En skallerorm och ett grönt hjärta

En het sol steker sanden nere på jorden. Öknarna sprider långsamt ut sig medan allt mer grönska dör. Det ända gröna på mils avstånd i Saharas öken, är en hög kaktus som med sina djupa rötter med nöd och näppe når ner till vattnet. Varje dag kommer en förälskad skallerorm till kaktusen för att tala med den, och varje dag talar den utan svar. Idag blir fallet annorlunda eftersom kaktusen börjar tröttna på skaller ormens pladder om kärlek.
”Min kära blomma” säger skaller ormen och reser sig så högt den kan för att nå kaktusens höjd ”En strålande dag, tycker du inte?” Han väntar som vanligt hoppfullt på svar men kaktusen stirrar envist förbi skallerormen utan att säga någonting. Ormen som är van vid detta låter sig inte hindras av kaktusens tystnad.
”Du är vackrare än någonsin, må jag säga” säger han drömmande och ringlar lite närmare ”din gröna färg är intensivare än någonsin, må jag säga. Åh, är det en knopp jag ser på ditt huvud? När ska du låta den blomma, kära kaktus?”
Inget svar.
”Skulle du inte kunna låta den blomma nu?” Skallerormen ser på henne, hoppfullt och förtrollat. ”Låt mig se din fulla skönhet som jag vet du håller tillbaka”. Han ringlar ett varv runt henne och smackar nöjt när han synar hennes gröna kropp.
Han fortsätter tala om hennes skönhet i flera minuter och kaktusens tålamod sjunker för varje ord han yttrar. Men det är inte förens han säger: ”Åh, hur jag önskar jag hade armar så jag kunde hålla om dig som en riktig man!” Som det brister för henne.
”Skallerorm!” Ryter hon så plötsligt att skallerormen chockerat slänger sig bakåt ”ser du inte mina taggar? Ser du inte alla knivar som skulle sticka tusen hål på dig? Ser du inte döden jag bär på, för att hålla sådana som dig borta? Du är förblindad, skallerorm, förhoppningar om kärlek har gjort dig naiv och du ser mig inte för vad jag egentligen är. Att hålla om mig skulle ta död på dig, kan du inte se det?”
Ormen ser stumt på kaktusen innan han åter ringlar fram till henne.
”Tror du jag inte ser dina glänsande taggar, min kära kaktus? Jag älskar dig inte mindre för dem, tvärtom. Du är farlig, men inte tillräckligt för att skrämma mig”.
Kaktusen fnyser irriterat, men kan inte hjälpa att känna sig lite sorgsen.
”Skallerorm, att hålla om mig skulle ta död på dig och din kärlek skulle du inte längre finnas till. Jag tror jag skulle sakna dina besök, bortsätt från allt strunt du säger”.
Förtjusning lyser i hans ansikte när hon säger det och han älskar henne om möjligt ännu mer.
”För din skull ringlar jag mig inte till den berömda ormtjusaren som i flera decennier skänkt ormar armar. Jag ska hålla om dig med mina ögon istället, och du får helt enkelt förställa dig mina armar om din underbara stam”.
En sorg kaktusen aldrig tidigare känt griper tag om hennes gröna hjärta. För hur orättvist är det inte att hon fötts till en varelse med taggar? Hur orättvist är det inte att hon aldrig ska bli omfamnad av en skaller orm? Hon visar inte detta för ormen utan fnyser bara igen.
”Du gör bäst i att hålla dig borta” säger hon kallt ”en dag kommer du för nära”.
”Att dö utav din beröring skulle vara det ljuvaste sättet att lämna jordelivet på” säger ormen hänfört och ringlar ännu ett varv runt kaktusen. Hon börjar ännu en gång tröttna på hans romantiska pladder men ändå slår hennes gröna hjärta lite hårdare än vad det brukar.
”Skallerorm” säger hon när han ringlat varvet runt ”förstår du inte att kärleken som din är oresonlig? Att älska något som tar livet av en, är som att ta självmord. Ditt blod på mina taggar skulle aldrig tvättas bort, och jag skulle få leva med fläckarna på min kropp hela livet. Jag är en kaktus. Du är en orm. Hitta någon av din egen sort”. Hennes röst är sorgsen trots att hon anstränger sig för att låta likgiltig.
Skallerormen ser för första gången, även han, sorgsen ut. Hade han inte hört av sina föräldrar som liten att kärlek kunde övervinna alla gränser? Men kaktusens ord sjönk in i hans själ och var mer kvävande än den heta solen. Skallerormens kärlek innebar sorg för dem båda, han insåg det nu. Två olika arter ska inte korsas, så är naturen skapad.
”Min älskade kaktus” säger han medan orm tårar rullar ner för hans glänsande skinn ”kanske har du rätt. Mitt hjärta brister när jag tänker på ett liv utan dig och din gröna färg. Du är öknens stolthet och min enda sanna kärlek, ändå måste jag lämna dig”. Skallerormen rullar ihop sig till en boll och gråter som ett litet barn. Det skär i kaktusens gröna hjärta att behöva se honom så bedrövad, därför beslutar hon sig för att trösta honom. Med all kraft hon besitter skjuter hon allt vatten i sin kropp upp mot knoppen på huvudet, efter en sekund brister den och en enorm rosa blomma slår ut. Den ljuva doften träffar skallerormen som snopet lyfter sitt smala huvud. Hans ögon blir stora som ägg och hans haka faller i marken.
”Wow” viskar han hänfört.
Kaktusen känner sig plötsligt blyg, för hon har aldrig tidigare låtit någon bevittna denna rosa blomma.
”Du vanhedrar mig om du ligger där och gråter, orm” säger hon mjukt. ”Om du vill göra mig lycklig, kära du, ska du lämna mig för gott och leva ditt ormliv så länge du bara kan. Du ska hitta en annan orm, kanske en anakonda om du har tur, att älska”.
Skallerormen nickar och sträcker på sig.
”Om det är vad du önskar, älskade blomma, så ska jag finna en annan orm, en anakonda om jag har tur. Glöm bara aldrig att min omöjliga kärlek alltid kommer gro inom mig, som en knopp ifråntagen allt vatten”.
”Hejdå, du idiotiska skallerorm” säger kaktusen med ett lidande inombords som hon gömmer för hans syn.
”Från och med idag” viskar han ”lever jag som en trasig skallerorm”.
Med de orden ringlar han långsamt bort, och vänder sig då och då om igen som för att se om hon försvunnit ännu. Varje gång vill han vända tillbaka, men han får inte vanhedra henne, så han fortsätter förkrossat bort.
Samtidigt står kaktusen kvar, fast i sanden och oförmögen att springa efter. När hon ser ormen försvinna brister hennes hjärta och lite vatten sipprar ut från hennes stam som tårar. En kaktus och en skallerorm kan inte vara tillsammans. En kaktus ska klara sig själv, en skallerorm vara med andra ormar. Kärleken må vara blind, men vissa gränser kan den inte korsa. Öknens fingrar sprider ut sig och gränserna blir allt fler.

Skriven av: puudel