En pojkes samtal med fadern

- En dag blir allt det här ditt. Sade fadern, tittandes ut över sina ägor, samtidigt som han drog handen genom sitt blonda, halvlånga hår.
Alfred kunde inte hindra faderns ord från att eka i hans huvud. En dag skulle allt det här bli hans egendom. Han tittade ut över de stora åkerfälten med de timrade ladorna, han vände sig om och tittade på det stora boningshuset. Nöjd, det skulle han vara. Det som en dag skulle bli hans arv var värt mycket i pengar och hade kostat mycket i svett. Hur många dagsverken hade Alfreds pappa gjort på den här gården? Alltsedan han kommit över marken vid tjugoett års ålder hade han slitit och släpat, släpat och slitit. Dag efter dag hade han jobbat på gården, förädlat mark och bostad; allt för att Alfred och hans moder skulle ha det bra.
Fadern hade en gång tidigare haft en hustru. Hon hade tragiskt gått bort i en drunkningsolycka för sjutton år sedan. Hon, som bar namnet Inger, hade varit oförmögen att få barn. Året efter drunkningsolyckan hade fadern återigen skaffat hustru. De hade fått en son, Alfred, året därpå, men hade ännu inte fått något barn efter det.
Tystnaden hade gripit fadern och sonen, där de stod och tittade ut över åkrarna. För att bryta tystnaden och för att vara säker på att sonen hade hört, sade han igen:
- En dag blir allt det här ditt. Det kommer dock att dröja ett tag ännu, jag är ännu bara fyrtiofem år gammal. Du klarar inte heller, bara femton år gammal, att bruka jorden ensam. Men om tio femton år borde det vara dags för mig att lämna över. Att lämna mitt livsverk över till dig.
Alfred betraktade fadern under tiden han pratade. Fadern var stor och kraftig med ett maskulint och hårt ansikte. Alfred hade alltid funderat på hur Gud tänkt när han skapat mannen Nils Andersson, Alfreds pappa. Han hade gett honom ett hårt och kargt ansikte, och därtill hade Han gett honom en varm och mjuk röst. Alfred stod ett ögonblick och mindes hur faderns röst alltid hade varit en trygghet för honom. När han gjort sig illa och lipade brukade fadern prata till honom med sin mjuka, varma röst och Alfred kunde lättare stå ut med det onda. Alfred svarade på faderns prat om överlämnande av gården:
- Från den dagen du inte längre klarar att göra de tyngre dagsverken kommer jag att jobba för två.
Hans pappa kliade sig med högerhanden på sitt vänstra ögonbryn och sade:
- Kom, så går vi in och ser om maten är färdig. Och med det lade han sin arm på Alfreds högra axel, och de gav sig iväg upp mot boningshuset.

Författare:

Publicerat

Dela: