En sida utav spegeln del 1 av 6

1. Dold i mörkret

Något väckte Melodi. Det var något under hennes säng, som drog sina klor i golvplankorna. Genast drog hon täcket över sig och blundade så hårt som hon kunde, det fanns något tryggt med att gömma sig under sitt eget sängtäcke. Blickstilla låg hon där för att inte försöka göra några ljud. Hon försökte somna om igen men kunde inte sluta föreställa sig vad som lurade under hennes säng. I mörkret där ögonen ej kan se, kan man fortfarande ana vad som gömmer sig. Hon försökte igen att blåsa bort sina tankar och somna, men lyckades inte. Det kan ju även vara för den stenlagda sängen henne föräldrar lät henne sova i, hon kunde inte förstå att de tyckte om smärtan som det gav. Så länge som hon kan komma ihåg har alltid hon och sina föräldrar skilt sig från varann, både utseendemässigt som känslomässigt. Hennes mamma hade svart långt rakt hår som sträckte sig långt ner på ryggen och henne pappa likaså, alltid klädda i svart. Ibland kunde man ta dom för tvillingar om det inte vore för pappans skägg. Till middag åt de jämt grönsaker och andra konstigheter som inte passade Melodis aptit, hon kände att hon inte blev mätt på det de serverade. I deras ögon var hon konstig och förstod sig inte på henne. Till skillnad mot dom hade hon blont lockigt hår och hade alltid samma vita klänning som stod ut som en ballerinakjol med små vita roseter på. När hon fyllde fem fick hon en docka som liknade henne på pricken fast med svart långt rakt hår och svarta kläder. Melodi vart så arg på sina föräldrar att hon kastade dockan i elden i salongsrummet. Men hennes mamma lyckades rädda dockan från hettan med endast halva ansiktet bortbränt, och lika bra var väl det för nu var det Melodis bästa vän. Dom gjorde allting tillsammans. Lekte kurragömma i den stora herrgården, även om det var svårt för Melodi att gömma sig med den vita klänningen. Eller så gungade hon den lilla dockan i gungstolen tills hon tippade över. Melodi behandlade dockan precis som om hon levde.
Skrapandet i golvet fick Melodis ryggrad att ila av skräck. Något var verkligen där under, och det var inte hennes fantasi. Hon försökte tänka sig att hon fastnat i en dröm och vaknat men var i tillståndet mellan dröm och verklighet. Hårt nöp hon sig i armen och upptäckte att så inte var fallet. Melodi grabbade tag i sin docka hårt och lät henne kika ut från under täcket. Hon förde sedan dockan över sängkanten och ner mot golvet. Endast Melodis arm stack ut från täcket. Hon kände hur dockan nuddade golvet och hon visualiserade hur dockan tittade under sängen, men kunde inte se något. Plötsligt tog något tag i dockan och slet den under sängen. Melodi drog tillbaka sin arm skräcklagen och lade sig på rygg med knäna hårt kramade mot sig. Hon hade lämnat den lilla dockan åt ödet, alldeles ensam, en liten försvarslös docka som inte kunde göra något till motstånd. Ryggkotorna skavde mot stenbädden medan hon låg och försökte bestämma sig i fall hon skulle samla mod för att rädda sin vän eller lämna henne ensam i det beständiga mörkret. Aldrig hade någonsin Melodi sett ljuset, hon hade endast läst i sagorna om världar som var upplysta, här var allting mörkt och dystert, så som hennes föräldrar verkade föredra det. När hon såg ut genom fönstret kunde hon endast se månen skina ner över dunkla skogar. Hon hatade det, hon hatade allting som var mörkt, hon ville se ljuset förutom stearinljusen som sken upp herrgårdens korridorer.
Melodi kikade upp försiktigt från under sitt täcke, hon kunde se hur månen sken in från fönstret och sken upp de mörka medaljongtapeterna. Med täcket draget över sig kravlade hon sig närmare sängkanten, stenarna under henne rispade lätt hennes ben. I ett enda svep kikade hon ner under sängen, det rådde fullt mörker därunder och hon kunde inte se någonting. Men något glimmade till i mörkret. Det var ena ögat på Melodis docka som hon såg. Hennes blick klarnade och hon kunde urskilja konturer av något mer under sängen. Den gnagde och rev i dockan med sina långa klor. Melanies hjärta bultade för fullt, vad var det för något? Varelsen tittade upp på henne med sina lysande ögon och fräste. Melodi skrek till och varelsen kom farande mot henne och rev henne på kinden. Hon satte sig upp i sängen och höll sig för sitt hjärta, hon såg vem det var. Bara deras lilla svarta katt som lekte runt. Melodi dök ner under sängen och grabbade tag i sin docka och kramade henne hårt.
“Förlåt för att jag lämna dig,” sa hon och klappade henne på huvudet. “Vi får laga ditt öga i morgon när vi vaknar.” Sa hon och pillade på det lösa ögat katten rivit ut.
Dumma kattskrälle, tänkte hon. Aldrig hade hon tyckt om den där katten, det verkade som om den hade något emot henne. Alltid hade den fräst åt henne när hon passerade den i korridorerna, och att klappa den kom inte på tal. Varje gång hon försökte stryka den över ryggen hade den satt sina klor i henne och sedan sprungit sin väg. Usch vad hon avskydde det där djuret.
Melodi försökte göra sig bekväm i sängen, så gott det gick och somnade med armarna om sin vän. I drömmarna viskade den lilla dockan hemligheter i hennes öra. Hemligheter om vägen till en annan värld långt bortom denna, men ändå så nära. När hon vaknade var allt som en distant dröm som hon knappt kunde komma ihåg. Men när dagen rådde fick hon inte ett ord ur sin vän.

http://www.tobiasmyrbakk.se

Skriven av: Tobias Myrbakk