En rykande julafton

– När ska du gå till kiosken och hämta den? frågade hon och huttrade till.
Pappa hade blivit färdig ute med snöskottningen och kom in tillsammans med virvlande kall luft genom ytterdörren.
– Kiosken stänger klockan elva. Då går jag, svarade han.
– Du kan väl inte gå när de stänger, snäste hon till. Du måste gå innan.
– Jo, men det är ju det jag menar.
– Varför säger du inte det då?
Irritationen hängde kvar en stund tillsammans med matlukten i köket. Av brådskan kring allt arbete inför julen blev hon lätt förtretad.
– Jag ska då göra allt här i huset, fortsatte hon slamrande med en gryta på den lilla diskbänken som var fylld med matkärl.
– Vad är klockan nu? frågade han för att avleda uppmärksamheten.
– Tjugo i.
– Ja, då går jag nu.
Han lät timid på rösten, som för att visa henne att han ville vara till lags. Det var ju julafton.
Utanför fönstret låg snön mjuk och vit över hela trädgården. Det hade snöat två dagar i sträck och de enda spår som syntes i det vita täcket var efter en katt. Pappa hade som vanligt varit ute några gånger under dagen för att skotta snö. Det sista han brukade göra var att sopa bort all snö från trappan som gick upp till den lilla verandan vid ytterdörren. Varje gång han träffade järnräcket med sopborsten hördes de välbekanta metalliska ljuden. Trots allt arbete med snön tyckte han ändå inte illa om den. Det var jul och då ville han att det skulle vara vitt ute.
I köket var mamma sysselsatt med att göra i ordning maten. Hon brukade inte göra en massa rätter utan nöjde sig med de enkla och välkända. Janssons frestelse, köttbullar och lutfisk. Och så julskinka förstås.
Nere i den svala källaren stod det en hel mängd dricka på kylning eftersom vi ännu inte hade något kylskåp.
– Mamma, när kommer tomten?
Min lillebror stod vid diskbänken och tittade upp på henne.
– Vänta så ska du få se att han kommer.
– Men jag vill att han kommer nu, svarade han och försökte klättra upp på bänken.
Hon fortsatte med att matlagningen.
Jag hade önskat mig en massa roliga leksaker. En saxofon från Albins leksaksaffär och en liten radio från Epa. I ett skyltfönster hade jag sett en bil med riktiga gummihjul på. En sån ville jag också gärna få. I flera dagar hade tomtesäcken varit mitt största intresse. Där hade jag känt på alla klapparna för att försöka ta reda på vad de innehöll. Speciellt de som var till mig. Åtminstone en förstod jag vad den innehöll, ett pussel. Det hördes när jag skakade den.
Mina två bröder var lika nyfikna som jag. Men min lillebror förstod nog inte riktigt vad det handlade om. Han var bara tre år, sju år yngre än jag.
– Jag vill ha lite julskinka.
– Det ska du få. Den är alldeles färdig.
Mamma öppnade ugnsluckan och lyfte fram en stor form som skinkan låg i. En härlig doft slog upp i köket ur ugnen.
– Jag skär upp några skivor åt oss.
Hon log och sjöng en strof ur en julvisa medan hon skar.
– Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.
Den smakade gott att tjuvstarta med julmaten.
Det klampade ute på trappan och strax kom pappa in igen genom ytterdörren tillsammans med lika mycket virvlande kalluft som förra gången.
– Nu är jag här med den.
Han ställde försiktigt ner en vit kartong på köksbordet.
– Rör den inte, sa han uppmanande till oss. Den är så kall att den bränns.
– Hur kan man bränna sig när den är kall?
Jag tvivlande på honom.
– Jo, så är det bara, svarade pappa stolt.
Han tyckte om att prata om svåra saker. Speciellt när han fick förklarade något som han inte riktigt förstod själv.
– Vad konstigt, slängde jag ur mig.
Vi gick fram till bordet och tittade med förundran på den vita kartongen som stod mitt på bordet. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Så kall att man kunde bränna sig. Det var bara en gång om året vi hade en sån hemma.
– Ställ in den i skafferiet så länge, sa mamma med händerna ängsligt fingrande på en diskhandduk.
– Kan vi inte provsmaka lite redan nu?
Julafton var en dag då otåligheten liksom hängde i luften. All denna väntan på julklapparna och samvaron vid julbordet. Jultomten kom inte förrän efter maten. Vi visste ju att han inte fanns, utom lillebror förstås. Men det hörde till att han kom. Jultomten var självklar.
– Nu ställer vi in den i skafferiet. Man ska inte göra något i förväg.
Det var också något som hörde till julen. Att allt skulle göras i rätt ordningsföljd. Det var bara så. Man fick vänta på allt.
– Nu går jag ut och leker, sa jag.
Jag kände mig rastlös och tyckte inte om att bara gå och vänta. Ute i farstun hängde mina kläder. En tjock jacka, halsduk, mössa och de varma tumvantarna. Det blev bylsigt och varmt med alla kläderna på. Efter sista snörningen på pjäxorna öppnade jag ytterdörren och gick ut alldeles varm om kinderna. Den kalla luften bet i näsan.
Trädgården låg täckt av vit nysnö under en gråmulen himmel. För varje steg jag tog knarrade det under sulorna. Jag provade att åka kana på trädgårdsgången men det gick inte. Det var för kärvt. Ett försök att göra snöbollar lyckades inte heller. Snön bara föll isär i händerna på mig. Det blir nog bättre om några dagar när snön har legat till sig, tänkte jag.
Sen gick jag för att titta närmare på kattspåren som hade avtecknat sig tydligt i nysnön. I bortre hörnet av trädgården fanns en gles häck där katterna brukade smyga in.
– Kiss-kiss, lockade jag inåt buskaget.
Inte en rörelse syntes i buskaget. Jag fortsatte att locka en stund men någon katt verkade det inte finnas där. Det fanns inte ett liv ute i kylan, till och med fåglarna var borta. Och ute på gatan var det glest mellan bilarna. Vart har alla tagit vägen på julafton?
Mitt i trädgården stod ett gammalt körsbärsträd med krokiga grenar som var överhöljda med snö. Jag gick dit, sträckte upp handen och ryckte till i en gren. Resultatet kom omedelbart. Snö i massor rasade ner över mig och in under kragen i nacken. Det kändes mycket obehagligt. Jag borstade av mig och bestämde mig för att gå in igen.
– När är maten klar? ropade jag in mot köket när jag hade stängt ytterdörren efter mig.
– Strax. Ta av dig kläderna och sätt dig vid bordet.
Svaret kom snabbt från mamma som fortfarande gick omkring och sjöng julvisor. Nu var hon färdig med maten. Nu var julen här även för henne.
– Då sätter vi oss och äter.
Pappa ställde fram grytan med potatis mitt på köksbordet som var täckt av en röd julduk i linne. Lutfisken låg vit och fin i en porslinsform med blå blommor målade på sidorna och den vita såsen var upphälld i en skål. Nymald kryddpeppar stod framme. Det luktade jul.
– Får jag potatis.
Jag nådde inte till grytan så jag bad om hjälp.
Först hamnade potatisen på tallriken, sedan lutfisken och sist rikligt av den vita såsen. För att förhöja smaken saltade jag och strödde över kryddpeppar. Nu smakade det jul också.
Under måltiden pratade vi om allting. Om maten och om snön som kommit de senaste dagarna. Men framför allt om att det var julafton.
När vi var färdiga var det dags för den efterlängtade efterrätten. Det var pappas uppdrag att ta fram den. Han reste sig och gick till skafferiet. Försiktig tog han fram den vita kartongen och placerade den på diskbänken. Ett moln av ånga slog upp när han öppnade locket. Jag gick fram för att titta.
– Ta inte i den, sa mamma och skruvade sig på stolen.
Nere i kartongen låg glasspaketet omgivet av vita, ångande isbitar.
– Det är kolsyreis, sa pappa.
Den som var så kall att man kunde bränna sig. Det luktade kallt i kartongen.
– Var försiktig nu, manade hon.
– Ja, jag är försiktig.
Pappa lyfte upp glasspaketet ur kartongen. Han skar upp paketet och välte försiktigt ut glassen på en tallrik. Glassen såg ut som en veckad pyramid.
– Titta, det ryker ur kartongen, sa min lillebror.
Ur den tomma kartongen steg en svag rök upp som ur en vulkan. Det var rök från kolsyreisen.
– Vad gott det ska bli med glass! utropade mamma.
– Ja, äntligen, svarade jag.
Pappa ställde fram den på bordet och lät alla skära upp stora bitar åt sig. När alla hade fått var sin bit började vi äta. Den smakade fantastiskt gott, julglassen. Nu kändes det på riktigt att det var jul. Och snart skulle tomten komma också.

Skriven av: Willy Persson