En rapport från en grönmålad bänk. / 4

En rapport från en grönmålad bänk. /4

Cykelhandlarn pausar och vänder sig till den äldre mannen: - Plötsligt, när jag satt där vid köksbordet och såg på henne, kände jag mig darrig i hela kroppen, darrig, upptänd och rastlös. För jag visste ju hur det skulle sluta. Det var ju bara fråga om tid,och när jag efter någon timma inte hade nerver nog att stanna kvar däruppe i hennes lägenhet längre, tog jag ett hastigt farväl, och av bara farten passade jag på att glömma verktygspåsen igen och gav mig ner för trapporna.

Den äldre mannen skrattar högt: - Gick hon på det? - Ja, vänta skall du få höra! Cykelhandlarn lägger omständigt in en pris snus och fortsätter: - När jag nästa kväll stod där i trappan igen och ringde på hennes dörrklocka, hade jag ett helt fång knallröda rosor i famnen. Det är fantastiskt vad kvinnor reagerar på röda rosor. Har du tänkt på det? Han ser på den äldre. Men innan denne hunnit svara fortsätter han: - När hon öppnade dörren och såg alla rosorna gav hon upp ett glädjeskrik och kastade sig om halsen på mig. Hon drog in mig i hallen och slog snabbt igen ytterdörren. Hastigt lade hon i från sig rosorna och omfamnade mig igen. Och hårt och inbjudande, pressade hon hela sin kurviga, kvinnliga kropp mot min.

Rödflammiga och omtumlade lösgjorde vi oss från varandra, och med ett leende bjöd hon in mig i vardagsrummet. - Jag skall sätta på kaffet sa hon, titta i fotoalbumet så länge! Albumet låg på soffbordet framför mig. Det var ett familjealbum och de flesta fotona föreställde henne själv och sonen. När hon kom in i rummet med det färdigbryggda kaffet slog hon sig ner tätt intill mig i soffan och började förklara och peka på bilderna i albumet.

Hon satt väldigt nära mig, och när hon böjde sig fram för att peka och förklara, föll hennes långa, blonda hår fram och kittlade min kind. Jag kände värmen från hennes unga kropp strömma mot mig, och när hennes korta kjol åkte långt upp över hennes runda, sommarbruna lår, kände jag plötsligt igen de gamla tecknen. De gamla välkända tecknen, värmen som sakta spred sig från ljumskarna och uppåt och som fick vissa delar av kroppen att hårdna och andra att mjukna.

Jag var såld! Och det var inget att göra åt det. Ingenting alls! Åldersskillnad och sådant där som jag tänkt på innan, spelade ingen roll, inte nu längre. Jag lade armen om henne och drog henne till mig och vi kysstes. Och när hon sakta sjönk ner på soffan och drog mig över sig, gnydde hon lågt, hennes ögon blev mörka, som be-
slöjade och hennes mun mumlade konstiga främmande ord, som jag inte förstod.

Cykelhandlarn ser en smula tagen ut när han vänder sig till sin bänkgranne som hela tiden lyssnat intresserat på honom. - Ja, sa han, det var början till ett förhåll-
ande som gjorde mig tjugo år yngre. Bara att få upptäcka att man forfarande kan bli förälskad vid sextiotvå års ålder, bara det är fantastiskt.

Vår bekantskap varade ett år sedan blev hon tvungen att flytta härifrån. Grabben var tvungen att byta skola, och hon sökte och fick ett bra arbete, i samma stad.

Cykelhandlarn vänder sig till den äldre mannen: - Hon gav mig något förstår du, förutom sin ungdom gav hon mig också ett slags bekräftelse. En bekräftelese på att det aldrig är försent. Att vi alla har den inom oss, kärleken, att den finns och att den kan lockas fram även om man är gammal och förhärdad.

- Har du träffat henne sedan, frågade den äldre? - Nej, det har jag inte men hon ringde och talade om att flytten gått bra. - Det är några år sedan nu säger den äldre mannen. - Ja, det är det. Cykelhandlarn skrattar glatt. - Nu får man leva mest på minnen! Och ta mig tusan, om inte den där unga blonda tjejen och året tillsammans med henne, är det finaste minnet jag har.

Det är tyst på bänken ett tag. Sedan reser sig den storväxte, förre cykelhandlaren upp. Han tar den äldre mannen under armen och hjälper honom upp från bänken. - Nu går vi och dricker kaffe säger han! Men innan de ger sig iväg snett över torget, vänder de sig om och nickar vänligt adjö.

Jag dröjer mig kvar en stund på den grönmålade bänken, och jag är full av tankar av vad de bägge männen berättat. Korta fragment av hastigt försvinnande människoliv.
Så reser även jag mig upp från bänken och kryssande mellan de färggranna torgstånden skyndar jag mig bort mot busshållplatsen...

Slut

Skriven av: Boris Söderberg