En plågsam spegel

En Plågsam Spegel

Spegeln föll ur min hand, krossades mot det kala stengolvet, fördelade sig i rummet i form av små glas splitter.
Jag kände en lycka, och den tunga och plågsamma klumpen som hade grävt sig djupt in i mitt inre kändes lätt.

Den plågsamma och tunga klumpen kom för cirka två år sedan.
Började sjuan, första året att bli stämplad som tonåring, och en ångest började växa när tjejerna i klassen antog att mitt utseende och opassande former var något som man skulle se ner på och säga olämpliga ord till.
Men jag, lilla osäkra Jasmine tog in de små orden och började bygga upp en bild av mig som oviktig, och blev min egna mobbare.
Men den värsta fienden var inte tjejen som gav mig blicken och sa att jag var äcklig, utan spegeln som hängde där oskyldigt på väggen och påminde mig varje dag om att jag var ful.
Varje dag var det spegeln som gjorde att mitt ansikte var tungt av smink och täckande krämer, tungt av depression och osäkerhet.
Som tur var har jag haft någon vän då och då, beroende på om han eller hon hade lust att spela min vän och ta på sig rollen att sitta bredvid mig vid maten och fråga hur jag mår.
Nu slapp jag se mig själv i spegeln varje morgon ock kväll som jag plågsamt hade gjort i två långa år. jag slapp se mitt ansikte som bestod av finnar, ojämna kanter och ett par otypiskt feminina läppar.

Min övernaturliga lättnad avbröts av den rostiga rösten som tillhörde min mor. Troligtvis hörde hon det kärande ljudet av en krossade spegel.

Men lilla du, vad gör du här inne?, sa den rostig, nervös fyllda rösten.
Hennes blick betraktade golvet.
Det var en olyckshändelse!, ljög jag lagom bra.
Ja det hoppas jag. Gå och hämta sopskyffeln och ta reda på din klumpighet.

Det var en lättnad att sopa upp spegelns alla bitar.
Som att jag bidrar till den ständiga kampen mot fåfänghet , kroppsideal och plågsamma ord.
Jag kände mig som en hjälte, en liten hjälte som framöver kommer ducka och hoppa över alla ord och meningar som den plågsamma klumpen bestod av, den klumpen som hade blivit ljusare och lättare

Soppåsen åkte dagen efter till ett ställe där jag mer än gärna ville se den brinna.
även min gamla och slitna mor undrade hur min depression kunde förvandlas till lycka och glädje på så kort tid? den frågan ställde jag även mig själv.

Jag vet inte? kanske för att “olyckshändelsen” betydde mer än vad man trodde.
Jaha, jag gillar det jag ser!, sa hon och gav mig en puss på pannan. Men skynda dig nu så att du inte missar skobussen.

Jag drog på mig min röda kappa och svarta skinnskor med ett leende på läpparna och en konstig känsla i magen som jag aldrig har upplevt förut, klev jag ut mot en ny dag med nya möjligheter.

På bussen satte jag mig bredvid min enda och rätt så bra vän, Julia.
Hon har ett lockigt ljust hår som gömmer ex antal hårnålar, Även hennes ögon är djupa och gömmer en eller två hemligheter.
Själv har jag ett tunt och stripigt hår likt en regnskur, även mina ögon liknar det ovänliga molnet som uppstår under regnskurens framträdande
Så man kan se att Julia tillhör de fina tjejerna som har någon att vara med och som inte behöver ta i mot och fyllas med plågsamma ord.
Julia är modig. Hon är en av de första som värmde mitt lilla hjärta.
När Julia frågade om vi skulle plugga efter skolan den kalla vinterdagen i början av december, fylldes mitt hjärta av hopp och glädjerus. Det var då jag kände att mitt liv kanske hade en mening, att någon skulle sakna mig och att min närvaro inte var förgäves.

Vi satt som vanligt tyst bredvid varandra och ignorerade alla högljudda ungdomar, Och som vanligt var det Julia som tog första steget att forma ett hej och en början på en mening.

Hej! Vad du ser glad ut, har det hänt något?

Utan att se förvånad, virrig och obekväm ut som jag tidigare hade gjort när en fråga landat på mig, svarade jag med en självsäker attityd.

Jag känner mig glad och på något vis stark… på grund utav en spegel.
En spegel?,sa hon förvånat. Tänkte precis fråga om du har sett dig själv i spegeln idag?

Jag hoppade till. Kände att min underliga känsla rann sakta bort.
Jag skulle ju ducka, hoppa och slå bort orden och meningarna, inte suga i mig dem.
Bara låta det plågsamma orden förtvina, aldrig beröra och…
Du är super fin utan smink!, fortsatte Julia och gav mig ett leende.

Författare:

Publicerat

Dela: