de smala strängarna av månljus som sipprade in genom de glesa plankorna, hade hans vanligtvis så myndiga ansikte krympt till anletet av ett litet barns. Detta, om något, gjorde mig mycket illa till mods.
Jag tog ett första trevande steg när min bror började slita i min arm, och i farten råkade jag stöta jag till honom så att han vacklade till och föll över en hög med gammal bråte som låg och skräpade på golvet.
- Aj! Vad håller du på med jävla unge! Gustav var vinröd i ansiktet och fick bita sig i läppen för att inte skrika ut högt. Med en kraftansträngning lyckades han ta sig upp på knä för att sopa bort allt damm från sin kropp, men när han försökte resa på sig ytterligare hörde jag ett otäckt knakande i hans rygg och han stönade högt. Hans deformerade grimas vittnade om att smärtan var olidlig.
- Vad hände? frågade jag med oförställd förskräckelse över det inträffade. Innan jag fick svar på den frågan fick jag syn på en tunn rännil blod som sipprade ner över hans ryggrad för att färga hans skjorta glänsande röd. Ett hål i hans tröja blottade ett litet men ändå framträdande hack i hans rygg.
- Aj, aj, aj, jämrade han sig med gråten i halsen. – Vad landade jag på egentligen.
Som svar på den frågan fick han syn på en rostig spik som var oroväckande röd. Gustav kände försiktigt efter med fingret på det lilla såret på hans rygg men gav i samma ögonblick han nuddade det ifrån sig ett högt kvidande och sjönk ihop på marken. Den sammanbitna min som tidigare kännetecknat hans anlete brast plötsligt och floder av tårar strömmade ut ur honom. Jag förmodar att han hade hanterat skadan något bättre under andra omständigheter, men efter allt som hade hänt honom under kvällen kunde man inte klandra honom för att han grät som det barn han ju faktiskt var. För ett ögonblick kände jag mig frestad att slänga mig ner bredvid honom och sörja tillsammans med honom.
Några sekunder förflöt utan att någon av oss yttrade ett ord. Det enda ljud som hördes var små darrande snyftningar som då och då lämnade min brors läppar. Jag kände mig fullständigt hjälplös och visste inte hur jag skulle hantera situationen på bästa sätt. Jag visste vad som hemsökte min brors huvud lika väl som jag visste vad som präglade mina egna tankar.
Det mordiska vilddjur som hade förföljt oss till det övergivna gamla skjulet och lämnat oss där i all vår ängslan och förtvivlan.
Det hela hade börjat tidigare samma kväll när jag och Gustav gett oss ut i mörkret för att leka och vi plötsligt överrumplats av ett mordlystet monster som jagat oss in i skogen till denna rangliga byggnad där vi nu var fångar. Allting var så fruktansvärt att det sista jag ville var att tänka på det, men jag gjorde det ändå.
Till slut var i alla fall Gustav den som bröt isen med en förvånansvärt säker stämma.
- Jag tror nog inte att jag kan gå, Emil. Såret bränner mig och det känns som om något är brutet inuti. Du måste springa in efter hjälp.
Mina värsta farhågor besannades efter de orden och min puls stegrade våldsamt. Jag skulle bli tvungen att ge mig ut i mörkret, och till på köpet ensam. Mina läppar började skälva och en salthaltig vätska började glida ner från mina ögon. Jag öppnade munnen för att protestera men jag fick inte fram ett ord. Jag antog att jag innerst inne förstod att det var lönlöst att opponera sig. Såret skulle förmodligen bli infekterat och Gustav var tvungen att inom kort befinna sig på akuten. Jag förstod vad min uppgift var och trots min uppenbara brådska kunde jag inte förmå mig att ta ett enda steg. Till en börjad var jag alldeles förlamad och mina muskler var inte kapabla att lyda mig, men efter en kort tids betänkande rusade jag mot den slitna trä- dörren och tryckte upp den med all min kraft.

Väl ute tvekade jag inte ett ögonblick, av ängslan att rädslan än en gång skulle överrumpla mig och återigen göra min modlöshet till känna. Om jag stannade upp för länge fanns möjligheten att jag skulle bli för feg och vända om. Med dessa tankar i mitt huvud löpte jag alltså över den övergivna åkern det snabbaste jag kunde och lät den kyliga höstvinden vina förbi mitt ansiktet.
Trots min väl genomtänkta strategi som hindrade mig från att sakta ner kunde jag inte undgå att märka att det väldiga fältet var helt och hållet öde. Det enda jag kunde se i det dunkla månljuset var det vajande gräset och de dansande skuggorna vid skogsbrynet. Varje gång jag tittade dit tycktes jag hela tiden lyckas forma vanskapta och missbildade gestalter som kom krypandes fram ur de mörka silhuetterna. Detta lyckades inte lugna mig nämnvärt utan fick mig bara att öka farten. Jag kände leran som friskt skvätte kring mina fötter medan jag räknade stegen fram till skogen. Jag tänkte att jag skulle vara betydligt säkrare i skogen än mitt ute på en öppen åker där den blodtörstiga besten skulle kunna upptäcka mig hur lätt som helst.
Ungefär femtio meter från skogen, just när jag skulle lägga in slutspurten, hörde jag något som fick vartenda hårstrå på min späda lilla barnskropp att ställa sig i givakt. Utifrån skogen hördes ett utdraget ylande som fick mitt hjärta att brinna upp och frysa till is på samma gång. Plötsligt kändes mina ben lätta som vinden och jag fullständigt flög fram över fältet. Jo, jag lättade faktiskt. Mina ben brann av utmattning men jag kunde inte sakta ner. Inte ens när jag löpte in i skogen och omslöt av nattens mörker förmådde jag mig att stanna.
Ännu ett hungrigt tjut nådde mina öron, och trots att jag trodde att det var omöjligt så ökade jag takten ännu mer. Ylandet var något högre den här gången, vilket vittnade om att besten var närmare. Den vetskapen gjorde att jag fick blodsmak i munnen, och jag fortsatte min språngmarsch genom den mörka skogen tills mina ben smärtade av mjölksyran.

En rad ylanden och ilskna vrål följde den senaste minuten, och jag fortsatte att snava mig fram genom natten. Varje tjut kom närmare och närmare men jag var vid den tidpunkten så fruktansvärt andfådd att jag inte var i stånd at springa lika fort längre. Då och då snubblade jag över utstickande rötter och diverse annat som växte på marken, och varje gång svor jag högt, nyttjandes alla de grova svordomar jag lärt av min bror.
Efter ytterligare några sekunder av becksvart löpning kom det oundvikliga. Jag fastnade med foten i en rot eller något liknande och föll handlöst med benet på en stor stubbe, som gav upphov till ett stort gapande sår på mitt knä. Blodet började forsa ut ur knäet och allt mitt mod ebbade ut. Jag sjönk uppgivet ner vid ett närstående träd och grät ut mitt raseri och min smärta. Vad skulle jag nu ta mig till? Hemska scenarion framspelades i mitt huvud om vad som skulle kunna ske med mig om den vilda besten hittade mig, och allt kändes hopplöst. Den öppna skadan sved och brände men efter en tid lyckades jag ändå lugna tårarna och hulkandet för att tysta ner mig. Först då upptäckte jag att skogen nu stod helt tyst. De blodisande tjuten hade upphört och hur jag än ansträngde mig kunde jag inte höra någonting som vittnade om att det vildsinta kreaturet var i närheten.
En sten lossnade från mitt hjärta och jag kunde lättat pusta ut. Sakta men säkert återfick jag livslusten och, efter en stunds noga övervägande, vågade jag ställa mig upp. Jag borstade bort barren och kvistarna från min kropp och jag var noga med att inte stödja mig på fel ben. Knäet blödde inte lika mycket längre men det sved fortfarande så kraftigt att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag lyckades i alla fall med att stå på benet efter hårt bemödande och när jag slutligen kunde rikta min uppmärksamhet åt ett annat håll upplystes jag plötsligt om att jag befann mig i en del av skogen som jag aldrig varit i förut. De vanligtvis så ståtliga träden som präglade de större delarna av våra skogar hade bytts ut mot en samling murkna och döda trädstammar vars grenar böjde sig ner över mig likt ondskefulla armar redo att sluka mig. Endast tanken på att vara vilse i skogen en kulen höstnatt borde ha gjort mig förlamad av skräck, men lättnaden av att ha undkommit käftarna hos ett vildsint kreatur övervann med nöd och näppe den obehagliga känslan. Jag förstod dock att jag måste börja röra på mig snarast om jag inte ville övernatta i den här kusliga delen av skogen. Så jag tog därför ett stadigt grepp om en lång pinne jag hade tänkt använda som stöd för foten, och började sakta men säkert halta mig fram genom buskar och snår.
Jag hann emellertid endast ta ett fåtal stapplande steg innan jag oväntat överraskades av ett prasslande läte bakom mig. Med ett tjut vände jag mig hastigt om, och det jag såg fick mitt inre att knyta sig av obehag och jag kände mig spyfärdig. Bara ett par meter framför mig stod en varelse som hämtad ur en av de allra ruggigaste skräckfilmerna som jag och min bror brukade stanna uppe och tjuvtitta på när mamma och pappa låg och sov. Mitt emot mig stod nämligen det fyrbenta pälsklädda monster som under hela kvällen hade förvandlat mitt liv till en outhärdlig mardröm. Varelsen hade spetsiga vassa huggtänder och dess mun utsöndrade konstant fradga och saliv. I dess ögon kunde jag utläsa en ren och skär mordlystnad och avsky direkt riktat mot mig.
I panik slängde jag min pinne med all min kraft mot vidundret och gjorde en ansats till att löpa ut i skogen, men snavade på något hårt och föll handlöst mot marken. En outhärdlig smärta uppstod i min rygg och allt blev svart.

Hunden stirrade klentroget på det lilla oskuldsfulla människobarnet som låg på marken, spetsad av en vass stubbe. Trots gossens abrupta slut på sitt korta liv kunde hunden inte hjälpa att känna sig en aning kränkt och oförstående över pojkens agerande. Han hade ju bara velat leka lite, och den lilla pojken hade avfärdat honom genom att slänga ett långt och vasst tillhygge på honom. Å andra sidan hade hunden ju emellertid alltid förundrats över människornas uppförande gentemot honom.
Han strosade långsamt fram till det lilla människobarnet och luktade på honom. Han luktade stark av rädsla och uppgivenhet, men hans ögon såg lugna och fridfulla ut. Pojken låg mycket stilla och orörlig, och hunden gav honom en lätt puff av medlidande på kinden och vankade sedan iväg in i skogen för att finna en ny lekkamrat.

Skriven av: Mattias Lundmark