En ond dag

- Vi åker hem igen, barnet kan inte stå här och skrika hela dagen, suckade hon med ett något förljuget leende över de rödmålade läpparna. Lilla Tilda hade aldrig klagat över daghemmet tidigare, nog var det enkelt och billigt med utsliten rödfärg på fasaden, ogräs som kikade upp i en bred kant runt sandlådan och klätterställningen såg inte ut att vara den säkraste. Detta var ett faktum, trots föräldragruppens insatser genom ekonomiska resurser. Men det var den miljö hon växt upp i, och hon hade aldrig känt till något bättre. Barnen i Gnarp var glada att få komma dit om dagarna, träffa sina kamrater och tjivas om simpla ting. Men nu stod hon där i den gula manchesterjackan, grät och skakade så förtvivlat att hennes mor inte kunde stå emot de bedjande, tårfyllda ögonen.
- Spotta ut den, du kan kvävas! Det är vansinne det här, ungarna tror att det är karameller, log en av fröknarna lite besvärat.
Solen sken så starkt den morgonen och brände sönder allas problem, och allas inre och yttre kyla. Cykelturen upp för den branta Gråsuggebacken borde ha gått som en dans nedför sluttande dalar, men värmen gjorde henne törstig och klen. Det torra gruset gjorde det svårt att styra och med de bländande solstrålarna rakt i ansiktet, stickande i ögonen, var det en omöjlighet att upptäcka stora stenar. Det var en jäktad morgon, och i sina tankar önskade hon att hon haft möjlighet att klyva sig själv på två.
- Fortare mamma, fortare! En oskyldig liten röst flög förbi mellan de friskt doftande skogsdungarna.
Men snart mulnade det till över himlen och vägen verkade lite kortare. Kanske skulle inte dagen bli allt för långdragen.
- Visst kommer det alltid vara bra nu, mamma? Visst kommer hon inte ikväll, hon som jag är rädd för?
- Här finns väl inget att vara rädd för, skrattade modern och trampade lite fortare så att den blommiga klänningen blåste bakåt med vinden. Hon var grann och proper, väl ansedd bland byns karlar. Klartänkt också, trots en del svarta moln såg hon genst att himlen tydde på kvällssol. Kanske kunde hon äta middag på verandan.
- Men hon i källaren, hon i källaren, mamma! Och plötsligt slutade den store trampa, stannade upp för att vila, väntade tills andfåddheten lugnat ned sig. Sedan vände hon sitt huvud sakta bakåt mot den lille, så svart och tom i blicken, blek och svag i ansiktet att vilken kvinnotokig som helst hade avstått från en dans.
- Du vill väl inte att vi ska bli osams nu, Tilda? För du vet att när vi blir osams, så kan mamma bli väldigt, väldigt arg.
Den lille anade oråd och tystnade, drog den randiga mössan långt ned över hakan, satte händerna över öronen medan den korroderade gamla damcykeln långsamt rullade vidare.
- Hon har en svart påse, viskade hon förteget. Kylan trängde in under kläderna och färgade den magra lilla kroppen blå. Nog skulle det bli en ruggig höst, men för de som hade tid att vänta, skulle en ny sommar vankas.
- Söla inte ner farstumattan med galoscherna, lilla vän. Ställ dem i badkaret. Fröken Bergman kastade misstänksamma blickar över gården, som om hon förväntat sig att löven fått både ögon och öron. Så kramade hon resolut dörrvredet med handen, en aning hårdare än nödvändigt, och drog det kraftfullt emot sig till det att låset klickat till. Hon var keramiker vilket man kunde se på hennes uttorkade händer, men detta berodde till lika stor del på att hon avskydde smuts, och tvättade sig noga med lavendeltvål ett högt antal gånger per dag. Och denna dag var inget undantag.
Inget ovanligt, bara den bekanta strålen ur badrumskranen, och en kort anteckning i hjärnan om att köpa mer pumptvål så fort hon kom förbi centrum. Hon nynnade tyst för sig själv, en ålderstigen vaggvisa, som någon annan hade lärt sig åt henne. Hon brydde sig inte om vem, men hon tyckte den var vacker.
Kanske borde hon ha gråtit uppgivet, skrikit eller blivit stum när hon fann kroppen. Men istället andades hon lugnt och sansat, lika djupt och harmoniskt som en kärring nyss hemkommen från spa. Hon klandrade varken sig själv eller någon annan, för hon visste det, att jävulen frestar, men han tvingar inte.
Försiktigt släpade hon det lilla bytet, blått och livlöst, tvärs över golvet och bort från sitt minne.
- Här kan du inte ligga och skrika hela natten.

Skriven av: Johanna Lindgren