Publicerat
Kategori: Novell

En ömkansvärd person

En ömkansvärd person! (Med på tok för stora bröst)

Jag vandrade gatan fram i regnet. Vad gör en människa till en människa? Tänkte jag där jag gick ensam fram? Jag en ömkansvärd och eländig människa! Vill du höra vad jag kommit fram till? Jo, jag har kommit fram till att jag är så ömkansvärd, att jag knappt har någon rätt att finnas till. Ändå gör jag det! Jag måste ta mig igenom det här eländiga livet, hur eländig och ömklig jag än är. Jag förstod vad eländig jag var redan som barn. Jag var inte snäll och kelig som andra gulliga ungar. Nej jag var arg och vresig och mycket verbal. Vem kan tycka om en sådan unge? Det minns jag att jag tänkte redan som liten och jag förstod hur eländig och fruktansvärd jag var. Men det var först när jag blivit vuxen som jag förstod vad rätt dom hade haft. Dom som hånat mig och skrattat ut mig för att jag fanns till, hade gjort helt rätt. Det var inte bara så hemma hos mig. Även i skolan hade dom förstått hur eländig och oönskad jag var. För att jag riktigt säker skulle veta det, brukade lärarna håna mig inför klassen. Och pojkarna brukade springa efter mig efter skolan och slå mig i huvudet med sina skolväskor. Kunde dom dessutom lägga krokben för mig så jag ramlade på gatan så blev stämningen munter bland pojkarna. Det stod helt klart för mig att det bara var något jag förtjänade. Men trots att jag förtjänade stryk efter skolan så sprang jag för allt jag var värd. Förmodligen skulle jag ha kunnat ha haft en karriär som häcklöpare eller löpare så som jag sprang och hoppade över hinder. Ja! Det var fullt förståligt att man jagade en så förskräcklig unge som mig. Jag slutade inte springa förrän jag passerat 30 års strecket. Då fann jag ett vapen. Det är ett par ord, några av de starkaste. ”Förlåt mig” Jag lärde mig dom när jag inte orkade springa mera. Det spelade ingen roll om jag var skyldig eller oskyldig. Bara jag talade om vad ömkansvärd och eländig jag var och bad om förlåtelse. Jag bad om förlåtelse! För vad har jag ingen aning om!
Ja nu när jag så här öppet och naket har berättat det här för er, så förstår nog också ni vad eländig och ömkansvärd jag är. Och när jag talar så bleknar alla och mår illa. Jag borde ha lindat in mina ord i metaforisk bomull. Men ingen har lärt mig hur jag skall tala. Jag måste få säga det till mitt försvar utifall ni nu skulle tänka. ”Vilket hemskt tal den kvinnan har”
Livet har nu om än sent lärt mig att man måste ha en speciellt kodat retorik i umgänge med människor. Jag har inte helt lärt mig den ännu. Därför pratar jag ofta som en galen kvinna, om någon mot allt förnuft skulle tilltala mig.
Ibland när jag ser några bekanta på avstånd, vänder dom sig om för att slippa se mig; denna varelse som bara är ömkansvärd men mest eländig. Oh, vad jag tycker synd om dom som måste lyssna till en sån som jag, en så eländig person. Jag förstår att dom vänder bort sin blick i vämjelse och rädsla över att jag kanske i oförstånd skall inleda ett samtal. Säga något som tydligt visar att jag är utan sans och vett.

Jag går gatan fram i regnet med mina dumma tankar. Håret ligger platt och blött som det ofta gör på en människa som inte har förstånd nog att skydda håret. Kläderna hänger och ser smutsiga ut. Ja! Dom är smutsiga! Inte behöver en eländig och illa ansedd person som jag klä upp mig. Jag kan gå omkring i samma kläder som jag sov i. Ingen skulle tycka det var konstigt. Det är bara vad man kan vänta sig av en person som jag. Och inte vill jag på något vis störa deras visdoms tankar.
Jag tycker att är man så eländig som jag så får man inte bryta andras tankemönster. Jag har inte dom rättigheterna. Det har jag förstått och lärt mig. Men ibland glömmer jag bort det.

Nu till det jag skulle berätta. Till det jag ville säga er. Jag vill tala om för er varför jag går här i regnet och skäms förskräckligt. Det var en historia som utspelas i en av stadens kyrkor där jag bor. Det är inte en lång historia. Det är bara en kort och ganska vanlig episod i mitt ömkliga liv. Vi kan för enkelhetens skull kalla staden Ankeborg. Så att jag inte med mina vedervärdiga ord trampar någon på tårna så stora bölder slår ut. Kyrkan jag talar om har inga torn, utan liknar mer Joakim von Ankas pengavalv. Inte för att det finns pengar där. Nej! Det är mest girighet som fyller dessa lokaler. Därinne rumlar knattarna omkring. Och det får dom gärna göra. Jag vill ju inte vara missunnsam.

Berättelsen och min förklaring till varför jag går här och grubblar över min benägenhet i regnet är denna. Det är så att jag har så vedervärdigt stora bröst. Ja, jag vet att det är hemskt. Jag borde operera bort minst en tredjedel för de mäns skull som fortfarande minns sin moders mjölkstinna väldiga bröst mot sitt lilla barnhuvud. Inte undra på att dom inte kan hålla fingrarna med sådana minnen. När jag skriver ”inte kan hålla fingrarna i styr” Då talar jag om dessa män som tafsar, biter ihop tänderna och klämmer så fort dom kommer åt. En slags våldtäkt! Men det gäller ju förstås andra inte mig.
Hur som helst så gick jag till pastorn för genom honom få tillbaka mina bröst. Ja! Det kändes som om dom var stulna. Nej, inte pastorn utan hans undersåte, vaktmästaren.
Pastorn som för övrigt jämförde sig med Jesus Kristus, hjälpte mig genom att själavårda mig. Ja, jag tror att det var det han gjorde i alla fall. Jag känner inte till att det kan gå till på något annat sätt. Jag skrek och han skrek. Han gormade och försvarade sin knatte precis som en herde skall göra när det kommer en så eländig och ömkansvärd person som jag. Först senare förstod jag vilket misstag jag hade gjort. Hur kunde en eländig kvinna som jag skrika åt herden som försvarade en av sina minsta. Denna minsta som för övrigt hade en fru med egna bröst. Inte så stora som mina men tillräckliga för att duga åt honom.
Ja, om det bara hade varit herden i detta kaos, som jag vederstyggliga människa gjort så upprörd. Men det var flera som jag drog in i min bedrövliga värld. Med fanns herdens fru, herdens lilla minsta knatte, Och så lilla minstas fru. Hon som hade egna bröst. Det blev en väldig karusell. Så ni förstår av min berättelse att jag har anledning att vara bekymrad. Hur kunde jag bara tro att jag hade några som helst rättigheter att ta upp den här brösttafsarfrågan. Hur kunde jag tro att jag vedervärdiga människa skulle få tillbaka mina bröst? En ursäkt?
Ja! När jag resonerat mig fram till vad orimligt det skulle vara, så fick jag ta ”skeden i vacker hand” som min fröken brukade säga. Jag gick till pastorn (till han som säger att han är lik Jesus) och bad honom förlåta mig. Jag bör nog förtydliga mig en aning här. Pastorn tror nog inte att han är som Jesus, utan han tänker nog bara att han är mer lik honom än de flesta. Jag vill säga det med all skärpa min själ kan uppbringa, så att det inte skall bli några missförstånd. Jag bad likaså hans lilla minsta och lilla minstas fru om ursäkt. Pastorns fru har jag också ursäktat mig inför för säkerhets skull. Och alla har de med samma älskvärdhet tagit emot mitt ”förlåt mig”. Bara hon som hotade att ta livet av sig har jag lämnat därhän. Jag brydde mig inte om att nämna henne förut för dig. Hon är så känslig. Och jag vill ju inte att hon skall ta livet av sig, om det skulle komma fram att pastorns lilla minsta sextafsat på henne också. Men hon kanske inte lever längre. Jag vet inget om det. Jag har i alla fall inte hört något.
Nu går jag här i regnet och tänker på, att om jag nu har bett alla dessa människor om förlåtelse. Och jag riktigt bugade mig i underkastelse när jag bad om förlåtelse för att jag hade blivit antastad av pastorns lilla minsta. Och jag böjde mig faktiskt så djupt att jag skulle ha kunnat kyssa deras skor. (Pastorns skor tror jag att jag faktiskt snuddade med läppar) Hur kommer det sig då, att jag känner mig ännu mera ömkansvärd och eländigare än tidigare. Ja, jag är riktigt arg på mig själv faktiskt. Jag kan väl inte ha blivit så övermodig, att jag tror att jag kan ha rätt i den här frågan? I detta ärende som är ett strängt religiöst konfidentiellt ärende.
Jag ville förklara för dig, berätta det här utifall du skulle se mig och undra över varför jag går här i regnet och ser ovanligt vedervärdig ut. Jag utrannsakar bara mitt egendomliga svårmod, inget annat. Och jag förstår nu. Ja jag har verkligen kommit till insikt. Jag förstår att jag avskyvärda människa inte får tala om sådant här. Även om det är sant. Så djupt får inte ens jag sjunka i mitt eländiga ömkansvärda liv. Det är det som jag har kommit fram till när jag gått omkring här i regnet.
Det finns mycket som jag skulle kunna tala om för dig rörande denna händelse, men nu med min nya insikt, att jag vidriga kvinna inte får ha rätt. (Det skulle ju strida mot alla regler) Går jag hem.
Om du nu skulle vilja veta mera, höra alla detaljer (ja för så har jag lärt mig att människan är) så måste jag göra dig besviken. Jag kommer inte mer att nämna just denna historia. Men om du tycker det är intressant att läsa om andras elände (och det tycker du förmodligen eftersom du har läst ända hit) så lovar jag dig att jag skall skriva flera ömkliga och vedervärdiga historier ur mitt liv. Jag har så många att berätta, att jag skulle kunna fylla ett helt bibliotek. Ja, mitt liv är så fullt av vedervärdigheter, att man inte annat kan, än att räkna mig till en mycket ömkansvärd person.

Skriven av: Sofia Hedblom/Louise Cora

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren