En omöjlig kärlek

En omöjlig kärlek 'Tiden om Gåtan'

Om sommaren är det varmt då är alla varma.
Om vintern är det kallt då är alla kalla.
Om hösten vad är då? Om inte ljummet av känslor.
Om våren vad finner vi då? Om inte ihop blandade tankar.
Men nu hon stod där och väntade på snön om sommaren och regn om vintern.
Om våren hon väntade på hösten och om hösten hon väntade på våren.
Fyra små års tider binder ihop våra stackars känslor som vi ändå aldrig får.
Hon stod där den sommaren och väntade länge, men det ändå som föll var regnet.
Detta som föll, det var tårar från himmeln.
Då livet tar slut dör en blomma.
Tårar från himmeln ger liv åt dessa blommor. Så många som alltid klagar om sommaren. Så många som alltid klagar om vintern. För regn, det gillar ingen och ingen gillar snö. Bara si så där inte mer än för mycket.
En tår kan alla fälla, det ger liv åt livet på jorden. Det ger liv åt de tårar som himmeln fäller. En tår som är så liten är ändå så egendomligt stor.
Hon stod där alldeles stilla väntade på snön som aldrig kom. Väntade om vintern, men då regnet aldrig föll.
Men den sommaren stod hon där då regnet föll som perfekt formade tårar av glas. Hon fångade dom i sin hand. Sakta, sakta vart det många droppar. Tio droppar blir en. Hon tänkte om hon vattnade den vissna blomman med dessa tårar så kanske den enen gång börjar blomma.
Det hon inte visste var att en vissen blomma aldrig vart en vacker blomma igen. Utan den vart universum.
Då blomman vissnade blir den sakta till mull som sedan ger liv åt alla andra blommor. Trots en brun blomma ser död ut så är den aldrig död. Ty den ger bara bort sitt liv till andra då den har levit klart. Det är inte alltid blomman bestämmer själv, men ty den som glömmer och vattna den dör. Ingen blomma lever utan livskraften. Men ibland så är alla dessa tårar som ger livet åt blomman förgiftat av alla oss andra som inte tar vara på livets kraft.
En blomma kan även dricka av dessa alla tårar, tårar som är friska, men ändå då även vissna. Detta kan ingen svara på varför, ingen kan.
Hon gick hem med himmeln i sin hand. Hon gick över den blöta asfalten med livet i sina händer. Hon gick hem över gatan med handen full med tårar och såg inte den komma, hon hade inte tid. Hon skulle rädda en blomma som inte hade något liv.
Ett väsen av oljud, på en gata blött av regn, som sakta vart röd av livet som en gång varit hon.
Ett tjut från bilen och hennes tårar flög ut över jordens land. Det gav liv åt andra som nu prålar i livets goda glans.
Ty hon ligger nu i jorden och det ända man mins är orden som hon aldrig sagt.
Blott ett minne av det hon sade finns kvar i vindes vinande kraft.
Hon han aldrig vattna sin blomma, den hon älskade alldra mest.
Hon älskade den mer än allt annat på jorden, men blomman fick lov att ge upp för döden.
Ty hennes kärlek var borta, då hon ej fanns. Och blott ingen kan leva utan den, det är därför blomman nu ej finns kvar. Ty en kärlek som är borta är en omöjlig kärlek och det är faktiskt väldigt sant..

Skriven av: Frida