Publicerat
Kategori: Novell

En odöd Don Juan

Han smekte med fingertopparna längs hennes kind och ut över hennes trasiga läppar. 'Älskar du mig?', tycktes de säga. 'Älskar du mig verkligen?' Han log. Lite snett som han alltid gjorde då han inte visste var riktigt lycka var. Men han log ändå eftersom människor lättare tycktes bekväma i hans sällskap då. Rättelse, män kände sig mer bekväma i hans sällskap då. Kvinnor var det aldrig några problem med. Bara han gav dem en blick med sina mörka ögon omgivna av täta, långa ögonfransar blev deras knän alltför svaga för att bära dem. Han kunde tricken och var som en odöd Don Juan, som svepte med sig varje kvinna, lekte med varje bultande hjärta och ingenting kunde stoppa honom.

Ikväll hade det varit en bra kväll. Han hade nästan omedelbart känt lukten av hennes söta blod som pulserade innanför huden. Hon var ung, mycket ung, nymogen och nybliven medlem av kvinnosläkten. Hennes blonda hår var vackert uppsatt och de lockiga hårslingorna lekte sig mjukt ner över hennes rygg och ner mot henns barm. Midjan var smal. Han gissade att hon hade varit lika smal utan korsetten. Hon bar den mer för att man skulle göra det än för att den verkligen fyllde en funktion. Och brösten, de välformade brösten! De var som två solmogna persikor som envist stack upp över klänningskanten. Han beundrade dem och slickade sig diskret om munnen. Försiktigt lät han blicken fortsätta uppåt, lät den vila på hennes utsökta nyckelben, för att sedan förälska sig i hennes hals. Så vit, så mjukt! Han kunde nästan höra hennes blod som kallade på honom just under huden. Tillslut slet han blicken men följde hennes käklinje, beundrade de blodröda läpparna, den söta lilla näsan och tillsist de mörkblå ögonen. Hon skulle bli ett enkelt byte med ack så utsökt. Han rättade till håret och gick sedan fram emot henne.

De var påväg nu. Han kunde höra dem komma skrikande och röken från deras facklor stack honom i näsan. Bäst att inte stanna länge. Han såg ner på flickan som låg i hans knä. Han hade förfört henne efter alla konstens regler och hon hade inte kunnat motstå honom utan viligt följt med honom ut på en stilla månskens promenad. De hade inte gått långt, men i en riktning förföljarna inte skulle komma att tänka på. Förföljarna som redan hade sökt efter flickan i timmar. Inkompitenta dårar! Trodde de verkligen att han, Leonard Pechvogel, tänkte låta sig fågas av några simpla adelsbönder?

Han såg ner på henne. Bitmärket syntes tydligt i det vita månljuset. Han hade trängt ner tänderna försiktigt i henne, inte velat skynda, utan njuta så som man gör av ett fin årgångsvin. Han hade druckigt långsamt, nogrann med att inte spilla en droppe av den dyrbara livssaften. Han log. Lite snett som han alltid gjorde. Det var länge sen han hade smakat någonting så ljuvligt.

När de hittade henne var han redan långt bort, försvunnen i natten. Han, Leonard Pechvogel; den sanna mörkrets mästare.

Skriven av: paulina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren