En superhjältes vardag

”It’s Bond. James Bond.”
Daniel log och lutade sig bekvämt bakåt i soffan. Det här var hans favoritsekvens, han hade sett den flera gånger. Den där Bond hade verkligen allt…
Telefonen ringde och Daniel svarade, halvt frånvarande.
”Tjena, vad gör du?” Jonas värmländska dödade den amerikanska stämningen.
”Glor på Goldfinger” Daniel var inte den som försökte dölja att han spenderade i stort sett hela hans lediga tid på att titta på actionrullar. ”Den är snart slut.”
”Möt mig vid statyn om en timme då, så kan vi ta en fika.”

Vårsolen värmde när de 80 minuter senare slog sig ner på ett utekafé.
”Du skulle ha sett vilka jävla problem det var på jobbet idag. Den där nya tjejen jag berättade om klantade sig totalt. Spillde kaffe på…”
”Du, jag har funderat lite på en grej” avbröt Daniel. ”Jag känner mig manad att… Ja, jag vet inte, ta itu med något!”
”Som vadå?” Jonas såg frågande på sin kompis.
”Ja, alltså. Hjälpa människor. Inte utbilda mig till doktor eller något” tillade han när han såg Jonas roade min. ”Men typ rädda dem från saker.”
”Så du vill bli en superhjälte som stoppar barnvagnar från att rulla ut i gatan och räddar kvinnor som håller på att ramla ned från balkonger?”
”Ja, när du säger det så…” En liten gnista tändes i Daniels ögon.

När Spiderman 2 tog slut vid tiotiden ringde Daniel till Jonas som svarade, irriterad över att någon störde mitt i Nyheterna.
”Du, jag tänkte på det vi snackade om förut idag” började Daniel. ”Det känns rätt för mig på något sätt. Jag är 29 år och spenderar helgerna framför tv: n och tittar på Bond-filmer. Vill jag få något gjort måste jag agera! Därför har jag bestämt mig för att åka ner till Stockholm och se om de behöver hjälp av Danne – the peacemaker.” Han flinade för sig själv. ”Jag vill åka snart, och du ska följa med”.
”Ha!” utbrast Jonas. ”Aldrig i livet, du är helt sjuk.”
En månad senare var de på väg.

Efter det tredje motorstoppet klev de av Daniels rostiga motorcykel och ledde den fram till närmsta gatukök.
”Att åka till Stockholm med en motorcykel av årsmodell -86 är sinnessjukt” suckade Jonas och drack lite morotsjuice. ”Att jag följde med är ännu sjukare.”
”Ta det lugnt, Stockholm är inte långt borta” svarade Daniel positivt.

”Aah, den lockande doften av kriminalitet!” ropade Daniel när han och Jonas klev av motorcykeln, båda med ömmande bakdelar. ”Jag känner att det finns mycket för mig att uträtta här.”
”Du kommer bara att göra bort dig” sa Jonas som såg vistelsen i Stockholm som en välförtjänt semester.
De checkade in på ett hotell och gav sig direkt ut på stan för att äta middag. Jonas märkte att Daniel hela tiden tittade uppmärksamt runt sig, antagligen för att inte missa några brott.
Under letandet efter en bra restaurang passerade de ett kafé och Jonas passade på att gå på toaletten. Synen han såg när han kom ut igen var oförglömlig. Mitt på torget utanför hängde Daniel över axlarna på en okänd man och skrek:
”Han har en pistol! Ta skydd!” Folket runtomkring blev självklart oroliga och sprang snabbt därifrån. Kvar stod en liten pojke och såg livrädd ut. Jonas gick fram till honom och sa att han inte behövde vara rädd, att allt skulle ordna sig.
”Det där är min pappa, och vi har just haft vattenkrig” sa pojken stelt. Jonas förstod direkt att pistolen som Daniel sett inte var en vanlig pistol. Han gick raskt fram till de två männen som låg på marken och brottades.
”Ursäkta så hemskt mycket!” sa han högt. ”Detta är min lillebror och han lider utav hallucinationer, ska in på ett hem imorgon. Vi skulle ha en avskedsmiddag för honom ikväll och det var ju hemskt tragiskt att det skulle sluta såhär!” Han tog ett hårt tag om Daniels arm och drog honom med sig.

Senare på restaurangen satt de båda och skrattade åt händelsen.
”Tur för dig att inte polisen kom! Herregud, en vattenpistol.” Jonas skakade på huvudet.
”Jaja, lite otur sådär i början bara. Det går bättre nästa gång.”
”Du menar väl inte att du ska fortsätta?”
”Jonas, jag ska bli känd. Jag tänker inte sluta förrän hela Sverige vet vem jag är.”
”Ja, fortsätter du såhär lär det inte ta lång tid.”

Två dagar senare insåg killarna att de inte hade råd att äta ute varje dag. Vivo var den närmsta matbutiken och även den de ansåg vara billigast. När de stod och valde mellan brunsås och gräddsås till snabbmakaronerna sa Daniel:
”Jonas, vänta här, jag tyckte jag såg något.”
Han gick fram till en flicka i sjuårsåldern, harklade sig och sa med basröst:
”Jag såg vad du gjorde. Herregud, här blir ni visst kriminella tidigt. Det här ska vi nog ordna ska du se, först ska vi hitta butikschefen.”
Flickan tittade på honom och en tår sipprade fram ur hennes öga. Daniel tog henne över axlarna och puttade henne mot närmsta anställd.
”Jo” sa Daniel. ”Jag ville bara meddela att den här lilla flickan alldeles nyss tog en chokladkaka och stoppade ner den i sin ficka.” Han tittade på den anställde med viktig min, stolt över sin upptäckt.
Den anställde tittade ner på den gråtande flickan, såg sedan på Daniel och sa:
”Då kan jag meddela dig att det här är min dotter och att hon har rätten att ta vad hon vill här i min affär.”

Dagarna gick och Daniel och Jonas tog det lugnt. De besökte museum, gick på bio och en dag gick de och badade på ett inomhusbad. De simmade några längder och satte sig sedan i bubbelpoolen. De var inne i en djup diskussion om vilken Bondbrud som är snyggast när de hörde ett rop på hjälp. De tittade ut över simhallen och såg en gammal dam plaska i mitten av bassängen. Hennes huvud växlade mellan att vara under och över vattenytan, och Daniel såg sin chans att bli dagens hjälte. Han skuttade upp ur bubbelpoolen och sprang bort mot bassängen. Han gjorde ett klumpigt ihopp och motståndet vattnet gav kändes märkligt, men han var så fokuserad på att rädda damen. Det tog inte lång tid att crawla fram till henne och dra in henne mot kanten.
”Tack!” flämtade hon och Daniel kände sig fulländad. Äntligen hade han lyckats! Han var en hjälte. Han vände sig om för att ta emot de stående ovationerna från de övriga besökarna, men såg bara en ring av folk som lutade sig över någon. Han gick dit och frågade Jonas vad som hade hänt.
”Du hoppade på henne när du hoppade ner i bassängen, jag tror hon har svimmat.”

Dagen efter stod Daniel med en blomma utanför en dörr till ett rum på Södersjukhuset. Han knackade på och gick in till tjejen vars huvud han råkat banka mot bassängkanten igår.
”Hej” sa han till henne och log ett vänligt leende. ”Det var jag som…”
”Jag vet” sa hon och klappade försiktigt på bandaget som var lindat runt hennes huvud.
”Förlåt” sa Daniel och såg ut att skämmas.
”Det är lugnt, bara en hjärnskakning säger dem, inget att oroa sig för.”

När Daniel kom tillbaka till hotellet en timme senare satte han sig ner och tog sig en funderare. Han kom fram till att han under sin tid som superhjälte gjort mer skada än nytta. Kanske var detta något som bara hade med hans 30-årskris att göra. Han var ingen superhjälte och han skulle heller aldrig bli det. Däremot hade kanske något positivt kommit ur detta. Hjärnskakningstjejen hade faktiskt gett honom sitt telefonnummer.
Dessutom var hon ruskigt lik Maud Adams i Octopussy.



Av: Sarah M 2005

Skriven av: Sarah M