En promenad på Söder i STHLM

En promenad på Söder i Stockholm.
Regnet försvinner i min åsyn av vindens hostningar. Jag ser på dom som jag möter, tittar dom djupt i ögonen, men dom flyr med sin blick, som om deras blickar hamnat i vindens hostningar.
Jag går vidare, på samma sätt som förut.
På Medborgarplatsen går människor in och ut i varann, alla på väg mot sitt eget specifika mål. En del som jag, går bara på känn, på väg varken hit eller dit. Även i min tanke är det så.
Jag går vidare, med fötterna som ledsagare.
Efter att ha lämnat Medborgarplatsen, traskar jag vidare i höstmörkret genom Fatbursparken. En park som bara för en månad sen var full av liv, vid den här tiden på dygnet. Nu ligger den lika tom och öde som ett kalhygge. Åtminstone på ytan.
Jag fortsätter genom en allé av nakna körsbärsträd, sen vidare som en lämmel i ett lämmeltåg in i Södra stationshuset och viker in på Lilla Wien där jag sjunker ner bakom ett bord med ett glas öl framför mej.
Lokalen som är i oxblodsfärgat trä, är glest befolkad. Vid dom kvadratiska träborden är majoriteten av restaurangens gäster en man runt femtio med en öl, ett askfat och en kvällstidning framför sej. Pilsnergubbar skulle man sagt förr, men det ordet hör dåtiden till och det konkreta och i mitt tycke kantiga ordet alkis skulle nog vara ett ord som skulle användas mer flitigt i dag. Vilket är bäst. Den nakna sanningen eller ett romantiserande av ett leverne. Pilsnergubbe eller alkis. Ja, jag vet inte. Same but different.
En man runt femtio, sittandes bredvid mej tittar upp från korsordet, över sina glasögon som han placerat längst ute på nästippen, tar sej några djupa klunkar öl. Blicken är sökande och den besöker varje bord i lokalen men hittar inget eller ingen att låta den vila på. I mannens blick finns en tillstymmelse till längtan. Kanske oro, var ifrån källan härstammar från en längtan till en annan.
Här finns dom ensammas församling. Och utanför krogens fönster, bara ett stenkast från mitt bord, finns dom framjagande pendlarna, som med snabba steg passerar genom gallerian, på väg mot sitt pendeltåg och mot hem och vrå och ungar och tvåsamhet. Kanske är dom på väg hem till sin ensamhet, sin längtan.
Bland alla andra i lokalen finns även jag vid ett bord, med ett glas öl framför mej, i en stad, i ett land, i en värld bland världar.
Och så är det bara Finns inget jag kan göra som ändrar på det. Eller som jag inte har gjort för att ändra på det.
Så är det bara. Krasst nog.

Författare:

Publicerat

Dela: