En Resa

Allt började med att jag slet sönder mitt schema i små små bitar. Nästan atomer blev
det. När allt var helt tomt började jag om från början.
Hur som helst, för att göra allt lite enklare för er tänkte jag ta alltihop från den där onsdagen i maj. Till att börja med måste jag säga att det var en helt vanlig dag. Jag vaknade upp, solen kastade kraftig glitterstänk i ögonen, jag slängde i mig två sladdriga mackor med smörklumpar i mitten och tänkte att det här nog var en sån dag som snart skulle vara förbibläddrad i almanackan. Hunden nafsade mig lekfullt i hälarna medan mamma drog sitt dagliga tjat om ordningen, som inte execterade, i mitt rum. Jag pressade t-shirten över huvudet samtidigt som en klick tandkräm fastnade i mitt redan toviga hår. Det gjorde kanterna krispiga som selleri. Jag hann uppfatta lillebrorsans skrik innan jag kastade mig ut i våren.

Människor hade förvandlats från regniga klumpar till kuber av regnbågar. Tanterna tog beslag på varje grön parkbänk längs med cykelbanorna. De små molnen kramade om svalorna i vinden. Dem keso-liknande äppelblommen föll ner över mina axlar och humlorna glänste och flög omkring och lät som små mopeder. Jag kände mig så levande. Jag ville skrika ut min lycka så att till och med folk i Ukraina kunde höra. Men alla skulle stirra och jag bodde i en inte allt för stor stad så jag förblev tyst gående. Den blå sportbagen slog tungt mot nedre delen av ryggraden. Klonk, klonk, klonk. Genast blev jag påmind om matte provet som envist väntade på mig där uppe på våning tre. Sal tjugosju. Hårstrårna lyfte sig ofrivilligt då tankarna förde mig dit. Bengton von Lagerlöf (kan man heta så? Det borde vara förbjudet) var inte den mänskligaste lärare man kunde ha. Jag kan slå vad om att han en gång varit officer. Eller kanske hade han jobbat som vakt på nåt koncentrationsläger någon gång. Han var ju rätt gammal så det är inte en omöjlihet.

Camilla kom springande över den gula ängen. Ansiktet lyste precis som alla tusen maskroser och jag log åt hennes glädje. Jag visste nästan vad som nu skulle sägas, men riktigt säker kunde jag inte vara. Hon dök över mig likt en delfin, kramade och skrattade. Vi hoppade runt i ring så att maskrosorna blev till en sorglig sörja under våra fötter. Tanternas ögon borrade sig djupt in min solbrända nacke. De visste att vi skulle börja leva och ta över allt de hade förlorat eller aldrig någonsin ägt.
När energin hade gått ur oss och svetten kom smygande stod vi tysta ett bra tag. Vi ska härifrån nu talade Camilla om för mig. Hon dunkade mig i ryggen och plirade på mig över glasögonkanten.Ögonen blänkte som diamanter. Man kunde se äventyrets lust spegla sig i dem.
Vi skulle iväg. Det visste jag. Tror jag. Jo, någonting någonstans inte för djupt inuti mig hade vetat det så länge. Vi ska härifrån om bara några dagar bestämde hon. Jag nickade som alltid.

När bara några dagar hade passerat sådär obemärkt och listigt, gav vi oss iväg. Det var sommar och vi var inte vuxna än, men trots allt gamla nog att förstå att det skulle hända något särskilt alldeles inom en snar ljusblå framtid.
Jag hade stoppat ner en fet femhundring i mina favoritjeans. Tandborsten, tandkrämen, ett par svarta hårsnoddar, en ask halstabletter, min tursten, massor av underkläder, min freestyle och min gamla utslitna hårborste trängdes i ytterfacket medan min munkjacka, en kjol, två linnen plus en giftgrön handduk glatt flög omkring i ryggsäckens största arena. Tampongerna låg gömda i det bortglömda facket närmast vänster skulderblad. Kameran och dagboken var jag väldigt noga med att lämna hemma. Camilla kom som hon var. Inga extrakilon vilade på hennes alltid fria rygg. Även om jag för en gångs skull bara tog med mig det nödvändigaste, kastade hon en ogillande blick på min packning och påminde mig om att vi faktiskt skulle ut på äventyr och inte på nån jävla turistresa.

Just som vi skulle kliva på ett gammalt tåg där blygrå graffitti inristat utgjorde färgen kom en halvsnygg kille gående mot oss. Han hade inbyggd självsäker hållning och ett naturligt brunrött hår och massor av solfräknar i hela ansiktet Vem fan är du? hade Camilla frågat på sitt ibland väldigt kalla och omilda sätt. Namnet var Sebastian och ursprunget England. Men lägenheten hade han i någon håla utanför Göteborg.(Det visade sig senare att hans engelska var ett snäpp sämre en min och min är inte bra ) Ryktet om att jag och Camilla skulle ge oss ut i världen hade uppenbarligen spridit sig snabbt med vinden.
Camilla granskade honom uppifrån och ner, synade honom, genomborrade honom med de isblå ögonen, klädde av honom med radarblicken. Efter några minuter följde vår nyfunne vän med oss in till tågets bakre del.

Jag satte mig till rätta vid fönsterplatsen mittemot Sebastian och tänkte på att han nog inte ens var halvsnygg. Ganska ful faktiskt. Han hade sneda tänder. Luggen hängde inte med när huvudet ändrade riktning och fräknarna gömde effektivt de grumliga ögonen. Men kroppen var det inget större fel på, rätt tränad eller möjligen spinkig tror jag. Han hade alldeles för säckiga kläder på sig för att det helt säkert skulle kunna avgöras.
Det var så tyst och så långtråkigt i den gamla skramliga vagnen. Jag hade räknat prickarna i taket, trampat på en vilsen myra, satt upp håret i en tofs och släppt ut det igen, tuggat ner mina redan sönderbitna naglar och tjuvläst dagstidningen över axeln på en gammal hostig gubbe som luktade svett. Nu var jag så uttråkad att jag kunde svära på att dammet hade börjat bosätta sig på mig. Sebastian suckade ljudligt och fiskade upp ett ritblock ur en välfylld campingväska. En kikare vilade tryggt på bröstet. Han hade säkert varit Gröngöling som liten ankunge.
- Hörru, får ja rita av dej?
- Mej? Men jag är ingen vidare modell.....
- Äh, du behöver inte göra nåt asså. Sitt bara där o se likadan ut som tidigare.
Jag sjönk ner i mitt säte igen men kunde omöjligt se lika trist ut som förut. Nu var jag dödligt nyfiken istället och jag blev djupt imponerad när jag såg de små gråa strecken bilda en spegelbild av mitt nyfikna ansikte.
Hela blocket var fyllt av blyerskisser på saker mitt i livet. Varje sida och nästan varje baksida var som urklipp ur något som kallades verkligheten. Allt hade den kille som flinande satt mitt emot mig fångat. Han hade sett allt och ändå ville han se mer.

En fluga landade på mitt högra pekfinger. Den var ful och äcklig och hade slemmiga sugproppar på fötterna. Snabbt trollade den fram sin lilla snabel och dammade effektivt av sin sittplats. Jag såg på den. Tänkte att det var svårt att älska en fluga. Det är enkelt att älska en fjäril. Är det inte undeligt det där egentligen? Jag menar, båda har vingar och är fågelföda. Skillnaden ligger bara i att den ene är svart och den andre har haft turen att få alla andra färger.

- Vi sticker nu för jag tror att nån kommer och kollar oss snart!
Jag litade på Camilla. Vi hade inga biljetter, så det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Dessutom ville jag inget hellre än att komma ut. Ut, ut, ut ville jag!
Snart tumlade vi runt på okända gator i ett litet obebott ställe som påminde mig om medeltiden. Alllting var så öde och så sorgligt. Det enda tecknet på liv var alla urtvättade kläder som hängde på långa rader ovanför trädkronorna. Och alla fågelplankton som virvlade runt i luften och krockade, kraschade, älskade, hatade, kvittrade, kramade och execterade tillsammans.
Camilla satte sig ner mitt på landsvägen. Hon såg ut som ett trotsigt litet barn. Sakta började hon plocka bort bladen på en nykläckt midjehög buske med stora skära blommor i. Jag och Sebastian stirrade tomt ner på hennes blonda änglahår utan att säga eller göra någonting. Plötsligt reste sig ängeln upp. Hon ställde sig mittemot oss och granskade oss noga, som för att se om det var meningen att vi egentligen skulle vara med på denna resa. Sedan log hon ett brett leende.
- Kom, vi drar och badar! Det finns en sjö där borta!
Hon pekade bort till höger om ingenstans och hade redan börjat springa innan jag hann säga eller tycka något. Jag sprang efter i ett högt, vasst gräs. Sebastian flåsade mig i nacken och snubblade och svor och konkade på sin Gröngölingväska genom solens alla strålar tills han slutligen gav upp vårt tempo.
- Jag....flås, stånk, stön....orkar...inte....flååås....mer.....stånk, stön....nu.....
Sedan hörde jag ett duns och såg gräs ge vika för en illröd liten prick med hår som var för tungt för att fladdra i vinden.
Vi sprang skrattande bort till honom. Stackars ankunge! Jag satte mig ner i gräset och strök bort håret från ett svettigt ansikte. Sebastian såg sur ut. Han satte sig tvärt upp, slängde upp sin megaväska på den späda ryggen och skulle just vingla iväg från vårt överlägsna skratt när tyngdlagen kastade honom tilbaks mot marken igen.
Vi kittlade varann och rullade runt i gräset så att jag fick fullt med gräsfläckar på knäna. Sedan gick vi tysta och utmattade bort till en liten sjö som nästan var helt igenväxt av vass. Där slog vi läger.

Sebastian(som hade allt från tandtråd till bärbar radio)tände en liten brasa intill det glänsande mörkblå vattnet. Där satt vi och grillade gamla sega skumbollar som legat i Sebastians innerficka några sekel. De rosa skulle smaka jordgubb och de turkosa skulle ha en smak av blåbär. Jag tyckte att de mest smakade kartong, men de blev genast klibbiga och härligt slemmiga inuti, och det var trots allt det viktigaste.
- Vad ska vårt mål bli?
Camilla reste sakta upp huvudet och såg på honom som om han varit en grön utomjording eller ett sällsynt djur.
- Varrå mål? Det här är en äventyrsresa, då ska man väl inte ha nåra mål heller!
Djupa bergsveck bildades på Sebastians panna.
- Det är ju ingen idé att bara irra omkring o inte veta vart man e påväg. Vi måste ju veta hur långt bort vi ska komma o så fattaru väl!
Det blev åter tystnad. Jag såg hur trollsländorna ivrigt pratade med grodorna på löven. Ett ensamt moln täckte en blek halvmåne som seglade på en färglös himmel.
- Vi åker nånstans där det finns massor med människor, tyckte jag. De båda såg på varann sedan for en karta upp ur Gröngölingsväskan.
- Vi drar hit! utbrast jag ivrigt och satte ner min smutsiga haka på en svart prick som föreställde drömorten. Camilla ryckte till så att håret nästan höll på att fatta eld. Hon ryckte nonchalant på axlarna.
- Så länge som vi inte schemalägger nåt så är jag med påt. Inte nån jävla tidspress bara!
Om vi tar det som det kommer så äre lugnt för min del.

Det var lugnt för vår del och innan vi visste ordet av stod vi i ett hav av ljud och röster och bilar och avgaster. Vi kunde göra vad vi ville, när vi ville och hur vi ville. Ändå stod vi bara där alldeles vilse i en värld fylld av kaos. Camilla började gå motströms allt folk. Vi följde efter som skuggor eller vindar utan innehåll. Vi, de tre musketörerna, slogs mot alla stimfiskar som försökte trycka oss tillbaka mot starten. Men vi skulle framåt, vart det än ledde oss så skulle vi framåt. När antalet armbågar började minska och färre barn hördes gnälla, satte vi oss ner på en avskild liten gräsplätt där solen hade omvandlat allt det gröna till knastrigt gult. Jag såg hur färgen på himlen skiftade från violet till melonrosa. Jag såg hur dagen blev till ännu ett hål i min almanacka och jag tänkte på att det var hundarnas, de vilda djurens, tid som rådde. Sedan, när jag till min stora förvåning upptäckte hur benen gav vika under mig och när jag såg Sebastians bleka ansikte, förstod jag att nu hade jag matbrist. Fick jag inte någon energi snart skulle jag däcka ihop här och sluta mitt unga liv som hundföda. Redan nu kunde jag känna hungriga djurögon betrakta mig från nåt lurigt gömställe.

Jag vädrade i luften. Var det någon sorts hägring, eller var det faktiskt så att det luktade grill där bortifrån? Camilla reste sig upp och stirrade tomt mot lukten. Sedan kastade hon en hungrig blick på oss och började gå som i trans. Vi sprang efter som galna barn rusar efter glassbilen en väldigt varm sommarlovsdag.

Prästkragarna ser ut som stekta ägg.
Havet smakar blåbärssoppa.
Trädets stammar liknar kolor.
Löven är som chips.
Vindarna strör över krydda.
Så att lasagne-ängarna blir godare.
Solen ser ut som en stor citron och
stenarna potatis.
Jag är hungrig.
Blir aldrig mätt.
Vill smaka allt som
världen mig erbjuder.

Författare:

Publicerat

Dela: