En sista kväll

Denise tog ett djupt andetag innan hon såg sig själv i spegeln. Hon andades ut av lättnad när hon såg att den där klänningen hon bantat ner sig till satt perfekt på hennes kropp. Hon svängde lite på sig för att se hur den satt bakifrån och överväldigades av glädje när hon insåg att hennes bak inte längre såg så stor ut som den hade sett ut sist.
- Det är första gången jag inte har fått ångest i ett omklädningsrum, ropade hon till sin bästa kompis Jonathan som stod strax utanför och bläddrade i gratistidningen Metro.
- Mhm... sa han utan intresse.
- Äh, du kan väl bry dig lite åtminstone, sa hon.
Hon hörde att han gäspade tillgjort men det fick henne bara att le. Hon visste att även ifall den hade sett hemsk ut på henne så hade han inte brytt sig. Han är verkligen inte intresserad av kläder och det är inte hon heller, inte i vanliga fall. Men nu hade hon fått den stora inbjudan till Markus fest och det är verkligen inte alla som får det.
Hennes hjärta slog ett extra slag när hon tänkte tillbaka på när Markus själv hade kommit fram till henne och bjudit henne på sin årliga fest och dessutom hade han gett henne ett plus!
Ett plus betydde att man fick ta med sig en person som inte blivit bjuden och det hade inte Jonathan blivit så det hade passat perfekt. Men nu hade då Markus han själv bjudit henne och han hade varit hennes "hemliga kärlek" ända sedan barnskolan. Han var en sådan typisk snygg kille som det bara inte gick att inte sucka av längtan efter han hade gått förbi.
Markus Persson hade kolsvart hår som ofta var rufsigt utan en endaste droppe av gelé. Det såg naturligt ut och därför var det just så snyggt. Han hade stora gröna ögon som gjorde så att Denise darrade varenda gång hon såg in i dom. Hans läppar var fylliga och hade en sådan perfekt form att även om Denise nu inte hade varit i närheten av hans läppar så visste hon att det skulle bli perfekt att kyssa honom. Hans kropp var lång och rätt smal, han var inte särskilt muskulös men han var inte sådär smal och senig som dom flesta utan han var alldeles lagom och hade armar som var gjorda för att krama och hålla om andra.
I åratal hade Denise suttit och kollat på tjejer som hade sprungit fram och kramat honom utan att vara det minsta generade och varje gång hon såg hans blick som alltid var lika intresserade av den som hade kramat så blev hon så svartsjuk att det gjorde ont.
- Kostade förresten inte den där klänningen för mycket? frågade Jonathan.
Denise bet sig i läppen och öppnade skynket till omklädningsrummet så att hon kunde möta hans blick. Hon visste att klänningen verkligen var över hennes budget (vilket var 500 kr i månaden) och hon visste också att hennes enda hopp till att vara snyggast på hans fest var att Jonathan fiskade upp sin plånbok ur sin skinnpaj och lät henne låna.
Eftersom inte hon svarade direkt på hans fråga så visste Jonathan att hon skulle vilja låna.
- Hur mycket behöver du? frågade han med en lätt suck.
Denise log stort mot honom.
- Alltså, jag vet att det är rätt mycket men du vet hur mycket jag behöver den här! Jag menar allvar, om Markus ser mig i en vanlig jävla H&M klänning så kommer han ångra att han ens bjöd mig! sa hon.
- Han gillar väl dig inte för dina kläder heller, han borde isåfall gilla dig för den du är, sa han med ett retsamt leende.
Denise suckade. Både hon och han visste att det inte gick till sådär i dagens samhälle. Här var det inte personligheten som räknades bland ungdomarna utan det var utseendet och populariteten. Varken hon eller Jonathan var i någon slags vänskapskrets. Dom umgicks mest med varandra och det trivdes dom med.
- Kan du låna eller inte? frågade hon.
Han suckade men nickade. Denise log det största hon kunde och kastade sig in i Jonathans famn och gav honom en hård kram.
- Du fattar inte hur bra du är, sa hon.
- Jo, det gör jag faktiskt, sa han med en falskt högdraget tonfall vilket fick både honom och Denise att börja skratta.

En halvtimme senare satt dom i Jonathans kök och drack varm choklad och åt iskalla bullar. Anledningen till att bullarna var kalla var för att dom båda två var för lata att värma dom i mikron så dom lät dom istället tina på bordet.
- Egentligen så kan jag inte fatta att du vill göra till dig sådär inför Markus, sa Jonathan tyst.
Denise ögon svartnade till.
- Vaddå göra mig till? Jag gör mig väl inte alls till! sa hon irriterat.
- Du har precis slösat flera tusen på en klänning bara för att du vill att han ska bli intresserad? sa han och höjde på ena ögonbrynet.
Denise suckade åt honom och rörde om i sin choklad.
Det bildades små vita cirklar som snabbt löstes upp när hon slutade röra om. Hon tog båda händerna om muggen för att värma sina frusna händer och såg ner på bordet.
Hon kände att Jonathan tittade på henne från andra sidan bordet men hon ville inte se upp och hon ville inte svara. Det fanns inget svar att ge. Det var bara så.
Om man var kär i någon så måste man ju börja med att försöka få den personens uppmärksamhet, och hur kan man göra det om man bara visar sig vara en i mängden?
Jonathan skulle visserligen ha svarat något smart som att "man blir inte kär i en i mängden, man är kär i någon speciell och det märker man genast" och det skulle inte hon ha något bra svar på. Inte ett svar som skulle duga för honom i alla fall.
Hon såg på sin bästa kompis som värmde den frusna kanelbullen med händerna. Han såg precis ut som vanligt och hon kunde inte låta bli att le när hon såg honom sitta och se sådär härligt avslappnad.
Han hade brunt hår som hade blivit rufsigt av vinden och hans kinder var fortfarande sådär röda som dom blir under en blåsig vinterkväll Han hade breda axlar och det var eftersom att han boxades ett par gånger i veckan och tränade på gym ibland. Även ifall han nu avskydde det så ville han ändå vara i form för sin hälsa och bara för att han skulle trivas med sig själv.
Denise visste att det fanns ett par tjejer på skolan som kastade längtande blickar efter honom, men det skulle hon aldrig i livet berätta. Om Jonathan skaffade flickvän så skulle han definitivt inte ha lika mycket tid att umgås med henne och det skulle hon aldrig klara av. Han var hennes klippa och han fanns där för henne, vad som än hände och hon fanns där för honom. Ända sedan hennes föräldrar hade gått igenom den där skilsmässan efter hennes systers död så hade han genast funnits där med en axel att gråta mot och en massa tröstord. Att släppa honom till en tjej hade aldrig i livet gått! Det hade det bara inte.
Jonthan verkade se att någonting störde henne.
- Vad tänker du på? frågade han.
Hon såg in i hans klara nötbruna ögon och fick en pirrande känsla i magen. Hon visste inte vad den stod för men det kittlades envist där inne.
- Ingenting, svarade hon snabbt. Kanske för snabbt men pirret försvann lika fort som det hade kommit.
Dom satt tysta ett tag, båda två såg ut att fundera på någonting och ingen av dom visste att dom faktiskt delade tankar. Denises tankar var fulla av Jonathan och hon försökte lista ut vad det egentligen hade betytt medan Jonathans tankar var upptagna av Denise som han faktiskt... helt fullkomligt var förälskad i. Han funderade på om han skulle berätta det eller om han skulle sitta tyst om det. Han hade ingen lust att göra bort sig och avslöja sina känslor om Denise inte alls kände likadant för honom. Hon hade ju tjatat fullkomligt om Markus i flera år och Jonathan visste att han inte kunde bli det Markus betydde för henne
Hur mycket han än försökte...

Dagen efter då det var fredag och samma dag för festen så träffades Denise och Jonathan utanför skolan.
Jonathan parkerade sin brorsas gamla svarta cykel som snart skulle rosta sönder, vid parkeringen samtidigt som Denise hoppade av buss 102.
Jonathan ryckte till när han såg Denise. Hon hade inget smink på sig idag, säkert för att det skulle sitta bättre till kvällen och Jonathan tyckte hon såg vackrare ut utan smink. Han gillade neutrala saker och inte överdrivet av någonting. Han hade faktiskt lagt märke till hur ett par tjejer i skolan såg på honom men han ville inte ägna en blick åt deras för sminkade ansikten och plutmunnar. Naturligt skulle det va och det var Denise idag.
Hon hade på sig ett par svarta jeans med ett okänt märke som hängde löst på hennes kropp. Hon hade en grå lång t-shirt som var ner strax över höfterna och över det hade hon en svart munkjacka. Hennes långa lockiga röda hår hade hon satt upp i en hästsvans som sa att det hade bara tagit ett par sekunder att fixa i ordning den fast i själva verket tog det mycket längre tid.
Hon hade som sagt struntat i sminket och lät dom mörkgröna ögonen få lysa på sitt eget speciella sett där i hennes vitfärgade ansikte.
"Hon är nästan för vacker" mumlade Jonathan för sig själv och klistrade på ett leende som skulle verka lite naturligt. Denise som hade ett par hörlurar i öronen där Mando Diaos låt "Paralyzed" spelades på högsta volym såg frågande ut när han ropade någonting.
- Vad sa du? frågade hon samtidigt som hon tog ut vänstra hörluren.
Han ryckte på axlarna.
- Ingenting, skynda dig så att vi hinner byta om till gympan.
Denise skakade på huvudet.
- Jag ska inte vara med idag, jag har ingen lust alls. Jag får skylla på att jag har mens, sa hon.
- Det sa du förra veckan, påpekade Jonathan.
Denise tänkte efter och nickade sedan.
- Jag får väl säga det igen då, han kan ju inte kontrollera det, sa hon och gjorde en äcklad min.
Alla som gick på deras skola hatade Björn, den ständigt kontrollerande gympaläraren som var så sträng med betygen att inte ens halva skolan hade godkänt. Denise hade det trots att hon inte var med på nästan några lektioner alls. Men det var så att Björn nu var hennes farbror och hennes farsa skulle aldrig tillåta att Björn gav henne ett IG.
Lite fusk allt men nu var det så och det var Denise nöjd med.
- Gör så du, sa Jonathan tyst.
Dom fortsatte gå under tystnaden till sina skåp som låg precis bredvid varandra. Precis när Jonathan hängde sig över sin skåp dörr för att berätta någonting så slog hon till honom hårt på axeln och viskade.
- Shit! Markus kommer där! Tittar han på mig? frågade hon och såg åt sidan.
Jonathan suckade och höjde på hakan för att se över hennes huvud. Markus som gick med säkra steg och som hade sina två följeslagare bakom tittade mycket väl på Denise. Han äcklades över hur sökande han såg över henne. Som om hon inte hade något värde utan bara var.. bara var någon jävla sak att kritisera eller vad fan han nu gjorde.
- Mhm, tyvärr gör han det, muttrade han.
Denise ögon vidgades men hon gjorde en nonchalant min och vände sig tillbaka in i sitt skåp för att ta fram en läsbok som hon skulle låtsas läsa under gympa timmen.
Jonathan såg hur Markus närmade sig deras håll.
- Spela inte ur nu, men han kommer hit, väste Jonathan.
Denise såg alldeles förstörd ut. Hon ångrade väl att hon inte hade sminkat sig. "Naturlig" är inte allas första val.
- Denise? ropade Markus med sin mörka röst. Han hade hamnat i målbrottet redan i slutet av femman och alla killar retade honom då. Men tjejerna tyckte det var snyggt och han blev riktigt populär hos dom och då blev han såklart en i killgänget också. (När man går i femman så svävar inte bögryktena omkring en om man umgås med tjejer).
- Hej! sa hon lite för fort och slog upp med handen i en hälsning.
Dom två följeslagarna (som faktiskt har namn, den ena heter Rickard och den andra Dennis) hejade på henne och gav Jonathan en kort nick.
Markus gjorde det samma mot Jonathan men gav Denise en varm kram.
- Kommer du ikväll? frågade han.
Hon nickade.
- Visst, det var väl vid sextiden? frågade hon fast hon redan visste att det var vid klockan sex.
Markus nickade.
- Vi öppnar dörrarna vid sex, men ifall gästerna är lite speciella så kan dom få komma in tidigare, sa han med en släpig röst samtidigt som han tog tag i en hårlock som trillar ut från hennes hästsvans.
- Jaså, sa Denise dumt och försökte pressa fram ett leende. Hon var alldeles nervös för att kunna bete sig normalt.
- Vem valde du förresten? Som du tar med dig?
Denise nickade åt Jonathans som såg argt på Markus. Enda anledningen till att han följde med var att hålla koll på läget. Han skulle inte låta Markus ta med Denise för att stänga in sig i toaletten tillsammans eller något annat ställe där han skulle kunna... ja, ni vet.
- Jaha, sa Markus och alla stod tysta ett tag.
- Vi börjar nu, sa Jonathan efter en stund och nickade åt Denises håll.
- Jaha, okej, men vi syns ikväll då, sa Markus och gick iväg.
När han och dom andra hade sprungit nerför trapporna sjönk Denise ihop en bit och höll sig dramatiskt för pannan.
- Guuuuud vad han är snygg! Jag mår nästan illa, sa hon glatt.
- Jag med, muttrade Jonathan.
- Vad sa du? frågade Denise som knappt lyssnade.
- Äh, ingenting.

Framåt kvällen satt Denise på sitt rum med endast en vit frottéhandduk virad kring kroppen och stirrade fram mot väggen. Hennes mage skrek av nervositet och hon märkte att hon skakade lätt. Hon slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Hur farligt kunde det vara? Hur farligt kunde det egentligen vara att berätta för någon att man älskade honom? Det kan väl inte alls vara så svårt.
Innan idag när hon kommit hem så hade hon suttit på soffan och funderat, funderat på allt. Mest om Markus och vad hon nu tyckte. Hon visste att det hon hade kommit fram till var helt rätt. Utan tvekan, det hon skulle göra idag måste göras! Innan det blir försent. Innan någon annan lägger vantarna på honom.
Hon hoppade till av att telefonen ringde.
- Denise? svarade hon med lätt hjärklappning.
- Hej det är jag, sa personen på andra sidan luren.
Denise andades lättat.
- Hej Jon, hur är det? Det är två timmar kvar! Då allt händer, sa hon och mådde illa av alla fjärilar som flög omkring i magen på henne.
Jonathan var tyst så länge så att Denise trodde att samtalet bröts.
- Det är bra, jag har lite ont i huvudet bara, sa han tyst.
Denise nickade fast det kunde givetvis inte han se.
- Var det något särskilt? frågade hon när hon insåg att samtalet inte skulle leda någon vart.
- Neej, det var det nog inte.
- Inte? Är du säker?
- Mm, svarade Jonathan.
- Jaha, men du kommer förbi senare då? Och hämtar upp mig? frågade hon och Jonathan bekräftade det innan dom lade på.
Denise satt ett bra tag med luren i handen och fortsatte att stirra mot den gamla väggen. Hon visste ju redan vad hon skulle säga ikväll, hon hade planerat det i huvudet om och om igen och även ifall Markus säkert inte skulle tro det (och kanske inte ens gilla det) så var Denise tvungen att berätta det! Det skulle inte gå annars.
Hur skulle hon kunna leva ett långt, långt liv utan att ha berättat det? Så med hjärtat i halsgropen reste hon sig beslutsamt och gick iväg för att sätta på sig den där klänningen som skulle göra henne finare än någonsin.

Jonathan gick utanför Denises radhus och väntade på henne i kylan. Det var fem minus grader ute och han hade precis duschat och glömt sin mössa hemma.
Eller han hade faktiskt inte glömt den, han ville inte se hur dum ut som helst idag, på den där jävla festen som hela skolan snackade om.
Irriterad vände han sig mot huset och såg hur lampan släcktes i hallen och hur dörrhandtaget trycktes ner. Strax därefter stod Denise där och Jonathan trodde att han skulle svimma av åsynen eller kanske bli troende. Ingenting mänskligt kunde ha skapat en sådan vacker varelse.
Denise hade på sig klänningen hon köpt och sminkat sig med bara lite rouge och ögonskugga samt läppglans. Bara för att försköna ansiktet lite och hon såg så vacker ut att hennes pappa följde med henne till dörröppning och ropade åt Jonathan att se till att hon kom hem ordentligt ikväll.
- Det ska jag göra! ropade Jonathan tillbaka med ett leende.
Hennes farsa hade han alltid kommit överens med. När Denises föräldrar hade skilt sig så åkte han faktiskt hem till hennes farsa för att snacka med honom. Han var så bra på att lösa saker även ifall han själv hade gåtor som behövde lösas. Men hur som helst.
Denise gick med tillgjorda graciösa steg mot Jonathan som försökte att inte ha munnen för mycket öppen.
- Så vad tycker du? frågade hon och slog ut med armarna.
Han visste inte om "underbart vacker" skulle vara lite för mycket? Dom var ju bara kompisar och dom var inte såna kompisar som kläcker ur sig såna kommentarer. Även ifall han visste att Denise skulle bli glad.
- Du ser skit bra ut, sa han och tyckte det lät bra.
Denise rodnade och såg ner i marken.
- Tack, du ser också skit bra ut, sa hon glatt och kramade honom.
Han visste inte om han tänkte fel eller hade hon haft sina armar runt honom lite längre än vanligt? Kanske, kanske inte...
- Så, är du nervös då? frågade han.
- Mm, eller jag vet inte. På ett sätt, svarade hon och krokade arm i arm med honom för att inte halka på väg till busshållplatsen.
- Det behöver du inte vara, sa han och förstod inte alls varför han uppmuntrade henne. Kanske för att man vill att dom man älskar ska må bra? Även ifall dom inte mår bra tillsammans med en själv.
Denise svarade inte utan log bara.
Dom hade tur för bussen körde in nästan samtidigt som dom ställde sig där. Båda höll upp sina månadskort och gick in i mitten av bussen.
Det var tomt så när som på busschauffören och ett gammalt par samt en gubbe som inte höll blicken borta från Denise en sekund.
Men varken Jonathan eller hon själv brydde sig utan dom höll på att skämta med varandra som dom brukade.

Det tog ungefär en halvtimme att åka till lokalen där Markus skulle ha fest. Markus skulle som sagt ha en väldigt, väldigt stor fest och alla gäster fick inte plats hemma i hans lyxvilla utan han hade istället hyrt en lokal ett par dagar där det skulle få plats med ungefär 150 personer och det skulle antagligen räcka. Lokalen låg en i en del av stan där nästan ingen gick. Kanske någon rastade hundarna där ibland men aldrig att någon skulle gå dit annars.
Fast när dom kom runt hörnet så lät det verkligen inte som om det bara var 150 personer där.
Ett par tjejer som gick vid deras skola stod och spydde utanför. Den ena tjejen spydde dock inte utan stod och uppmuntrade sin kompis samtidigt som hon snackade i telefon med någon annan. Sedan var det ett par personer som stod och rökte.
- Usch, tar du hand om mig om det händer så? frågade Denise med en rysning.
- Självklart, sa Jonathan och la en hand på hennes rygg.
Dom gick till ingången och stannade och bara stirrade på allt folk som var där. Det måste verkligen ha varit över 150 personer för det var ingen chans i världen att det skulle varit mindre. En svettig Markus kom flämtande mot dom och försökte pressa fram ett leende.
- Det...kom...mer...än...väntat..., flämtade han innan han sträckte ut en hand mot Denise som bara stirrade på honom.
- Det menar du inte, sa Jonathan ironiskt.
Markus såg inte ens på honom.
- Dansa...med...mig..., sa han och väntade inte på hennes bekräftelse utan drog med henne ut på dansgolvet.
Sakta men säkert såg hon hur Jonathan försvann bland allt folk.
- Men, försökte hon få fram men Markus ignorerade henne och började istället svänga på både armar och ben. Denise såg chockat på honom men började strax därefter dansa lugnt.
Det var svårt att andas i mitten av folkmassan och hon började må illa rätt fort. Lukten av blandat kroppssvett stank därinne och hon började nästan ångra att hon kommit dit. Markus såg helt konstig ut. Hon visste att han tog droger ibland men just idag...? Hon visste inte vad hon skulle säga så hon fortsatte att svänga på kroppen.
Till skillnad från Markus så gjorde hon ett par gamla schyssta rörelser som hon lärt sig på en snabbkurs i dans som dom haft under en gympalektion.
När musiken gick över från den gamla party låten "Daddy DJ" till en gammal tryckare så närmade sig Markus henne.
- Dansa? frågade han.
Hon nickade bara och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Det var svettigt och inte ett dugg romantiskt. Så medan Enrique Iglesias började med sin låt "Heroe" så ville Denise bara bort, bort till Jonathan och förklara det hon planerat där hemma. Förklara för honom hur mycket hon älskade honom.

Jonathan granskade äcklat lokalen dom hade hamnat i. Han visste ju att Markus var tillräckligt rik för att kunna piffa upp stället lite och kunde inte förstå varför han inte hade gjort det. Han gick längs sidorna för att inte trängas med alla folk och kom äntligen till nödutgången. "Luft" tänkte han och öppnade dörren och såg till sin besvikelse att dom hade satt en massa möbler för på andra sidan.
- Fan, sa han för sig själv och började istället leta reda på någon slags garderob att hänga av sig sin och Denises jacka. Han hade lyckats slita av den innan Markus bokstavligt hade släpat med henne på dansgolvet. Men Denise hade inte klagat, så varför skulle han göra det då?
Han suckade av lättnad när han kom till en liten korridor som vette ut mot tre rum till. Det var lyckligtvis någon slags garderob och sedan en toalett för tjejer och en för killar.
Garderoben var redan full av kläder som låg över varandra. Så innan han kastade deras jackor över dom andras så kände han först efter ifall det var någonting av värde i fickorna ifall dom inte skulle hitta jackorna sen. Det var det inte så han la dom på resten av högen.
Han gick in på toaletten där det var flera bås med toaletter. Men det var gemensamma handfat så han baddade ansiktet med lite vatten.
- Hur fan ska jag klara mig den här kvällen? frågade han sig själv innan han gick ut igen.
I det allra största rummet verkade det som om ännu mer folk hade kommit. Han tänkte att det inte var en chans att han skulle hitta Denise i det här folkvimlet.
Men då fick han syn på hennes röda tjocka hår och log lättad och skulle precis börja gå dit när han såg Markus vars läppar hade klistrat sig mot hennes.
Jonathan stannade till och stirrade på dom, han bara stirrade och kände hur hjärtat började slå hårdare och hårdare. Det kändes som om någon hade skjutit honom och han kunde inte dö utan var bara tvungen att lida, han skulle få stå där och lida!
Han lyckades konstigt nog ta sig in på toaletten där han tänkte spendera resten av den här jävla kvällen.

Denise ville kasta bort Markus från sig. För fan, det var ju inte honom hon ville ha! Inte längre, men efter alla år av väntan så kände hon en segerviss och kunde inte låta bli att fortsätta med kyssarna. Det kändes fel men också rätt och ja... Jonathan visste ju inget om hennes känslor och hon var inte alls säker på att han kände likadant.
Men då fick hon en inre syn, av Jonathan och hans forna blickar. Herregud.. han måste ju ha...
En kall hand grepp tag om hennes hjärta när hon insåg att han kanske... trots allt var åtminstone lite intresserad av henne! Hon skulle precis kasta bort Markus och hans hårda labbar från sin kropp när en pipig röst från andra sidan rummet skrek "DET BRINNER".
Få himlade med ögonen och det gjorde även Denise. Hur fan skulle det kunna brinna när det var världens kallaste vinterväder? Och vem hade riskerat att ta sitt eget liv för att tända en eld här inne?
Hon suckade och satte handen på Markus bröst och sköt iväg honom. Det gjorde hon lite hårdare än planerat.
- VAD FAN GÖR DU? vrålade Markus över musiken.
- Det känns inte rä... började hon innan hon stannade upp och såg på väggen på den sidan som den pipiga rösten hade kommit från.
En grå rök började sprida sig i rummet. Först frös hon fast innan hon lyckades ta sig samman och började vråla i takt med den pipiga rösten "DET BRINNER".
Folk började nu sniffa lätt och se upp i taket och strax kunde man se hur deras blick började övergå i ren panik.
Markus som var påtänd verkade inte märka någonting utan gick bara iväg därifrån. En unken lukt spred sig och folk började skrika och alla försökte samtidigt komma ut ur den lilla dörren.
Det enda som fanns i Denise tankar var att hon var tvungen att hitta Jonathan!

Han satt med ansiktet begravt i händerna på locket av toastolen och såg inte upp förrän han hörde desperata skrik. Snabbt slogs dörren upp och han hörde panikslagna röster vråla:
- FAN VI KOMMER ALDRIG UT GENOM DET DÄR FÖNSTRET, det var en kille som hade skrikit och strax därefter hörde man en annan kille börja gråta.
- Vi kommer dö! grät han innan dom båda sprang ut igen.
Jonathan såg förvånat på sina egna händer och undrade vad som pågick där utanför. Skriken började bli värre och snart reste han på sig och gick ut för att se vad som pågick.
Först fick han inte upp dörren och var tvungen att slå upp den.
En tjej skrek av smärta, det var hon som hade blockerat dörren.
- Shit är du okej? frågade Jonathan men tjejen lade knappt märke till honom utan försökte precis som ett tiotal andra ungdomar försöka komma in i garderoberna.
Det tog ytterliggare ett par sekunder innan han upptäckte röken som nu hade blivit alldeles svart och tjock. Munnen öppnade sig och formades till ett stort gap.
Vad fan hade hänt? Tankarna stannade inte stilla länge utan tanken på att han måste hitta Denise var det enda som gällde.
Han började snabbt kasta sig över dom andra ungdomarna som verkade gråta av rädsla. En tjej var så upprörd att Jonathan stannade henne och sa :
- Det finns en nödutgång där borta, skrek han.
- Det...är möbler..i v-vägen, hulkade hon och började istället för att springa mot utgången mot garderoberna.
Jonathan skakade argt på huvudet åt hur jävla dum Markus hade varit. Nödutgångar är till för att hållas fria. Men det var inga mera tankar på det, den giftiga röken spred sig snabbt i rummet och han var tvungen att hitta henne innan det blev försent.

Denise hostade så mycket att hon trodde hon skulle bli blå i ansiktet. Det kändes som om magen vändes ut och in och hon hade stått och spytt om inte hon varit så upptagen med att försöka hitta Jonathan. Han måste ju finnas där någonstans! Men hela stället var fullt med skrikande och panikslagna ungdomar.
Ett par flammor hade börjat ta sig igenom taket och hon ville helst sluta ögonen och bara försvinna från det här.
Hennes hjärta slog så hårt och tårarna sprutade ut ur ögonen.
En tanke slog henne att Jonathan kunde ha lyckats komma ut och hon själv kanske borde försöka ta sig ut, men magkänslan sa att han aldrig skulle göra det. Inte utan henne. Så hon bet sig i tungan och började gå mot den lilla korridoren där det skulle finnas toaletter. Men hon såg honom inte.
En ljudlig duns hördes och hon föll ner på golvet av att det skakade i väggarna. Skriken blev högre och hon kände sig svimfärdig när hon såg hur lågorna åt upp allting.
- VI KOMMER DÖ, vrålade en tjej som försökte riva sig genom högen som försökte pressa sig ut på samma gång.
Denise stod stilla ett tag för att se vart lågorna var på väg. Hon kunde knappt tro sina ögon när hon såg hur den sakta men säkert började äta bjälken som höll upp ingången.
- Ni måste bort, sa hon för sig själv innan hon ruskade på huvudet och började skrika det åt alla. NI MÅSTE BORT! DET RASAR IN! DET RASAR IN!
Innan hon hade kunnat yttra sig mer hände det hon förutspått.
- Herregud, viskade hon men visste att hon inte kunde hjälpa någon. Jonathan! Hon måste hitta honom. Hon måste, måste, måste, måste hitta honom.
Hon grät i floder när hon hörde deras rop på hjälp och någonstans hörde hon ett dovt ljud av sirener och kände ett liten gnista hopp.
Sedan tog hon sig samman och började springa över till den andra korridoren. Hon såg garderoben och hur ett par ungdomar tryckte sig hårt intill väggen. Kanske trodde dom att det skulle skydda dom från elden.
- JONATHAN? ropade hon in för att få veta om han fanns där inne.
Inget svar.
Hon öppnade dörren till en toalett.
- JONATHAN? ropade hon nu igen.
Hon slog upp andra dörren med foten och skulle precis ropa innan hon såg honom ligga där på golvet.
- Åh gud, grät hon och satte sig på knä för att försöka ta reda på vad som hade hänt.
Hon hörde hur ett par ungdomar utanför försökte hämta vatten från kranarna och släcka elden. Hon ville säga att det var försent och att deras liv var i brandmännens händer nu. Skulle dom inte hinna fram så skulle ingen här inne klara sig. Hon visste redan nu att vissa hade svimmat, vissa hade säkert också dött. Hon hoppades och bad till Gud att det inte var någon som hon kände.
Hon satte Jonathans huvud i hennes knä och smekte honom på kinden och försökte desperat få honom att vakna. Vilken plan Gud nu hade gett dom så spelade det ingen roll, Jonathan skulle överleva det här! Han skulle det. Hon hade bestämt sig för det och när hon väl har bestämt sig för något så händer det.
Dörren öppnades och ett par tonårstjejer som var halvt fulla och halvt nyktra såg oroligt på Jonathan och Denise när dom kom in.
- Funkar det inte att hoppa ut genom fönstret? frågade den ena tjejen och pekade mot ett litet fönster där dom garanterat skulle komma ut genom.
Denise nickade.
- Det gör det n... hann hon säga innan en ytterliggare folkmassa trängde sig in och dom två stackars tjejerna blev begravda under dom allihopa.
- Ni släpper in syre till elden om ni öppnar! skrek en kille som stod långt bakom.
Ingen tog notis om honom utan dom försökte klättra över varandra för att komma till det lilla fönstret.
Samtidigt slog Jonathan upp ögonen och såg in i Denises innan båda gråtande omfamnade varandra.
- Jag har letat efter dig! En jävel pressade tillbaka mig in hit, fick han fram medan Denise grät.
- Vi måste ut, sa hon stressat och reste på sig.
Hon räckte Jonathan handen och drog snabbt upp honom innan dom blev bortknuffade. En stor duns hördes och skriken hördes allt högre.
- Taket måste ha börjat rasa, sa Jonathan och slöt ögonen.
Men nu hade dom ingen tid att tänka, dom var tvugna att agera så fort som möjligt om dom skulle klara sig. Så hand i hand pressade dom sig på nytt ut genom dörren och båda stannade upp med skräckslagna miner när dom såg vad som hade hänt med den stora lokalen.
En massa ungdomar låg på golvet med ögonen uppspärrade medan elden dansade sin dans över dom. Mitt i allt såg hon Markus, han var en av dom som låg där.
- Nej, viskade hon och fick en trygg omfamning av Jonathan.
Dom granskade alla utgångar och visste att det inte fanns något sätt att komma ut. Dom var fast här.
- Kom, vi går tillbaka in dit, sa Jonathan och försökte behålla lugnet. Ett toalettbås var ledigt och istället för att kämpa för sitt liv satte dom sig hand i hand i båset och väntade hoppades att dom snart skulle få hjälp.
- Någon måste ha ringt, grät Denise.
- Jo, sa han och visste att han måste säga till Denise nu det han hade tänkt på hela kvällen. Jag älskar dig Denise, sa han.
- Jag älskar dig också, sa hon utan att tveka och lät för första gången nudda sina läppar mot hans.
Dom kysste varandra intensivt och grät. Grät för att dom inte hade vågat sig på det tidigare, grät för att dom visste att dom skulle dö, grät för allt.
Plötsligt öppnades dörren till toalettbåset och en muskulös kille med rödsprängda ögon stod där och såg på dom med en sådan ilska att dom blev rädda.
- HJÄLP TILL FÖR HELVETE, vrålade han och slog impulsivt till Jonathan. Kanske var det av ren rädsla.
Jonathan flög in i väggen och det hördes en liten krasch när han slog i sitt huvud i metallväggen.
- DIN JÄVLA IDIOT, vrålade Denise och skulle precis se hur det var med honom när hon lade märke till den tjocka svarta röken som spred sig genom springorna.
Ökade skrik. Ökat adrenalin. Ökat panik.

Fem minuter senare och elden började visa sig. Jonathan låg ännu en gång avsvimmad i Denises famn och hon grät, grät så mycket så att tårarna räckte för dom båda.
Även ifall det började bli rejält varmt så kände hon sig alldeles kall. Hon förstod nu att hon aldrig skulle få träffa sin mamma eller sin pappa. Aldrig sitta hemma hos Jonathan i hans hemtrevliga kök och dricka te. Hon skulle dö, hon skulle försvinna och om det var så som alla säger så skulle hon aldrig komma tillbaka.
Mitt bland tankarna hördes en hård smäll och sedan en grov röst:
- Kom igen nu, vi hjälper ut en i taget.
Dom som inte hade svimmat av den giftiga röken hade skrikit av glädje och fort trängt sig för att få komma ut i säkerheten först.
- JAG MÅSTE FÅ UT HONOM, skrek hon och försökte bära Jonathan.
- Ställ er på led så att det blir lättare, det går fortare om ni sammarbetar, sa brandmannen med lugn röst fast ändå fanns det en viss ton av panik.
Denise såg hur en efter en försvann och hon sprang fort efter med Jonathan.
Det började bli riktigt varmt och hon svettades så mycket att hon höll på att tappa honom. Killen som hade slagit till honom såg att hon försökte få ut Jonathan så kanske, kanske hade han skuldkänslor och ville hjälpa till eller så hade någon sänt en ängel som gjorde så att Jonathan skulle få överleva.
- Lyft honom fort! Det finns inte mycket tid kvar, sa brandmannen och det var tydligt nu att han hade panik han med.
- Varför släcker ni inte eldjävlen istället? skrek killen som försökte lyfta upp Jonathan.
- Vi får inte om det finns levande människor kvar, sa brandmannen och det hördes tydligt att han inte tyckte om reglerna.
Dom hjälptes åt att lyfta ut Jonathan och då kände sig Denise svimfärdig.
- Vad heter du? frågade brandmannen efter att killen hade hoppat ut.
- Denise, sa hon och kände hur kroppen lätt började skaka.
- Denise, sa han lugnt. Lyssna på mig. Du måste komma ut nu!
Denise hostade och skakade på huvudet. Hon skulle inte klara det. Hon kände hur det svartnade för ögonen och hur hon föll, ner på klinkergolvet och innan brandmannen hade samlat sig för att hoppa in så förstod han att nu, nu var det försent.

Jonathan vaknade av att han frös. Han hörde små ljud runt omkring sig och han försökte öppna ögonen men huvudet värkte för mycket. Han rörde på armen och märkte att någonting flög undan. Han satte sig upp med panik i hela kroppen och märkte att han låg på snö. På snö?
Han försökte instinktivt att få sin blick att klarna och när den väl gjorde det kom minnena tillbaka. Hans hjärta började slå och han såg sig omkring på hysteriska människor som grät och skrek och pekade på branden som nu höll på att dö ut.
Men han struntade fullkomligt i människorna och hade bara Denise i huvudet. Var var hon? Var hon i säkerhet? Han reste på sig och ignorerade huvudvärken och började istället att gå runt i cirklar. Han sprang och skrek hennes namn.
Ambulansbilar blandat med brandbilar och polisbilar var överallt, avsvimmade tonåringar som blev burna av människor med limegröna jackor och byxor, ungdomar som var fyskiskt friska och försökte förklara för både polis och brandmän vad som hade hänt.
Plötsligt såg han ett välkänt ansikte, killen som hade smällt till honom. Han hade i alla fall varit i samma rum och om han hade klarat sig så borde även Denise ha klarat sig. Han sprang allt vad han kunde och stannade och slog till honom lätt på armen.
- Denise... Denise, flämtade han bara.
Killen såg oförstående på honom innan hans blick fylldes av någonting Jonathan inte kunde sätta ord på.
- Menar du den rödhåriga tjejen?
Jonathan nickade.
Killen lade sin hand på Jonathans arm och blicken han gav honom räckte för att han skulle förstå.
Jonathan kände hur allting blev overkligt, det här kunde inte vara sant! Sådant här FICK ju bara inte hända! Inte hans Denise, inte hans Denise.
Hans ögon fylldes med tårar och strax därefter knackade någon på hans rygg. Han vände på sig och möttes av en välkänd tv-reporter som stod med en mikrofon mot hans ansikte.
- Dom säger att du var med i branden, säger han och pekar mot ett par ungdomar som stod och hulkade mot varandra.
- Mm, svarade Jonathan tonlöst och tänkte på kyssen han hade fått av Denise. Den första och den sista.
- Hur känns det nu när du klarade dig? frågade han.
- Det känns skit, svarade Jonathan ärligt och såg in i kameran.
Reporten skrattade nervöst åt svaret han inte hade förväntat sig att få.
- Du har ju fått en andra chans i livet, så lite glad måste du väl vara, försökte han.
Jonathan suckade och tårarna rann från hans kinder.
- Min flickvän dog, min älskade flickvän dog, vrålade han mot reportern som backade ett steg.
- Jag beklagar... sa han tyst och gav honom en uppmuntrande klapp på axeln.
Jonathan såg fortfarande in i kameran och sa sedan:
- Vi fick våran sista kväll, viskade han innan han vände på sig och gick därifrån. Efter ett långt avstånd vände han på sig och såg på elden som delade hårfärg med Denise.
Lågorna som sakta sjönk ner med hjälp av pulvret i brandsläckarna och vattnet som sprutade ur slangarna.
Där inne låg hans älskade, den han alltid hade älskat och alltid skulle älska.

Skriven av: Wertez