En sån dag!

En sån dag!
Det börjar redan på morgonen. Försöker tända ljuset i sovrummet. Inget händer. Strömavbrott! Visserligen har det varit en rejäl storm under natten, men det är ju märkligt att det ska behöva bli strömavbrott varje gång det händer. Inget morgonkaffe, ingen lugn stund med morgontidningen. Ut till garaget och hämta vårt lilla elverk. Tur att vi har det i alla fall, så att vi kan få upp vatten och åtminstone driva en kokplatta. Den dagliga morgonjoggen fullföljs och det går sakta upp för mig att detta inte har varit någon vanlig storm. Noterar med oro under joggingturen att en hel del träd har blåst omkull under natten. Hur har vår skog klarat sig? När jag kommer tillbaka har det ljusnat och jag ser garagetaket. Trävirket lyser vitt. Stormen har rivit bort pappen från halva taket. Och det som jag spikat så tätt att spikarna nästan stod på varandra! Duschen efter morronturen blir en obehaglig upplevelse med 12-gradigt vatten. Åker bort och tittar till skogen efter frukosten och naturligtvis, ett 100-tal granar ligger omkullvräkta. Dagen fortsätter som den börjat!
Vägen upp till Fiskarebo är blockerad. Hem igen för att hämta motorsåg. Måste se till att de gamla som bor däruppe har vägen fri så att hemtjänsten kommer fram. Tankar, filar och gör i ordning sågen.
Som en extra liten krydda på det som redan börjat är ena framdäcket tomt när jag kommer ut till bilen. Det fortsätter i stort sett i samma stil hela dagen, med smärre incidenter i en aldrig sinande ström. Inga stora olyckor, men sånt som irriterar och tär på humöret och gör att man tycker sig vara utsatt för alla onda makter. En sån dag!
Äntligen kväll. Trött, stressad, arg, besviken och irriterad kan jag äntligen slå mig ner på favoritplatsen, i hemmets hägn. I skydd för all världens ondska kryper jag upp i soffan för att se dagens nyheter. Hamnar mitt i Rapport. Nyhetssändningarna innehåller fortfarande uppföljande rapporter om flodvågskatastrofen i Asien. Det talas om långt över hundratusen döda. En siffra som enligt nyhetssändningen i värsta fall kan komma att fördubblas. Siffrorna är så ofattbara, så fasansfulla att det är svårt att ta till sig. Bilder från katastrofen. En ensam man. Han är blåslagen och sargad. Han är gammal. Han är rynkig. Han har dåliga tänder. Han sitter under en smutsig filt. Han gråter, han skriker ut sin bottenlösa sorg och förtvivlan; ”Hela min familj är borta, det är bara jag kvar”. Han har en filt och de kläder han går i, i övrigt ingenting, bara sorg, förtvivlan och vanmakt. Plötsligt får jag insikt. Plötsligt ser jag proportionerna. Vad då strömlöst? Vad då nedblåsta träd? Vad då punktering?
Jag kurar ihop mig, kryper lite längre upp i soffan och skäms, verkligen skäms, å det grövsta.


Ulf Rönning
0382-310 43

Skriven av: Ulf Rönning