En rapport från en grönmålad bänk / 1.

En rapport från en grönmålad bänk vid kanten av torget, i en liten, vacker skånestad.


.........Efter en stund lämnar jag biblioteket. Det är tid att få någonting i magen. Från biblioteket till torget är det bara några hundra meters promenad och strax är jag där. Torget ligger vid en av de tre centrumgatorna och det inramas av vackra ljutna gatlampor. En liten staty föreställande en ung flicka står vid sidan av en vattenfontän och pryder torgets ena sida, den sida som gränsar till den bredare gatan. Mitt inne på torget, snett mot varandra är två vagnar uppställda. Den ena vagnen är rödmålad och i den huserar ' Pölsemannen.' Den andra vitmålad och i den vagnen finns ' Pastamannen.'

En lång kö av hungriga borgare står och väntar på sin tur framför den vitmålade vagnen. Framför den rödmålade vagnen är det inte så många väntande människor, men jag väljer ändå den vitmålade ' Pastavagnen.' Och det var inte något dumt val,visade det sig.

Med den halva portionen pasta, skinktärningar och ädelost i ett stadigt grepp, går jag över till torgets södra sida. Där, under träden är det skuggigt och svalt. På den grönmålade bänken som jag spanat in sitter det en välklädd äldre gentleman. Jag slår mig ner vid sidan av honom, vecklar ut den vita plastgaffeln ur servetten och smakar på pastan. Den smakar kanongott och jag känner plötsligt hur hungrig jag är.

En skäggig man i sjuttioårsåldern kommer plötsligt framkörande i en eldriven rullstol. Han stannar framför bänken där vi sitter och börjar omedelbart att prata med den äldre mannen. Rullstolsmannen har inga tänder och han läspar svårt. Men det hindrar honom inte. Han pratar i ett och jag tycker mig förstå att min bänkgranne inte är allt för trakterad av den pratglade mannens påflugenhet. Jag kan förstå honom. Och när jag efter en stund uppfattar vad den skäggiga mannen i rullstolen talar om, ja, då kan jag förstå honom ännu bättre. Och han får min sympati.

Rullstolsmannen är tydligen ingen inföding, utan han kommer från en större stad och hela tiden lyfter han fram den större stadens alla fördelar. Utan att blygas rackar han ner på sin nya hemstad och finner alla möjliga fel, och brister på den. Min bänkgranne som tydligen är en seriös och väluppfostrad person , säger inget. Men, han mulnar allt mer. Rullstolsmannen märker inget utav det utan han maler på, i samma stil.

Då kommer cykelhandlarn. Plötsligt bara står han där vid bänken. Stor,självsäker och rejält på bettet. Han måste ha hört en del för genast går han till anfall. På ett briljant sätt försvarar han sin hemstads heder och ära. Hans verbala förmåga och hans kraftfulla ansiktes skarpa, bestämda drag får rullstolsmannen att äntligen tystna. Surt mumlar han något otydligt som försvinner in i det nikotingula skägget och hastigt ger han sig av, i sin tysta, eldrivna rullstol.

Den storvuxne cykelhandlarn slår sig ner på bänken brevid den äldre mannen. Det verkar som om de känner varandra sedan tidigare, åtminstånde till utseendet, staden är ju inte så stor. Där sitter vi alltså nu. Cykelhandlarn längst ute till höger, den äldre mannen i mitten och så jag. Cykelhandlarn ser som hastigast på mig och nickar lätt, hej hej. För övrigt tar de två männen ingen som helst notis av mig. Det är mitt på dagen, solen skiner och vi tre, för varandra okända eller nästan okända, sitter tysta, liksom avvaktande, där på den grönmålade, komunala träbänken och ser på människorna som passerar förbi, därute på torget.

Cykelhandlarn är den som bryter tystnaden. Han böjer sig fram till den äldre mannen och börjar prata. Till att börja med, om väder och vind som man alltid gör, sedan om småfåglarna, gråsparvarna som blivit färre och färre därute på torget. Efter en stunds småpratande om lite av varje kommer de in på sjukdomar och krämpor som gamla människor ofta gör.

Den äldre mannen harklar sig och börjar berätta om sitt läkarebesök tidigare på förmiddagen. När blodtrycket är avklarat fortsätter han med ' sockret.' När det visar sig att cykelhandlarn också lider av diabetes börjar de bägge männen att av-
handla sitt socker, från alla möjliga och omöjliga synvinklar. De pratar om, och
skärsådar, och ojar sig över sitt öde, men hela tiden med en aning humor och själv-
ironi i botten. Sarkasmaer, som de riktar mot sig själva. Det är roligt att lyssna på dem och att jag sitter brevid och hör vartenda ord som de säger, det bryr de sig inte om.

En ung, mycket vacker kvinna, klädd i en vit, nästan genomskinlig sommarklänning passerar tätt förbi vår bänk. När hon märker våra uppskattande blickar ger hon oss ett strålande, vackert leende. Mina bänkkamrater blir förtjusta och börjar tyst prata om vem hon kunde vara. Efter en stund kom de överens om att den vackra kvinnan inte kunde vara från staden. Utan en främling, kanske en sommargäst. Men grann var hon, det var de överens om.

Efter en stund återgår de till besvärligheterna med ' sockret.' Den äldre ger plöt-
sligt upp ett gapskratt. Det kommer så oväntat att både cykelhandlarn och jag rycker till. När han lugnat ner sig vänder sig den gamle till cykelhandlarn och med både vemod och humor i rösten, berättar han vad doktorn hade sagt när han beklagat sig sig över sin avtagande förmåga, när det gällde kvinnor.

' Du får nöja dig med den inre ' hade doktorn sagt. När jag frågade honom vad han menade med det, skrattade han först, sedan blev han allvarlig och började tala om
' yttre och inre' orgasmer. Han menade att jag i fortsättningen fick nöja mig med den ' inre.' Den äldre mannen skakar på huvudet. - Jag förstod inte riktigt vad han menade. Inre orgasmer? Han vänder sig mot cykelhandlarn. - Har du hört talas om det? Cykelhandlarn skrattar högt. Inre orgasmer? Nej, det har jag inte, men du skall se att det något riktigt fint. Det låter ju så i allafall. ' Inre orgasmer,' cykel-
handlarn sög på orden, och nickade mot sin bänkkamrat.

Slut del / 1

Skriven av: Boris Söderberg