En svinaktig historia

Vid vägskälet väntade en knubbig liten gris.
Jag bromsade in, öppnade dörren på passagerarsidan och frågade vart han skulle.
'Jag är bjuden på grisfest,' svarade han. 'De skulle plocka upp mig här.'
Jag kastade en blick i backspegeln och mycket riktigt: Slakteribilen kom skramlande i backkrönet.
'Hoppa in,' avgjorde jag. 'Det finns mycket här i livet som är skojigare än att vara huvudperson på en grisfest.'
Grisen krånglade sig beredvilligt in i min sportbil. Tydligen var han van att göra som han blev tillsagd.

'Var det meningen att jag skulle vara huvudperson?' Grisens små ljusblå ögon glittrade av intresse.
Jag lade i trean och gasade. 'Ja, där hade du nog verkligen fått bjuda på dig själv.'
'Åhhh.' Grisen verkade besviken.
Vilken dumbom, tänkte jag medan jag studerade hans profil. En svettpärla blänkte på trynet och valkarna under hakan dallrade i takt med guppen i den ojämna landsvägen.
'Vart är vi på väg,' undrade han.

'Till sta´n,' svarade jag korthugget. Bara för att jag räddat honom från grillning tänkte jag inte inviga honom i planerna. Förresten verkade han inte ens särskilt tacksam över att ha blivit räddad.
Grisen satt tyst och tankfull. Till slut harklade han sig lätt och sade att han hette Nasse.
'Ylva,' sade jag och räckte fram tassen.
'Vilka vassa klor du har.' Nasse tittade förundrat på mina välmanikyrerade tassar.
'Det är sånt som behövs ibland,' svarade jag och så blev det tyst igen.

Vi började närma oss staden. Landsvägen hade förvandlats till trefilig motorled och Nasse verkade om möjligt mer inbunden.
'Kan du släppa av mig,' bad han plötsligt och mitt svar, att jag inte kunde stanna mitt på motorleden gjorde honom helt ifrån sig av skräck.
'Snälla Ylva,' tiggde han. 'Ät inte upp mig, jag är inte kastrerad och smakar säkert illa.'
Jag kunde inte låta bli att skratta. 'Nasse, jag är vegan, det var gänget på grisfesten som ville äta upp dig.'
'Åhhh, så då har jag fått alltihop om bakklöven?'

Motorleden övergick i bred förortsgata.
”Jag kan släppa av dig nu.”
Nasse tvekade.
”Jag vill hellre följa med dig,” viskade han.
Jag suckade. En dum liten gris var det vi minst behövde just nu. Eller kanske vi kunde använda oss av hans aningslösa charm?
Vi svängde in på industriområdet, passerade några stora klossliknande byggnader och körde sedan in på en mörk gård.
”Sådär,” sade jag. ”Du kan kliva ur nu.”
Priscilla lösgjorde sig ur skuggorna.
”Vem är det där,” bräkte hon.
”Jag heter Nasse. Ylva har räddat mitt liv.”
Priscilla kliade sig på ryggen med ena hornet.
”Jaha. Ja, välkommen då.”
Hon grimaserade vilt bakom Nasses rygg, men jag låtsades inte märka någonting.
”Han blir säkert användbar,” sade jag.
”Användbar? Till vadå?” Nasse såg förvirrad ut.
”Tro mig, svarade jag. ”Ju mindre du vet, desto bättre.”

Inne i högkvarteret väntade de andra.
Ernst, kycklingen, stödde sig tungt pustande på sin rollator.
”Åh, vilken värk jag har,” klagade han.
Nasse tittade frågande på mig.
”För mycket tillväxthormon,” förklarade jag. ”Undrade du aldrig varför dina syskon växte så snabbt?”
”Så otäckt. Har de lika ont som han nu?”

”Vem är det här?” Carmen hade ringlat fram bakom oss och väste nu förföriskt i Nasses öra.
”Han heter Nasse. Ylva tror att han kan bli användbar.” Priscilla lät långt ifrån övertygad.
”En riktig liten läckerbit,” konstaterade Carmen och slingrade sig prövande runt Nasses embonpoint.
Nasse skälvde av skräck.
”T-t-ta bort henne,” viskade han.
”Till ordningen.” Castor skrapade med hoven. ”Ylva, berätta vad du såg därute idag.”
Och jag berättade. Om förfallna småbruk, om ängar där slyet frodades, om hangarliknande stallar där ångesten från hundratals instängda djur svävade som en aura över nejden och om min nyfunne Nasse, som skulle på grisfest.

När jag slutat satt alla tysta och tankfulla.
”Anser alla att det är tid att inleda vår aktion?” Castor tittade på oss med bekymrad blick.
Spridda nickningar, mummel och skrapanden följde på hans fråga.
”Då börjar vi i morgon.”
”Vad ska ni göra?” Nasse ryckte mig ivrigt i raggen.
”Hämnas,” svarade jag.

Renhållningsmaskinerna väckte oss i gryningen. Genom takfönstren i den gamla korvfabriken silade ett blekt solljus, som fick det att glittra i de dansande dammpartiklarna.
Vi hade förberett oss i månader på denna dag, men nu hängde tveksamheten i luften.
Var det verkligen rätt att ge tillbaks med samma mynt?

Nasse visade sig vara den idealiske springpojken, iförd en gammal uniform från korvfabriken.
Att det glipade mellan knapphålen verkade bara än mer övertygande: Här hade vi killen som älskade sitt jobb!
Vi hade samlat material till korvarna i de gråaste förortskvarteren, bland uteliggare och knarkare. Ibland hade vi haft turen att komma över ett färskt lik, andra gånger hade Carmen hjälpt dem över gränsen.
Ingen verkade sakna de kroppar som nu hängde i prydliga rader i kylrummet.
Vid ett inbrott i en närliggande foderfabrik hade vi kommit över tillväxthormonet.
Castor hade gett detaljerade anvisningar om vilka örter jag skulle samla under mina rekognoseringsrundor, så ingen kunde klaga på kryddningen i vår korv.

Gunilla satte ifrån sig smörjkannan.
”Nu borde allt fungera,” grymtade hon. ”Slå igång maskinerna!”
Carmen slingrade iväg till huvudströmbrytaren och tryckte ner den med en smäll.
Det rasslade till i de gamla maskinerna och de rostiga kugghjulen började mödosamt snurra.
”Det funkar!” Gunilla hoppade upp och ner och slog sig för bröstet.
Jag insåg att jag hade gjort rätt när jag plockade upp Nasse: Primat eller inte, det var för mycket djungel över Gunilla för att hon skulle kunna spela människa.

När kvällen kom hade vi tillverkat trehundra kilogram korv, prydligt förpackad i kartonger, märkta ”Smakprov”.
Jag hade kört omkring med Nasse, som delat ut lådorna till alla möjliga ställen: Servicehus, personalmatsalar, skolor och daghem.
Kockarna, hårt trängda av ekonomiansvar, hade tagit emot våra gratisprover med öppna armar och inte en enda hade ställt några frågor.
Allt hade gått enligt planerna, våra råvaror var nästan slut.
”Ska vi samla mer,” väste Carmen förhoppningsfullt.
”Jag tror inte det behövs.” Castor fnös och slängde med manen. ”Om det inte har kommit någon respons när det här partiet är slut blir vi tvungna att börja om, men det borde räcka.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig: Redan följande morgon rapporterades att en nittiofemåring, som ätit tre korvsmörgåsar till kvällsgröten, vuxit tjugofem centimeter under natten. Sedan kom larmet att en hel dagisgrupp plötsligt kommit i målbrottet, tätt följt av nyheten att alla som ätit i jordbruksministeriets personalmatsal blivit tvungna att beställa rymligare kontorsstolar.
Jordbruksministern, en parant dam i övre medelåldern, hade själv ätit korvstroganoff dagen före och uppträdde nu i teve iförd ett armétält.
”Detta är en nationell katastrof,” sade hon. ”Våra forskare har tagit prover på alla som drabbats av onormal tillväxt på senaste tid och funnit enorma anhopningar av tillväxthormon i samtliga. Jag utlyser härmed ett omedelbart förbud mot användning av djurfoder innehållande tillväxthormon.”
Sedan sjönk hon ihop framför tevekamerorna. ”Aj, jag har så ont i mina leder,” hann publiken höra, innan det direktsända inslaget hastigt avbröts.

Vi satt kvar framför den gamla svartvita teveapparaten.
Nu hade vi nått ett av våra mål, men segerns sötma hade en besk bismak.
Inte kunde vi ana att jordbruksministern var så förtjust i korvstroganoff.
”Det blev litet kraftigt, det där,” bräkte Priscilla till slut.
”Jag vet hur det känns.” Ernst hade inte långt efter tårarna.
”Du ska se att forskarna snart hittar något botemedel,” tröstade jag. ”Nu när människorna har drabbats.”
”För dem, ja,” snyftade Ernst. ”Men hur blir det för oss?”
Ernst hade rätt. För kycklingarnas och gödsvinens skull måste vi fortsätta kampen.

Målgruppen för vår nästa aktion måste bli våra bröder, sällskapsdjuren.
Där krävdes avsevärt mer raffinerade metoder. Människorna tycktes vara beredda att ge sina barn och åldringar vilken mat som helst och även själv äta av den, men när det gällde sällskapsdjuren var de mycket kvalitetsmedvetna.
Enda sättet var att helt enkelt lägga ut korv där katter och hundar rörde sig och hoppas att de skulle hinna slafsa i sig någon korvbit då och då medan deras människor tittade åt ett annat håll.
Det tog längre tid att nå resultat den här gången, men efter några veckor började rapporter om rekordstora katter och hundar strömma in.
Dessutom hade en flock måsar, stora som sportflygplan, siktats i närheten av en centralt belägen park.
Bilarna i trakten hade bombarderats med guano och folk vågade inte längre gå ut utan paraply.
Det blev inga rikslarm den här gången, men allt fler nyhetsinslag där allvarliga experter uttalade sig om obalansen i ekosystemet.

Efter en dryg månad kom nyheten: Man hade lyckats ta fram ett motmedel som eliminerade effekterna av tillväxthormon.
Jordbruksministern hade ställt sig till förfogande vid utprovningen av reduktionssmedlet och höll en direktsänd presskonferens, nu iförd en chic promenaddräkt som framhävde hennes slanka figur.
”Detta är en sensation,” kvittrade hon. ”Man har inte bara funnit hjälp för de drabbade av hormonkatastrofen utan även ett effektivt botemedel mot fetma, i-världens största hälsoproblem.
Eftersom onormal tillväxt noterats även bland vilda djur kommer vi denna gång inte att masslakta boskap, utan istället massmedicinera bort de ohälsosamma effekterna av tillväxthormonet.
Uppenbarligen anrikas detta i naturen, varför vi inte vågar ta risken att lämna något djur obehandlat.”
Vi stängde av teven och tittade på varandra, nöjda men utmattade.
”I morgon,” sade Ernst, ”far vi till jordbruksministeriet.”

Författare:

Publicerat

Dela: