En röd klänning i stl 38

Om det som vanligt varit vinter skulle hennes berättelse börja där, vid den kalla, karga, nordvintern. Men det var fortfarande höst med livfulla vindar och hon vägrade kapitulera och byta till vinterjacka innan snön föll. Det skulle ändå bli en alldeles för lång vinter. Det blir det alltid.

Istället börjar allt med varför. Varför satt hon där precis vid dörren, så att alla passerade mammor med stora barnvagnar och smalnande magar, stötte emot hennes bord och fick hennes tredje espresso att darra?

Med kameraobjektivet inställt på zoomläge 200 var allt man kunde se en hand. En hand som greppade fel runt en tjock, blå bläckpenna med detaljer av skinande metall. När skoltiden började, bestämdes det att hon skulle ha en trekant på sin penna. En trekant i plast som gjorde det omöjligt att hålla pennan, precis som hon höll den nu. Det hjälpte så länge hon hade trekanten och läraren var så stolt över att metoden fungerade. Att hon greppade rätt.

Nu satt hon där, med handen krampaktigt krämpande runt en penna som ritade tydliga, vackra bokstäver med långsamma drag. Det hade nästan varit graciöst, om det inte varit för det krampaktigt krämpande.

Det var en uppsats som skulle kommenteras. Den handlade om Pär Lagerkvist eller Kristina Lugn eller vacker poesi som någon trasat sönder tills allt som fanns kvar var tre suddiga bläckfläckar. Hon kunde inte riktigt påminna sig vad. Men hon antecknade. Antecknade och strök över med sin orangea överstrykningspenna det som verkade vara extra viktigt och det som krävde sina frågor.

Runt omkring henne ljöd människorna. Stigande, sorlande, uttittande och läppjande. Hon hörde inte ens att hon inte kunde höra musiken som spelades i bakgrunden. Om hon hört den skulle hon ändå bara blivit arg istället för ledsen. Hon tyckte inte om kärlek. Det var därför hon satt där precis vid dörren och såg sin tredje espressokopp skaka för fjärde gången. För människorna som dränkte kärleken och tystnaden. Tystnaden som alltid tryckte sig på henne och försökte kväva henne.

Några meter bort fylldes en svart skinnfåtölj av man efter man. Alla med en stor bok framför ansiktet. En för varje espresso. Hon kunde inte påminna sig något ansikte, bara färgglada bokomslag. Det var en bra plats. När som helst kunde de lyfta ögonen och se ut på de människor som skyndade förbi. Titta ut och le åt deras hastighet, för att sedan låta ögonen glida över bokens sidor igen.

Det var då hon började undra varför hon aldrig får någon fönsterplats. Det var inte hennes standardkafé eller hennes standardbord. Ändå var det ingenting annat än standard. Alltid standard.

Ljuset kom från spottar i taket och det fönster hon inte kunde se. Röda väggar. Tjocka mattor. Kubistisk konst. Varför måste det alltid finnas svartvita fotografier på staden som för länge sedan slutade att finnas? Minst tre på varje kafé.

Koppen skakade till igen. Nu var det en pappa, såg hennes ögon någonstans i ögonvrån. Men det tänkte hon inte på. Hon tänkte inte alls. Det var därför hon kom hit, för att slippa tänka.

Hennes block fylldes med snirkliga formationer som vi kanske skulle känna igen som bokstäver och sätta högt värde till. För henne var de inte värda någonting. Bara en väg ut. En väg av många. Precis som bordet, larmet och den tredje koppen espresso.
När hon lyfte sin blick var allt suddigt. Hon hade ingen automatfokus utan måste fokusera manuellt varje gång. Det kändes som om hon blev sämre och sämre för varje år. Vanan borde veta de rätta inställningarna, handen som vrider borde för länge sedan kunna göra det i sömnen. Men borde finns inte här, inte nu längre.

Hon lyfte sin kopp och försökte suga i sig den sista möjligheten av kaffe. Det fanns något kvar på botten och när hon lät huvudet böjas bakåt med koppen vid läpparna, rann det längst med sidorna. Bara tre kalla droppar nådde hennes tunga, men det var i alla fall någonting.

Hon tog några tuggor på kanelbullen som inte fanns. Som aldrig funnits som något annat än drömmar i hennes bildbank. Det kommer snart en ny sommar och om inte annat en nyårsfest. Alltid något, något att eftersträva.

Och charaden hölls levande av vackra ansikten och sorlet som dolde allt hopp. Som dolde all kamp bakom levande, skrattande och sorglösa ansikten. Om så bara för den tid det tog att dricka tre koppar espresso och motstå en kanelbulle.

Hon var inte klar, när hon plötsligt reste sig och virade den långa, grå halsduken runt halsen. Av den vackra dikten fanns fortfarande en mening kvar, men det började redan mörkna.

På vägen ut köpte hon en kanelbulle att ta med sig hem och när hon spände armmusklerna för att öppna dörren som skulle ta henne ut i den kalla luften igen, väcktes hoppet.

Att kapitulera till en kanelbulle. Att kapitulera till ljusterapi och lyckopiller. Att kapitulera till vad som helst.

Och hela tiden drömmen om en röd klänning i storlek 38.

Skriven av: Ida Edvardsson