En till fyra tårar

Kvällen svalde dagens sken, och du stod framför mig Hur du grep tag i mitt hjärta med blicken är obeskrivligt, fast känslan behövde aldrig förklaras då det viktigaste var hur du var som person tyckte jag
– Jag kan väl ringa dig imorgon?
– Ja det får du gärna göra, sa du med en berörd röst
Jag gav dig en kram, och du besvarade den godartat, och på vägen tillbaka kunde jag inte låta bli att ge dig en snabb puss för att konstatera hur bra du kändes för mig just nu Jag vågade inte se på din reaktion, men kände mig god till mods då jag tog mina steg mot min vens moped, där jag sedan snabbt försvann ifrån vår första dag tillsammans.

Klockan pep och jag stängde fort av den
– Tobias! , Sa mamma tydligt och långt för att få mig att vakna
Var dag fick mamma väcka mig eftersom jag inte klarade av att vakna självmant eftersom alla kvällar blev långa på grund av min sömnlöshet Efter en lång stund reste jag på mig och satt mig upp med fötterna ner från sängkanten. Golvet var kallt och sängen varm, jag kände starkt för att stanna kvar där jag redan var
– Tobias! , Sa mamma tydligt än en gång för att få mig att vakna
Jag reste mig upp ur sängen och klädde på mig, svart t-shirt, mörkt blåa jeans och en vit
dragkedje-tröja med en huva satte jag på mig.
– Nu har du en halv timma på dig att äta frukost och att göra dig i ordning!, Sa mamma
med en röst som fick mig att förstå hur jobbigt det var, att var dag väcka mig ur en livlös sömn.
Jag svarade inte utan gick snabbt till spegeln. Tomma tankar om en vardaglig Tobias orkade man inte nämna var dag längre. Jag gjorde snabbt i ordning mig innan jag tog mig en tallrik gröt framför mig. Den var alltid lika god och på något sätt kände jag hur den försökte pigga upp mig. Det var en helt vanlig måndag, och som vanligt var jag ständigt förkyld med en blandning av feber och en alldeles egen sjukdom som läkaren själv hittat på som var en trolig astma med inslag av bihåleinflammation. Jag bestämde mig snart för att stanna hemma då jag kände att jag verkligen inte orkade, och kände mig alldeles energiutpumpad Jag åt upp min gröt, och väntade på att mamma skulle gå, runt klockan 0800 Mamma fick inte veta att jag skulle stanna hemma då hon tyckte jag var hemma från skolan allt för mycket på grund av sjukdomar från höger till vänster Hon förstod mig, men ville mitt bästa med att jag skulle gå till skolan Klockan gick sakta och jag var osäker och lite rädd att något skulle gå fel
– Har du läst det här? Frågade mamma och räckte mig dagens tidning.
. Pojke 17 rånad och misshandlad i centrala Gävle. .
– Nej det har jag inte.
– Förstår du nu varför jag är så orolig för dig på helgerna? Frågade mamma.
– Jo, jag förstår att du kan vara orolig för mig under helgdagskvällarna, men jag tar det lugnt och dessutom så är jag minst lika orolig för dig när du går ensam hem från en kväll på krogen på helgerna
– Men jag är vuxen Tobias!
Klockan slog 08:00 och allt hade gått på det sättet det borde, mamma hade lämnat lägenheten utan minsta aning och undran och misstanke om att jag skulle stanna hemma en hel dag och vara sjuk från skolan. Jag skämdes lite för att inte berätta för mamma hur dåligt jag mådde. 519955.
– Välkommen till Vasa skolans sjukanmälning, tala om i vilken klass du går och vad du heter, börja tala efter signalen. Den automatiska rösten var nu igenkänd, och jag skulle kunna imitera den enkelt så att den lät precis likadan.
– Hej, jag heter Tobias, går i klass SP1A på Vasa, och är hemma idag på grund av fortsatt förkylning efter helgen och hoppas kunna återvända till skolan på tisdag, imorgon, tack. Efteråt kände jag som vanligt att jag gjorde ett stort fel, men vad kunde jag göra då jag aldrig blev frisk och var jobbigt trött på mig själv som nu varit sjuk i 17 veckor. The Promise spelade i hörlurarna till datorn då jag började dagen med att lyssna på musik och skriva texter Son To Father skulle låten heta, och skulle som titeln markerade, handla om min pappa.
. A young man very much the worse for drink Obey those orders dad said, to never show up again Puked those words in the sink. There is a vain attempt to try holding dad's hands.

Min första vers kändes helt okej, men jag kände aldrig riktigt att jag fick ut 100 % av alla känslor till pappas och mitt liv tillsammans. Efter en stunds skrivande började jag försöka lägga in texten till ett schysst tempo och ton till gitarren. Det gick som vanligt hyfsat bra, men det skulle aldrig kunna bli en hitlåt Jag hade väldigt stora krav på mig själv och blev aldrig riktigt nöjd med mina låtar jag försökte skriva. Detta blev 170'e gången jag försökte med den titeln, så jag orkade inte lägga mer jobb på den för stunden. Jag slängde mig i sängen och slog på tv'n. Som vanligt vid den här tiden på förmiddagen så visades lyckochansen och jag satt och gissade för mig själv vad orden kunde vara och såg för mig själv om jag hade rätt när folk ringde in och gissade. Var gång programmet visades så hade jag oftast rätt på det mesta, och jag skulle ha ringt in om inte åldersgränsen låg på 18 år. . droitstareräl. , stod det i ordspalten. Det tog mig ungefär 4 sekunder att lista ut att ordet de sökte var . idrottslärare. och sedan försvann det roliga, och jag väntade tills nästa ord dök upp. Efter 40 min gissande så lade jag ner ordjakten och böt kanal till något ointressant, samtidigt som jag lade ner huvudet på kudden och kikade upp i taket.

. Nästa vecka måste jag i alla fall gå i skolan hela veckan. Jag kan inte hålla på såhär och vara sjuk en dag varje vecka, det kommer att gå åt helvete tillslut.

Framför mig såg jag hur spanska läraren sa åt min klasskompis Sara att, om jag inte kommer till nästa lektion så kommer jag få ett streck i ämnet. Jag blundade, och jag kände hur något sövde mig och gjorde ögonlocken tunga och trötta. Det var en så skön känsla, och det tog inte lång tid förrän jag somnade.

– Gud vad hungrig jag blev nu när vi pratar om mat!
– Ska vi ta något att äta? Sa Elin med ett stort leende.
– Ja! Har du ostfrallorna kvar?
– Jag tror det, kom så tittar vi!
På bordet tände vi 3 små stearinljus, lika mycket som klockan var. Det var halv mörkt ute, för solen gick aldrig riktigt ner under somrarna och jag kände hur skönt vinden smekte mina ben från den vidöppna balkongdörren. Efter att ha brett mackorna och ätit upp dem och småpratat en stund, så begav vi oss till sängen än en gång.
– Undra vad vi gör den här kvällen om 30 år? Sa Elin undrande.
– Ja, förmodligen sover vi båda djupt bredvid varandra?
– Ja! alltid du och jag, Sa Elin tryggt och höll om mig hårt.
– Ja! för alltid Elin, förevigt, sa jag på samma sätt tillbaka och besvarade kramen med alla mina krafter.

Jag vaknade av mobilen som vibrerade och ljöd en hög ringsignal. Anna kunde jag läsa på displayen. Nu visste jag hur det skulle låta. Som vanligt skulle hon fråga vart jag var, sedan skulle hon bli halvt sur för att jag var borta från skolan medan de andra fick sitta och slita och plugga hela dagen. Kanske var det vänskapen att hon ville ha mig där, men jag blev alltid ännu mindre sugen på att gå dit när hon pratade med mig efter en. ledig. dag, för hon lät alltid så otrevlig. Jag tryckte på ljud av. så mobilen bara blinkade tills hon slutat ringa. Jag reste mig upp ur sängen och såg på klockan. 1300 . . Jag hade som vanligt somnat och sovit väldigt
länge. Jag satt mig vid skrivbordet och framför datorn. Jag såg hur det bredvid mig låg en mattebok med ett skrivhäfte till. Jag hade inget kommande prov eller någon läxa som skulle lämnas in, men fick en svag ångest för att jag inte gick i skolan, så jag slog upp den. Jag började jobba med procent. Det var i alla fall det senaste jag mindes att vi jobbade med på mattematiken i skolan. Jag jobbade på ganska flitigt, kanske inte lika bra som i skolan eftersom trevligare saker än matteboken omringade mig i hela rummet. Men jag bet ihop och jobbade ungefär en och en halv sida. Nu efteråt kände jag mig nöjd och stolt till att jag faktiskt kan jobba bra och att jag fortfarande förstår. Jag stängde boken och la den prydligt ovanpå skrivhäftet. Prydlighet var något viktigt, störst ligger underst så det inte ser lustigt ut, kanter får inte sticka ut hur som helst, utan ska vila på något större och bredare. 1340. visade klockan.
Tänk om mamma kommer hem från ett möte på stan, då kommer hon definitivt undra vad jag gör hemma den här tiden. Jag gick ut till köket där schemat satt uppsatt på kylskåpet. 1340, nu har vi alltså håltimme, då behöver jag inte oroa mig förrän klockan 1415 då idrotten börjar. Jag gick lugnt tillbaka till mitt rum. Jag hade tråkigt, fortfarande trött även fast jag nyligen sovit.
Skulle jag kanske spela gitarr igen? Nej det var inget jag var sugen på att göra. Ska jag kanske skriva lite mer på den där novellen som jag aldrig blir klar med? Nej det orkade jag inte heller, jag var bara seg och trött och orkade inte unna mig något särskilt roligt, för nu hade ångesten till att inte gått i skolan öppnats inom mig maximalt. Hade jag bara gått i skolan så hade jag suttit där nu och väntat på mina två sista lektioner, sedan så vore det bara att gå hem igen, så kunde jag ha varit hemma imorgon istället. Imorgon var det tisdag, vilket betyder längsta dagen på veckan. Fram till klockan 1630 gick vi i skolan och vi hade långa lektioner. Nästan 2 timmar historia eller samhällskunskap på morgonen med en äldre man som skrattade åt sina egna skämt och pratade om Gustav Vasa för det mesta. Hans lektioner framfördes med ett magiskt sömnpulver. Sedan hade vi en engelska lektion på lite mer än 1 timma, med en äldre dam som klädde sig som julgranen själv och som jag trodde var väldigt intresserad av tråkiga övningar. Därefter så blev det musik med en medelålders man som pratade mycket om ingenting alls, Skrattade och inte lärde ut någonting speciellt. Hittills hade vi fått lära oss lite om samarbete och om att trumma med händerna på våra knän till olika melodier, helt meningslöst om du frågar mig. Nu hade jag uppfattat att jag suttit och dagdrömt om dessa lektioner i 10 minuter utan minsta aning om hur frånvarande jag varit för stunden.

Nu gick ångesten upp på högvarv igång eftersom det slog mig att vi hade prov i historia på torsdag, och jag hade inte tränat det minsta, men som vanligt brukade jag klara mig på att träna sista dagen i skolan. Onsdagen var en bra dag eftersom vi hade en så pass lång håltimme den dagen. Sedan så var jag medveten om att varje måndag fick vi minst 45 glosor i spanskan av den ivriga kvinnan som jag här och med kallade henne eftersom det var just den lektionen som tryckte ner min vilja att gå till skolan, då vi var tvungna att läsa ett tredje språk i minst 2 år på min linje. Sam Sam Vi fick jämt läxor i något annat ämne också. Nu slog det mig än en gång att vi faktiskt har ännu mer läxor, åtminstone hade jag en sak kvar att göra klart. Till på onsdag så skulle matte läxan vara inne. En tråkig uppgift där man skulle köpa dagis i Ankeborg och på så sätt hjälpa Joakim Von Anka. Nog tyckte jag om Kalle Anka, men det här är ett skämt. Att lärarna tror läxorna blir lättare gjorda då dom använde tecknade serie figurers namn i arbetsuppgifterna dom gav ut. Det fick mig bara på andra tankar och inte gav det mig någon mer lust till att räkna plus och minus. Jag kunde dock inte göra klar matte läxan förrän jag pratat med matte läraren, eftersom en sak i uppgiften var oförståelig, och jag kunde då haft det gjort idag i skolan, men då hade jag tyckt det var viktigare att vara hemma och försöka bli frisk. Resten av dagen flöt på ganska fort då jag unnade min tid till tv'n där det visades en gammal high School film inspelad på 90 talet någon gång i USA. Jag kokade pasta under pausen och agerade som vanligt med lite engelska och drömde mig in i en roll i någon film. Jag var en roll i OC, jag var en nyinflyttad kille som hade det svårt, jag hade förlorat hela min familj och kom ursprungligen från San Diego. Jag förde en dialog på låtsas med mig själv, och tänkte mig en snygg OC brud som jag pratade med inför kameran.
– Coke, there you go!
– Thanks!
– Hey!
– What?
– I heard about your childhood yesterday, Arm, a friend told me. I just wanted to say I'm sorry for your lost.
–. Yeah, okay.
– How you doing? You don’t look to good at school?
– Well, I had a girl; she was my last sense to stay alive

Jag fortsatte föra konversationen med mig själv och gjorde klar min pasta. Ibland stannade jag upp och kikade till vädret på utsidan av huset. Grå himmel, ungefär 10 plusgrader mitt i december, det kändes underbart, oja.

Tillslut kom natten. Nätter var något jag inte tyckte om särskilt mycket. De var långa, mörka och ganska ensamma och jag tog dem ofta med en liten nypa oro. Oro som egentligen stod mig långt ifrån men som ändå ofta påminde mig om att nu var jag lycklig, att nu var det tiden då jag lätt skaffar mig nya vänner och har mina föräldrars stöd. Där låg jag i mörkret med tv'n som belysning och tänkte på hur mycket jag älskade min mamma och hur mycket jag behövde henne. Pappa, honom stod jag inte särskilt nära, och hade heller aldrig gjort det någon gång, förutom min barndom då det fanns oförglömliga dagar, vackra och oskyldiga dagar, jag saknade honom.

Ett strutliknande dammoln gjordes utav solen som värmde igenom fönstret på pappas svarta ytterdörr. Jag sprang ut med mina sommarskor som blivit dammiga av torrt grus och sand. Det var mitt i juli och solen brände på min svarta t-shirt. Det var just därför jag tyckte om svarta t-shirtar, på det sättet solen så lätt värmer upp svarta plagg. Jag dundrade upp på min bästa vens trappa. Som bestämt sprang vi därefter ner till en närliggande å, en å som vi badat i hela våran uppväxt. På en liten stig murade av buskar fyllda med hallon, och ett tak utav överhängande träd då dem blommade som mest. Där sprang vi fyllda utav skratt och drömmar för att en vacker dag bli vuxna och få vara uppe längre om nätterna.
– Så kallt är det inte i vattnet!, Sa vi båda med ett stort leende på läpparna.
– Lägg dig såhär, som mig, på mage, så du kan röra hela armen fram och tillbaka i vattnet! Sa jag med en tanke på att jag var väldigt smart.
Med smuts av sand från den torra, soltorkade bryggan på våra bröst, reste vi oss upp och sprang lika fort och glatt tillbaka hem för att hämta badbyxorna. På ett långt avstånd kunde jag se mina tappra försök till att imponera på andra äldre barn med att hoppa från bryggan ner i vattnet. Det leendet jag såg på både mig och min bästa vän. Små, betydliga, och lyckliga barn som på sitt sommarlov umgicks var dag och fiskade, rodde båt, badade och gick på upptäcktsfärd i den värld som jag nu trampar på varje dag. Det var något jag aldrig mer skulle få se.

Jag vaknade hastigt och hörde en inre röst . Ta vara på tiden! . Just då såg jag på klockan som stod på 1100.
– Fan, tänkte jag tyst för mig själv.
Jag hade sovit över. Vi började i skolan klockan 0945 på tisdagar. Jag reste mig snabbt och klädde snabbt på mig kläder med tankarna på alla frågor från klasskompisarna. Dom verkade inte förstå hur bra jag kunde läsa deras tankar om mig, och hur bra jag förstod vad dom egentligen menade med frågor som . Varför var inte du på spanskan idag? . Efter att ha missat den lektionen vid ett flertal tillfällen, så borde dem inte behöva fråga vart jag varit längre. Jag förstod att dem tyckte jag var konstig som inte tänkte på min framtid enligt deras fördomar. Men jag brydde mig verkligen om min framtid, och jag ville inte att de skulle försöka ta den tanken ifrån mig. Tillslut satt jag där, i en tom korridor och förberedde mig på alla frågor och alla svar jag behövde tänka ut innan korridoren snart skulle vara fylld av ungdomar. Det var väldigt tyst så när som på ett luftagregat som gav ett stilla brummande ljud.
– Nu! tänkte jag när klockan slog 1150 och lektionen var slut.
Snabbt var korridorerna fulla utav högt pratande ungdomar som skrattade och ropade saker till varandra. Alla bar på olika saker som, böcker, kataloger, A4'a papper och en massa olika saker. En hand tog tag på mitt knä, Det var Anna. Varför var du inte på lektionen, frågade hon. Jag var nästan säker på att hon visste vad jag skulle säga.
– Jag sov över, var det något viktigt ni fick lära er?
– Nej, sa Anna och vände ryggen och gick till sitt skåp.
Skulle det vara sanningen, eller var Anna en god vän som inte ville dra ner en massa skolarbete på min rygg? Nej jag förstod sedan några tillfällen tidigare att hon jämt blev sur på mig när jag var borta från skolan. Jag blev aldrig sur tillbaka, i alla fall inte så det syntes, för jag försökte jämt vara trevlig. Lite försiktigt gick jag fram till mitt eget skåp och frågade Anna med ett försiktigt rop:
– Visst har vi engelska nu?
Jag fick inget svar, men jag visste att hon hörde. Jag försökte igen.
– sa hon.
Jag hade inte hört vad hon sagt, för jag var sjuk och mina hörselgångar hade svullnat och därför hörde jag mycket dåligt. Jag visste hur mycket hon hatade när jag sa va. Men jag var tvungen att fråga igen
– Har vi engelska nu?
– MEN JA! Skrek hon.
Jag svarade inte utan tog ut min bok, lite underlägset.
– Suck! sa hon högt för att jag skulle höra det, och låste sitt skåp.

Jag reste på mig och såg hon hade redan börjat gått iväg mot klassrummet. Jag lade huvudet lite på sned och jag förstod mig inte på min klasskompis. . Då möttes jag av en fråga bakom ryggen.
– Varför har du inte varit i skolan Tobias?
Det var Sara, en av mina klasskompisar, hon var mycket trevlig.
– Igår kände jag mig inte speciellt bra, för jag är fortfarande sjuk och verkar inte bli frisk heller, men idag så kände jag att jag inte kunde stanna hemma längre. Hon svarade bara med ett enkelt. okej . . Det kändes skönt att ha henne på min sida när Anna var surig och mer eller mindre elak. Jag följde henne till klassrummet och slog mig ner bredvid Anna eftersom Sara satte sig bredvid några andra vid ett fullt bord. Jag sa ingenting till Anna på hela lektionen eftersom hon hade ryggen mot mig och pratade med andra människor. Jag satt tyst och arbetade flitigt, med en stor ångest för att ha stannat hemma. Resten av lektionen fungerade ganska bra då Anna tillslut slutade att tjura och började prata med mig som vanligt igen. Det kändes alltid konstigt hur hon kunde växla mellan olika humör minutvis. Efter ett tag kom lunchen, en massa elever som ropar och skrattar och trängs i en stor matsal. På tisdagar så åt alla i klassen, åtminstone nästan alla, vid samma bord eftersom de olika språklektionerna föll samman ganska lika under dagen.
– Men vad var det Ola sa till dig under lektionen Nils? Frågade Emelie
– Hahaha, Han frågade mig om jag ville sitta bredvid honom!
Hela bordet började skratta och alla hängde med och visste vem Ola var, och vad han brukade säga och vad han brukade göra. Jag kände att jag var tvungen att skärpa mig, jag hängde inte med vad klassen pratade om för att jag så sällan var i skolan. På detta sättet fick jag färre vänner i klassen och snart började dom väll kanske kalla mig ensamvarg.
– hah, Sa jag för att stämma lite överens och vara förstående.
Emelie tittade lite förvånat på mig.
– Har han frågat dig något konstigt också Tobias, frågade hon med ett förvånat leende.

Jag såg hur alla tystnade och tittade på mig. Kristins leende sjönk och letade sig till något nytt att skratta åt, detsamma gjorde även alla andras leenden. Jag blinkade till och log lite diskret innan jag satte igång att ljuga ihop något. Ingen fick veta att jag var så efter och utanför att jag inte ens visste vem Ola var och vad han nu gjorde som var så roligt.
– Jo, alltså Han lutade sig mot min arm en gång, men jag puttade bort honom, hah! Sa jag lite osäkert.
Bordet började skratta igen, alla skrattade högt utom Hampus som till störst del bara log gapande, men osäkert, som om han synat min lögn. Jag såg honom lite snabbt i ögonen innan jag drog bort blicken snabbt.

Varje skoldag hade ett slut, även denna. I vanliga fall brukade jag ha sällskap på vägen hem med Anna då hon bodde mitt emot mig. Men den här dagen skulle hon ner på stan med en vän, så jag gick ensam hemåt. En orange sol som sipprade sina många men svaga solstrålar mellan vintervissna trädgrenar träffade mig i ögonen. Jag kisade med ögonen och fick syn på något. Framför mig gick ett yngre par. De höll om varandra och småpratade om dagen, och jag lyssnade.
– Hahaha, så typiskt dig! Skrattade pojken.
– Ja, fast det händer dig hela tiden ju! Fnissade flickan tillbaka.
Jag visste inte vad samtalet handlade om, men det tog inte lång tid innan dom lutade och vred sina huvuden emot varandra och gav varandra en lätt puss. Jag stannade upp och såg på dem tillsammans försvinna bakom mig, in på en annan gata. Jag bet ihop och kände hur detta påminde mig om de dagar då jag gått på just den här gatan och småpratat med Elin på samma sätt som dessa två ungdomar gjorde. Jag låste upp dörren och klev in på dörrmattan, där jag möttes av min katt. Hade jag glömt bort henne under alla dessa dagar som jag vuxit upp och inte längre var ett litet barn längre? Jag lyfte upp henne i min famn och kramade om henne, och satte sedan snabbt ner henne och gick sedan in på mitt rum. Jag hade varit sjuk i nästan 18 veckor nu, då jag hade ett virus i kroppen som aldrig släppte taget om mig. Detta fick mig som sagt också att inte alltid orka gå i skolan då viruset blev värre ibland, och bättre ibland. Detta gjorde mig väldigt slut och trött, så inte helt oväntat så somnade jag snart på min säng.
– Din jävla satunge, Att du aldrig gör något annat än att ställa till besvär!? Skrek pappa åt mig.
Jag svarade inte, utan såg hon bara i ögonen, som jag oftast brukade göra då det aldrig gick att argumentera med min pappa.
– Jävla mespropp! Sa han högt innan han vinglade iväg på cykeln ut i natten.
Jag hade gärna stoppat pappa och på något sätt förändra hans syn på mig, en gång för alla. Men efter alla otillräckliga försök att räcka till och att stå upp stark framför honom så hade jag gett upp. Nattens alla gatlyktor blänkte och sken med sina ljus åt alla håll och kanter enligt mina blöta, söndergråtna ögon. Jag började ganska snart grubbla över en bra text till en låt, då jag ofta brukade göra det eftersom musiken var en del av mitt skydd mot rädsla och sorg och även något som lät mig höras.
– A friend told me. Började jag sakta.
– My smile had gone away.
– Asked me when my father embraced me the last time
– Äh! Tänkte jag, och gav upp då jag lät tårarna flöda istället.

– Tobias?
– TOBIAS? Ropade Kjella lite högre.
Kjella var mammas kille, och hade kommit hem från jobbet. Efter en snabb uppvakning så satt jag på min sängkant, och såg på klockan. Tiden visade 17:30, vilket gav mig en liten ångest för att detta kunde påverka min nattsömn då jag sällan blev trött om kvällarna. Jag ställde mig upp och gick runt i lägenheten för att se efter vilka som var hemma.
– Är inte mamma hemma än? Ropade jag frågande till Kjella.
– Nej, hon är på möte, och kommer hem runt 8 tror jag! Svarade han.
Okej, tänkte jag. Nu behövde jag skaffa mig något att äta innan jag skulle iväg på träning. Jag tränade en sport som hette MMA, som var en kampsport med en blandning av andra kamsporter som . Boxning. , . Wrestling. , . Karate. , och även lite andra stilar. Jag hade börjat på sporten direkt efter det tagit slut med mig och min förra flickvän Elin. Det var bra på det sättet att jag fick tänka på annat och slippa känna mig så ensam. Klockan 18:00 gick jag sakta upp mot söder där träningen höll till, och på vägen mötte jag en vän som också gick på sporten.

– Är det lugnt med dig då?
– Jo det är det, det är bara bra! Svarade William.

Det kändes bra att få prata med en vän. Vi bytte sedan snabbt om och gick in till träningen. Träningen gick bra. Till en början värmde vi upp genom att springa omkring i salen. Idag körde vi . fys. med inslag av boxning. Jag kände hur jag verkligen kunde behöva det för att få ut mina vreden som jag jämt bar runt på.
– Kom igen nu, 10 min fri stil!
Nu gällde det att hålla sig på benen i 10 minuter och att slåss på samma gång, dock med taktiker och inte bara fritt, så vi skulle lära oss något. Jag kände igen min motståndare, han gick i 3'e ring på min skola. Vi boxades intensivt, båge liggandes och stående. Killen var ganska avancerad och hade tränat ett bra tag längre än mig, så jag fick ta emot ett flertal smällar på raken. I huvudet stod det mesta stilla.

– Oh!, ropade jag till då jag fick en 7'e smäll på käften av min motståndare.
Min enda chans att försöka vinna var att föreställa mig motståndaren som någon annan än denna oskyldiga människa. Där dök han upp, Adam. Mitt framför mig såg jag honom stå stirrandes och slående mot mig. Först undrade jag ifall tanken kommit till liv, var det verkligen han?
Med stirrande ögon så stelnade jag till och mottog ett 8'e slag, Snabbt slocknade mitt sinne samtidigt som det mörknades för mina ögon. Jag tog ett steg bakåt och matade på ett trippel vänster slag och på samma gång gav jag en hård spark på hans höft. Jag klev tillbaka, men skulle det vara över?
Med alla mina krafter jag kunde nå från mitt vrede och min ilska blandat med tårar och stolthet, så svingade jag ett hårt käftslag i ogenomtänkt fart rätt i pannbenet på min motståndare.
Pang! sa det, och han föll till marken.
Ta det lugnt grabben! Skrek tränaren och förde mig bort från mattan.

– Vad är det med dig egentligen, Varför slog du så hårt?
– jag jag, stammade jag.
– Detta är en träning och inte någon match på liv och död, om du inte kan acceptera det så kommer jag bli tvungen att stänga av dig från träningarna, förstår du?
– Ja, sa jag kallt och gick till omklädningsrummet.
En svag doft av vatten och strumpludd fanns i rummet. Det var tyst och jag kunde höra luftventilationens ständiga arbete.
Vredet hade flugit bort från mig ett tag då jag skrämts upp lite av tränaren då han drog bort mig.
Vägen hem var tyst så när som på bildäck som rullade på den blöta asfalten.
Varför tänkte jag ofta så mycket vad som hände runt omkring mig då jag var ute och gick? Varför var jag så annorlunda i jämförelse med alla andra?
Varför funkade Tobias så bra som en ensamvarg? Han som alltid lyssnade på andra människors problem, löste dem och sedan bara lämnades för att en annan gång behöva ha honom att prata med.
Sådan var jag, lämnad och sårad, och varit med om det mesta och kunde därför svara på det mesta.
Om jag bara orkade lista upp namnen på alla jag ställt upp för, på alla jag lämnat mitt eget bästa bara för att jag trott att det skulle göra mig till någon alla ville umgås med jämt och ständigt. Men jag hade fel, det gjorde mig bara till en pedagog, en privat pedagog.

– Tobias! Ropade mamma på morgonen.
Det var skola igen, och mamma orkade väcka mig än en gång på morgonen.
Mamma var det bästa jag hade, hon som alltid ställde upp på mig och som jämt fanns där och orkade med allt som stod henne i vägen.
Idag kände jag mig på ett gott humör eftersom det var onsdag och alltså inte långt kvar till en trevlig helg.
Jag klädde snabbt på mig och gick fram till mamma som satt vid matbordet och åt frukost. Jag kramade om henne över ryggen.

– Godmorgon! Sa jag med ett stort leende.

– Godmorgon! Skrattade mamma leende tillbaka.

Denna dag började bra med en svenska lektion. Jag tyckte mycket om svenska lektionerna eftersom där kunde jag ofta skriva av mig djupa känslor. Det var bra då jag ofta bara hade tid att lyssna på andra personers känslor.

– Hej Anna! Hälsade jag då jag slog mig ner på stolen.

Anna såg inte lika glad och positiv ut som jag idag. Hon satt med huvudet på bordet halvsovandes.

– Hej Hej! Hälsade hon tillbaka trött.

– Trött idag?

– Ja, jag pratade med Daniel hela kvällen.
– Ojdå, var det illa?
– Ja, han sa att det inte skulle funka.
– Vad tråkigt Anna, varför säger han sådär egentligen, ni hade det ju så bra, och du är en snäll tjej, det vet jag. Sa jag för att försöka uppmuntra henne lite.
– Jag vet inte, han är så knäpp.
– Men Anna, kan du inte ge honom de där korten du klippte ihop förut, som en liten näsbränna, så att han kanske saknar dig?
– Tror du verkligen han skulle tycka om det? Frågade Anna funderande
– Det vet jag att han kommer att göra Anna, svarade jag.
Lektionen började och våran lärare Patrik berättade vad vi skulle göra under lektionen.
– Idag ska vi arbeta med synonymer, och vad är synonymer, jo

Jag tyckte verkligen om då vi skulle få tänka själv och komma med egna förslag till olika saker08:30På så sätt fick man visa vem man själv var, något som är bra för alla08:30Resten utav dagen gick ganska bra, inte mycket problem förutom att vi pratade väldigt mycket om Annas känslor för Daniel som vi ofta brukade göra när dem hade pratat. Det var som en lite mindre utvärdering av saker som sagts under deras samtal08:30Idag fick jag sällskap med Anna på hem vägen. Anna hade blivit på gott humör och vi skrattade en hel del. Anna kunde verkligen skratta av lycka, det såg jag på hennes djupa leende. Det smittade av sig lite på mig.

På dörrmattan möttes jag utav en hög av brev. På nästan varje brev stod det min mammas namn. Det fick mig att tänka på hur hon verkligen kämpade för familjen och sig själv. Hon hade alltid hjälpt mig på alla sätt och jämt fick hon slita då hennes man var mindre hjälpsam och oftast latade sig framför tv'n. Jag såg hur min katts öron spetsades av att hon hörde något. Jag lyssnade noga, och det var telefonen som ringde.

– Tobias?
– Hej Tobias, Jag heter Peter Johansson och ringer från Gävle hälsocentral.

Jag spände tårna av rädsla, det var idag mamma skulle in till hälsocentralen för en kontroll av hennes lungor som hon hade fått problem med.

– Är det du som är son till Eva Lindgren? Frågade mannen.
– Ja, det är jag!? Svarade jag frågande och stressat.
– Din mamma var här på undersökning idag och skulle kontrollera sina lungor då vi fann en propp i hennes arm som hon trodde att hon hade stukat, och har därför skjutsats med ambulans till sjukhuset!

Jag blev alldeles skakis i benen.

– Vart finns hon nu!? Sa jag högt.
– Hon finns på avdelning stroke på våning 10, gå bara in vid huvudgången och ta en utav hissarna framför dig.

Jag slängde på luren och fick snabbt på mig kläderna. Jag tog gångvägen till sjukhuset eftersom den inte var allt för lång. Jag sprang med alla mina krafter förbi träd, människor, gator, och hus. Allt påminde mig om något. Ett träd påminde mig om ett klätterträd jag ofta klättrade i som liten med min bästa vän. En gata fick mig att tänka på alla gånger jag vandrat på just den gatan. Samtidigt fylldes jag av oro av egenskaper av just stroke som var ett annat namn för proppar. Stroke var 3'e vanligaste dödsorsaken i Sverige efter cancer och Hjärtattack. Folk som fick proppar hade tur om inte den inte satt sig i huvudet vilket orsakar döden. Trots om en person fick en propp i armen så behövde personen vård fort för att inte proppen skulle sprida sig till huvudet. Folk blängde fundersamt på mig då jag rusade in på sjukhusets huvudentré. Stressat tryckte jag oavbrutet på en av hissknapparna. Samtidigt bad jag och hoppades att någon skulle lyssna på mig.

– Jag behöver mamma, snälla, ta henne inte ifrån mig.

Snart kom hissen och jag fick sällskap med en äldre dam i hissen. Damen såg väldigt upprörd och ledsen ut, men jag fick aldrig veta varför, och jag hade heller inte tid med det.

– Plan 10! Sa en kvinnlig installerad röst, högt.

Jag sprang fram till en kvinnlig receptionist.

– Har någon vid namnet Eva Lindgren nyligen lagts in här?
– Ja, hon finns i rum 17 A, dölj bara skyltarna i taket längs korridoren!

Jag joggade mot mammas rum och fylldes nu av oro ifall jag kanske skulle få se mamma lida.

– Kommer du ensam? Frågade mamma då jag öppnade dörren.
– Ja, jag tog mig hit då en man från hälsocentralen ringde och berättade vad som hänt!

Jag ville inte berätta för mamma om den stress och oro jag drabbats utav för att göra mamma orolig för mig. Efter 30 minuter klev mammas kille in genom dörren. Vi pratade länge och fick snart veta av läkarna att mamma var tvungen att ligga kvar en vecka för att få göra undersökningar och främst utifall hon skulle drabbas värre utav proppen i armen.

När jag kom hem var allt tyst. Det fick mig att direkt bli dyster och börja känna oro för mamma igen. Vad som helst skulle kunna hända henne, och är det på natten kanske dem inte skulle märka det förrän på morgonen. Jag kunde inte sova den natten och satt länge uppe och skrev på en novell som kanske en dag kunde bli något bra

Nästa dag kändes skolan väldigt annorlunda Jag visste redan om att Anna kunde bete sig på olika sätt från dag till dag Idag satte hon sig inte bredvid mig vid skolbänken Jag ville inte se det som ett tvång och att Anna var där för att göra mig sällskap Jag accepterade det, hon får ju umgås med vem hon vill Det fanns en kille i klassen som hette Hugo. Ett riktigt charmtroll, en riktig liten kissekatt kallades han. Han var ganska trevlig, men jag uppfattade honom snart som överflödigt självsäker och stor i käften

– Hahahaha, men Hugo! Skrattade Anna
– Men vadå, Det var ju inte meningen!? Log Hugo stort och gulligt

Som sagt så var inte Anna där för att underhålla mig Det var inte heller Kristin som jag en gång i tiden med klassen umgicks med ständigt. Kanske tröttnade de på mig? Jag umgicks ju bara med dem, men nog pratade jag med andra i klassen också. Jag försökte vara trevlig och framåt. Hugo hade förutsättningar. Vänner i klassen i båda könen. Detta ledde honom raka vägen in i kalaset. Jag hade dock en vän jag med, men bara av det ena könet. Detta var toppen och ledde mig på en enkel väg in bland tjejerna. De var lättsamma Pojkarna var inte lättsamma och vägrade att släppa in mig i gänget Jag tänkte ofta illa om de andra killarna, pojkar från engelska skolan som egentligen inte kan ett smack och bara är högfärdiga. .

Anna pratade inte med mig på hela dagen Alla gånget saker som det här hände, att något inte stod rätt till med vänner Då kunde jag känna det hela vägen in i min egen puls. Jag kunde förutse hur det skulle fortsätta Oftast såg jag en stor negativ väg, som ledde mig längre och längre ut på fel väg av vänskapen.
På kvällen hälsade jag och Kjella på mamma på sjukhuset igen Jag hade ett hopp om att få åka hem med min mamma den kvällen. Att få veta att en doktor konstaterat att det inte är någon fara längre Detta stämde inte Mamma skulle få stanna till slutet av veckan som planerat, inget var förändrat Hon var stabil, men hade haft väldigt högt blodtryck och hjärtklappningar tidigare under dagen

– Har du ont mamma? Frågade jag oroligt
– Nej gubben, jag blir bara så trött och slut av alla mediciner, svarade mamma

Hon lät alldeles utpumpad, och det skrämde mig Jag hade svårt att lämna sjukhuset den kvällen Jag påmindes överallt om saker som mamma sagt, lärt mig, gjort för mig Precis som jag mindes saker med min förra flickvän, mindes jag mamma Jag hade ångest. Ångest för att jag umgåtts så mycket med min förra flickvän och kanske inte tänkte lika mycket på mamma under den tiden som i vanliga fall

Denna natt somnade jag i tårar. Jag saknade mamma och alla mina barndomsminnen. Solen värmde mig något enormt Det kändes alldeles underbart eftersom jag nyss badat och var lite frusen

– Varsågod! Sa mamma och gav mig en Kalle Anka & co

På framsidan syntes Kalle som en lejon tämjare då han funderande kikade ner i lejonets stora gap

– Tack! Sa jag uppskattande

Jag läste tidningen intensivt och mumsade på mina mackor och sörplade på min favoritläsk

– Jag tänker gå ner och doppa mig igen, tänker du följa med? Frågade mamma efter en stund

Vattnet låg alldeles stilla runt de andra glada badgästerna Det var en hemlig badplats som jag och mamma brukade åka till under somrarna Bara vi och ett fåtal andra verkade veta om den, då det bara var vi som kom dit Det var en långgrund sjö med vågformad sand. Vattnet var alltid behagligt varmt Det var min favorit plats

– Ja, jag följer med! log jag mot mamma

Jag vaknade oroligt om att jag kanske sovit över. Klockan stod på 06:30

– Åh, varför vaknar jag nu? tänkte jag

Min varma kropp satte sina fötter på det kalla parkettgolvet Tyst tassade jag upp mot duschen. Det var alltid skönt att skölja av sig kylan där Här övade jag ofta repliker, precis som i köket vid matlagning Jag tränade både gråt, skratt samt lycka

– One day I met a man at a military parade, he called me Tobi
– Hahaha, why can't you just let it go!?

Idag tyckte jag det nedstämda fungerade bäst, och det var kanske ganska solklart varför Allt var nedstämt nu. Snart var det helg, då var också dags för mig att vara hos pappa eftersom min mamma och pappa var skilda så hade vi det uppdelat att varannan helg var jag hos pappa
Där var min uppväxt, det område jag bott i under hela min uppväxt Man märkte vid den här tiden hur folk dog, hur medelålders människorna blev gamla, och hur de tonåringar som bott vid mig blev vuxna och flyttade hemifrån. Det märktes hur allt byttes ut, nu var jag och några andra Tonåringarna. Nya barn hade Fötts och snart skulle väll också dem känna lika som jag, att de tog våra platser och hur andra nyfödda barn tog deras

Jag tyckte mycket om att röra mig omkring i min pappas hus Se på saker, känna på saker och minnas allt från min barndom Där satt ett kort på mig och min vän. Min bäste vän Jag log och tänkte för mig själv

– Klart ni ska bada pojkar, känn det är alldeles varmt! Sa faster Anbritt glatt

Faster Anbritt och hennes man Christer, hade precis installerat en swingpool vid deras vackra hus

– Här har ni pojkar! Skrattade Christer och satt två handdukar på våra huvuden

Anbritt tog ett kort med sin kamera, medan jag och min bäste vän, Jesper Höjd, skrattade åt Christer

– Nämen! Sa farmor i bakgrunden och skrattade

– Har gossarna handdukar på huvudet?

Farmor pratade fortfarande med oss som om vi vore små barn Men det var något jag trivdes med, det hade hon ju alltid gjort Där på kortet såg jag mig, och min bäste vän
Än en gång log jag, innan jag satte mig ner på en stol och tog lite utav pappas choklad som fanns i en skål En ambulans rullade förbi utanför pappas fönster Min pappa bodde i ett område som hette Stigsgård Ett gulligt område med nära till bad och där alla grannar var som en familj Farmor bodde i samma område, bara 40 meter ifrån min pappa Min farmors man var ett metersteg från döden Han hade insjuknat på sista tiden och blivit sämre och sämre med tiden Av oro slängde jag mig ut genom ytterdörren Mitt på den lilla vägen emellan husen stod min vän. Min livs vän, min bästa vän, Jesper höjd Han hade blicken efter ambulansen Jag gick emot honom och ställde mig bredvid honom för att få min blick i samma riktning som hans Ambulansen stod utanför min farmors hus

– Du kanske borde gå upp, sa Jesper med blicken fortfarande riktad mot ambulansen

Jag började försiktigt med att gå, vilket därefter övergick till joggning Farmor bodde i ett utav de hus med två våningar, då alla lägenheter var på en plan, och en annan familj hade en lägenhet under

Jag rusade uppför trappan till farmors plan Där mötte jag 1 ambulansman Jag sträckte in huvudet i dörröppningen, och möttes utav två andra ambulansmän som kom bärandes på min farmors man som idag satt i en rullstol efter att ha amputerat benet Efter kom farmor med oroligt ihopknytna händer mot bröstet

– Känner du de här människorna? Frågade en ambulansman funderande
– Det här är mitt barnbarn! Sa farmor högt innan jag hann öppna munnen

Farmor tog ett stadigt grepp runt min armbåge Farmor hade ofta ställt upp för mig under min barndom Hon var den som brukade laga pannkakor åt mig och pappa på söndagar Hon var den som ofta räddat mig då pappa skällt ut mig för olika saker Jag tror det var från den här dagen jag tog över Nu var det min tur att ta hand om farmor

– Ojoj, Gubben, har du ont? Frågade farmor högt och smått förtvivlat till Bernt

Bernt såg alldeles likblek ut, och svarade inte på tal Jag såg honom i ögonen, och jag vet att även om han inte reagerade, så var han medveten om att jag tog hand om hans fru, min farmor Snart stängde ambulansmännen ambulansen och rullade iväg på den lilla vägen emellan alla hus En del av min barndom var förändrad Långt bort kunde jag skymta min vän, Jesper Höjd. Han stod fortfarande kvar på vägen och såg på mig och farmor, där vi stod arm i arm Farmor kramade min arm och vädjade gråtandes för Bernts liv

– Såja farmor, du vet även som jag att Bernt är en kämpe! Tröstade jag
– Ja, han är stark, min Bernt

Jag kramade om farmor länge och torkade hennes tårar, och hoppades att det jag nyss sa inte skulle vara en lögn Efter en kort pratstund lämnade jag farmor för att jag var tvungen att åka hem till min mamma och plugga historia Jag låg som vanligt efter och var tvungen att ha god tid på mig för att kunna klara morgondagens omprov

– Vart är du!?

Förtvivlat snurrade jag runt blicken 360 grader

– Hallå, vart är ni!?

Jag stod på en lång grusväg med väggar av mörkgröna ekar Det regnade skarpt, och det var svårt att se vad som plötsligt stod framför mig Det var Elin, min förra flickvän Hon log mot mig, och vinkade Jag började försiktigt röra mig emot henne Hon började fnittra, och jag kunde inte låta bli att le Där stod hon, min vackraste Elin

– Elin, åh, min Elin! Ropade jag lyckligt

Plötsligt började Elin glida baklänges, bort ifrån mig och hon fortsatte att le, fnittra och vinka mot mig

– Elin!? Ropade jag förtvivlat

Med alla mina krafter började jag springa efter henne

– Elin, vart ska du!?

Pustande och andfådd kämpade jag mig fram över den oändliga grusvägen

– Elin, snälla lämna mig inte!

Hon svarade inte, utan fnittrade och log. Mjölksyran sprang ikapp mig och efter en stund tryckte den ner mig mot marken Hårt slog jag i näsan i grusvägen då jag tappade balansen Jag kunde känna hur blodet pulserade genom näsan och ut igenom näsborrarna Det gjorde grymt ont, och med smärtan tappade jag luften Jag började gråta, men kunde fortfarande se Elin framför mig Hon hade slutat röra sig baklänges. Hon hade också slutat fnittra, och till och med att le Plötsligt började hon röra sig emot mig Jag försökte resa på mig, men lyckades inte

– Elin? Snyftade jag

Hon började gapskratta åt mig

– Idiot! Skrek hon oavbrutet

Med rödgråtna ögon försökte jag än en gång resa på mig Det gick inte denna gång heller, och jag började stor gråta

– Elin, åh, Elin

Jag vaknade av att jag snabbt satte mig upp i sängen Vad var det där? Allt kändes så verkligt Smärtan, tårarna, allt kändes som en repris på det verkliga livet Klockan stod på 06:00 För en gångs skull hade jag vaknat för tidigt Jag tassade försiktigt upp då jag var alldeles för pigg för att gå och försöka sova igen Skulle jag trots allt försöka så riskerade jag att sova över När klockan var 5 minuter innan skolstart så satt jag på mig skorna för att skynda mig till skolan Det kändes bäst att lämna hemmet så pass sent för att jag skulle kunna komma till skåpet och sedan kunna gå rakt in i klassrummet utan att behöva visa mig ensam i korridorerna

Läraren var lite försenad då jag hämtat mina böcker och jag fick trots allt vänta en stund utanför klassrumsdörren Oroligt låtsades jag hålla på med något i mitt skrivblock för att se upptagen ut. Då skulle folk inte tänka så mycket på att jag stod där helt ensam En bit bort satt Kristin med Hugo och många andra och skrattade åt Michael som ofta kunde prata lite tokigt och bete sig väldigt annorlunda frånsätt från andra Jag nedsatte han inte för detta, och tyckte ofta synd om honom då andra personer i klassen skrattade åt hans tappra försök att platsa in Efter en stund kom läraren och öppnade dörren till klassrummet Jag skyndade mig in och slog mig ner vid ett ledigt bord Som vanligt satt jag alldeles ensam vid bordet Affe plockade åt sig den andra stolen vid mitt bord Först tänkte jag inte mycket på det, men detta lär har betytt att han förstod att ingen skulle sätta sig bredvid mig i alla fall

Lektionen funkade bra Så länge jag satt och arbetade så skämdes jag inte för min ensamhet i klassen Då tänkte nog inte någon på att jag faktiskt jämt satt där i klassrummet helt ensam Fast det var bara en önsketanke. Jag visste att de flesta säkerligen minst en gång lagt märke till det Då det blev dags för lunch, gjorde jag som alla andra dagar då det var lunch Jag satte på mig jackan och gick hem och åt, och skyndade mig sedan tillbaka Då det blev en längre rast så gjorde jag som alla andra längre raster För att inte skämmas så skyndade jag mig ner till biblioteket, eller så rusade jag upp för alla de långa trapporna till datasalen som låg belägen högst upp i skolans byggnad Allt för att slippa synas ensam i korridorerna Under slutet av dagen då alla andra gick hem, stannade jag kvar för att göra mitt prov som jag var sjuk när alla de andra gjorde

Äntligen blev det tyst och lugnt i skolan Det fanns inga blickar, och inget att vara rädd för Nu var det en självklarhet till att jag skulle vara ensam, för där fanns ju bara jag

– Är du redo nu Tobias? Frågade Jörgen
– Javisst, det är jag! Log jag

Provet i sig var ganska lätt och jag vart snart färdig med det. Hela kroppen fylldes med lättnad för att jag nu kunde jobba vidare som alla andra i klassen Nu slapp jag ligga efter och kämpa mig sjuklig efter de andra i klassen På vägen ut igenom skolans portar mötte jag Ludde i klassen Han brukade ibland prata med mig utanför skolans portar Han var snäll, men väldigt knepig som aldrig talade med mig väl i skolan

– Vad gör du här så sent då Tobbe? Frågade Ludde
– Jag gjorde det där provet som ni gjorde för 3 veckor sedan, du vet?
– Jaså, det provet, tyckte du det var svårt?
– Nejdå, det gick riktigt bra! Log jag
– Jaja, då blir det bara att kämpa vidare nu då? Skrattade Ludde
– Kämpa vidare?, Vad menar du? Frågade jag undrande
– Ja, du vet väll om att vi har Naturkunskapsprov imorgon?

Jag rös genom hela kroppen Det kan inte vara sant, skulle det börja igen nu? Jag som hade hoppats på att få plugga i lugn och ro nu som alla andra

– Kan du ge mig sidorna? Frågade jag stressat

Ludde gav mig sidorna och jag rusade tillbaka hela vägen till skolan, Uppför alla trappor till mitt skåp och slet ut naturkunskaps boken Då jag missat den naturkunskapslektion då alla i klassen fick reda på att provet skulle komma, så hade jag heller inte ett speciellt papper som hörde till, och fick därför plugga i endast boken Det var dock många sidor i alla fall, och jag trodde inte att jag skulle hinna lära mig både sidorna i boken och pappret tillsammans till morgondagen På vägen ut fick jag hoppa över stängslet då det alltid stängdes efter 17:00 Jag slog upp pappret som Ludde skrev sidorna på Sidan 74 till 100 skulle läsas Jag drog en djup suck Jag visste att detta var möjligt på några dagar Men nu dagen före så kände jag självklart hur omöjligt det var, men jag var tvungen att försöka

Den dagen skulle jag hälsa på mamma på sjukhuset Jag satt och pluggade bredvid mamma på sjukhussängen, och hon förhörde mig på det jag lärt mig under kvällen

– Vart är det lättast att hitta Uran och vad är Uran? Förhörde mamma

Jag funderade ett slag innan jag svarade:

– Uran är ett grundämne och utvinnes oftast ur berggrunder
– Bra, det var rätt! Log mamma

Mamma var lite piggare idag, och det lättade mig mycket Väl hemma igen började jag känna mig sjuklig igen En känsla av att revbenen rörde vid mitt hjärta och en känsla av kyla som frös mig till is Termometern visade 38,3 grader, och konstaterade att mina känslor inte var inbillning. Jag var sjuk Den här gången var jag sjukare än annars, då jag annars också var sjuk men då bara med en svag förkylning som alltid fanns i kroppen Ibland undrade jag över om det inte alltid var stressen som tog kol på mig och mitt immunförsvar När skulle Jag kunna få släppa taget och arbeta lugnare som alla andra På morgonen vaknade jag av mig själv i skräck Det slog mig att mamma inte var hemma, utan på sjukhuset Ingen hade då väkt mig och jag hade som vanligt inte reagerat av väckarklockan

– Säg inte att jag sovit över, snälla säg inte att jag sovit över! Bad jag förtvivlat
Klockan visade 12:00 . jag hade sovit över. provet hade ägt rum klockan 08:30 Jag höll händerna över ansiktet och bet mig själv i läppen. Nu började sagan om igen.

Skriven av: JoinAS