En tung börda

En tung börda.


Jag borde inte sitta och trycka på alla dessa punkter, men jag kan inte låta bli. Allt gör ont, överallt. Armbågarna, skuldrorna, nacken, bröstbenet, name it. Men nu är iallafall allting i box. I frysboxen alltså. Alla brukskontroller, alla spädningsserier, alla grundkontroller. Ordentligt ordnade i vita askar med tydlig angivelse av innehållet. Allting i nummerordning eller bokstavsföljd. Jag var tvungen att gå tillbaka till frysboxen efter att jag var färdig, bara för att titta. Bara för att det var så tillfredsställande att se resultatet. Jag gillar det här jobbet, gillar att vara strukturerad och systematisk. Samtidigt som jag gärna vill kalla mig lite bohemisk; de andra skulle väl skratta åt mig om dom hörde det. Jag tror dom ser på mig som en dötråkig, ordentlig petimeter. Det är väl kontroll jag vill ha. Inte kontroll över människorna, det tror jag iallafall inte, men kontroll över tingen. Veta var jag har dom till varje tid. Får jag en arbetsuppgift slutför jag den iregel på snabbast tänkliga tid. Att ha långa listor med arbetsuppgifter som måste göras i framtiden, det stressar mig.
Köper böcker gör jag, nästan varje vecka. Men det sista året har jag inte läst ut en enda. Känner inte igen mig, alla romanfigurer känns främmande, jag måste kunna identifiera mig med någon av personerna i boken. Det blir mest korsord nu för tiden. Men visst är det ros jag önskar mig, den där uppmuntrande klappen på axeln. Det där lilla skrytet. Jag tror vi är många som som aldrig slutar längta. Längta efter mammas varma famn eller pappas skryt över ens prestationer. Det är ju det dom är, cheferna, mammor och pappor. Hur skulle de annars klara att få oss att springa fortare och fortare. Vi springer lydigt för att långt därframme få krypa upp i mammas famn och äntligen bli omhändertagna. Men livet är långt. Och åren går. Tjugo år, trettio år, fyrtio år. Lederna börjar bli slitna av allt detta springande men ändå fortsätter vi. För ingenting går upp mot att bli älskad. Ingen kraft är så stor, det är gravitationen som håller oss kvar på jorden.
För ett par år sedan, ja det måste ju vara över tio år sedan eftersom vi ännu inte hade börjat med datorer. Vi skrev våra metodbeskrivningar på en vanlig elektrisk skrivmaskin. Så fick vi problem med den, nu kommer jag inte ihåg detaljerna. Men det ledde iallafall till att den blev obrukbar och det vara bara att börja slåss för en att få köpa en ny. Redan då, i mitten av åttiotalet, hade ekonomihysteriet så smått satt igång och månaderna gick utan att någon ny askin blev inköpt. Men så en dag när jag hade lite tid över satte jag mig ner och börja fingra på maskinen. Efter ett inte alltför långt fingrande hittade jag en liten spak som tydligen stod i fel läge, för maskinen fungerade direkt när jag ändrade inställningen på spaken. Alla blev ju glada för detta och jag fick många uppmuntrande tillrop från arbetskompisarna. Men chefen, avdelningsföreståndaren, sa bara ett enda kort ord: Bra. Hon log inte, hon såg inte på mig när hon sa det. Hon vände sig för att gå ut ur rummet men innan hon var helt ute sa hon högt, bara rakt ut i luften: Ja då är det väl bara och sätta igång och ta igen det som ligger och väntar. Detta är ju bara en liten detaljhändelse, sådana saker händer ju hela tiden på en arbetsplats, problem uppstår och problem löses. Men jag mådde dåligt i flera månader efteråt. Varför mådde jag så dåligt, varför hade jag den där gnagande olustkänslan sittande mellan skulderbladen någonstans. För att hon inte hade berömt mig med flera ord, för att hon inte bett att få prata med mig i enrum och sagt att hon var mycket nöjd med mig. För att hon inte tagit mig upp i famnen och sagt Lilla, Lilla gumman min, nu var du jätteduktig. Alla pratar om hur viktigt arbetet är. Vi ska utvecklas och förändras och lära oss nya saker. Vi gör karriär. Men det gäller ju bara en bråkdel av jordens befolkning. Jag för min del har aldrig mött någon som gjort karriär. Jag har bara mött människor som har utfört ett arbete. Varje dag, vecka ut och vecka in, år ut och år in har vi stigit upp på morgonen, ätit våran filtallrik, klätt på oss och åkt till arbetet. De första åren var ju bara spännande. Allt var ju nytt och att man fick pengar varje månad var naturligtvis en stark drivkraft. Men tänk hur långa dagarna var på den tiden. Det är inte klokt hur mycket man hann med efter jobbet. Shoppa och sova och festa och dansa. Träffa kompisar och prata livet. Förälskelser som fick en att sväva till jobbet på morgonen med ett fånigt smil om läpparna och fjärilar som dansade runt i hela kroppen. Så kom allvaret och äktenskapet och barnen. Det gick ju inte förstås, det blev för mycket. Kanske hade resultatet blivit annorlunda om jag gått ned till halvtid i några år. Men det var ju emot alla principer och ingen runt mig hade en tanke på att att det var ett alternativ. Fackföreningen jobbade som bara den för att få bort alla deltidstjänster, de kallades för kvinnofällor. För att hänga med i jobbet måste man vara där varenda dag. Annars halkade man efter och blev en andra klassens arbetstagare. Men herregud så många jobb det finns där du utan problem kan tillbringa hälften så lång tid och ändå göra ett lika bra arbete, kanske bättre. Mera pengar fick vi förstås och kunde köpa oss en fyra i Farsta. Vi hade ännu krafter och kroppen var ung och stark. Vi handlade på IKEA och skruvade möbler på fritiden. Vi drog på stormarknader och handlade ofantligt stora burkar med rödbetor och ättiksgurkor, trekilosförpackningar med köttfärs och kotletter. Delade i mindre förpackningar och frös in. I perioder använde vi söndagskvällen till att laga mat för hela veckan. Det var inget dåligt äktenskap. Rickard var hjälpsam och tyckte om att vara hemma på kvällarna. Han plockade undan efter maten, fyllde diskmaskinen, körde dammsugaren. Han körde Elin och Lina till dagis och jag hämtade dom på eftermiddagen. Vi grälade aldrig. Det var jag glad för ända tills alla de där böckerna började komma. Hur man skulle lyckas med det ena och det andra. Med kärleken, med sexlivet, med jobbet, med kroppen. Då fick jag lära mig att det var fel. Men det är ju inte bara att gå runt och sätta igång gräl, det var just ingenting att bråka om. En gång blev han riktigt förbannad. Jag var trött och sliten, ungarna hade lagt sig och det var en vanlig vardagskväll. Rickard hade satt sig för att se nyheterna. Jag gick där och plockade upp leksaker och kläder som låg strödda lite här och där. Utan att jag var medveten om det utstötte jag väl en suck då och då. En suck som väl signaliserad till Rickard: Här går jag och jobbar och du bara sitter och glor på dumburken.
- Strunta i det där. Kom och sätt dig, sa han ett par gånger utan att jag låtsades höra. Kom och sätt dig och låt grejorna ligga, sa han lite högre efter en stund. Antagligen fortsatte mina suckar för plötsligt skrek han:
- Âr du neurotisk eller vad? Sjuk i huvet?
Jag skrek inte när jag svarade men rösten kunde väl inte dölja min irritation:
-Det ser ju inte ut här. Du kunde väl hjälpa till istället för att bara sitta där.
Ja, det ena gav det andra och det blev ett riktigt gräl. Så nu var vi alltså ett gott fungerande par. Vi tillhörde äntligen de normala, grälande äktenskapen. Men det kom ingenting gott ut av det. Det kom ingenting ut av det. Våra uppfattningar var så olika att det inte var möjligt att finna någon kompromiss. Jag ville att han skulle hjälpa till med detta eviga plockande så att vi kunde få lite fint åtminstone i vardagsrummet och köket. Det var först då jag kände att jag kunde slappna av och sätta mig ner. Det hade han ingen förståelse för. Han tyckte vi hade det fint, han såg inte att det behövde plockas någonting. Han hade ju rätt på sitt sätt och jag på mitt.
- Du försöker få makt över mig, sa han när han lugnat ned sig. Vad är det som säger att det är du som ska avgöra hur det ska se ut här hemma. Du kan ju aldrig slappna av, sa han.
Hur skulle jag kunna förklara för honom den tillfredsställelsen som spred sig i mig, när allt var undanplockat och hemmet såg ut som jag menar att ett hem ska se ut. Han vägrade att hjälpa mig med det och fortsatte att hålla på sitt påstående att sådana saker inte spelar någon roll. Det började så sakta sjunka in i mig att detta var mitt problem. Jag tog upp det med arbetskompisarna. Ja, inte så att jag beskrev våra problem, men mer på ett principiellt plan. Efteråt kunde jag konstatera att dessa diskussioner alltid ledde till en uppdelning av gruppen i två läger. Först var det dom som lite spottande och med en något föraktfull min bara konstaterade att män är hopplösa och så var det där med venus och mars som alla körde med på den tiden. Den andra gruppen intog en lätt tröstande attityd.
- Det är inte så noga. Lite skit i hörnen får man ju acceptera.
Jag höll mera med den andra gruppen, eftersom jag kommit så långt i mitt filosoferande att jag börjat inse att felet låg hos mig. Det var igen det där med mammas famn och pappas godkännande. Eller bara en vanlig neuros. Lite terapi skulle säkert avhjälpa problemet. För om jag inte gjorde något åt det skulle jag städa ut Rickard som jag trots allt älskade. Jag tog kontakt med en terapeut och fick tid redan till veckan därpå. Hon var specialiserad i gestaltterapi och jag skulle sitta och skälla på kuddar som hon gav mig. Kuddarna skulle föreställa människor i mitt liv som skadat eller kränkt mig. Jag är en dålig skådespelare och hela grejen kändes bara dum och uppkonstruerad. Jag ville prata om mina krav på mig själv och på livet, varför vissa saker var så viktiga för mig och hur jag skulle kunna lösa problemen.
Jag är så ensam. Flickorna bor bägge i utlandet, det är ju så många möjligheter idag. En jobbar i Australien och den andra går skola i Ungern. Jag är rädd för att bli gammal. Jag hoppas jag dör i sömnen. På väg ner på stan idag gick jag förbi den gamla kyrkogården. Framför mig gick en man, prydligt klädd i svart kostym med vit skjorta och slips. I ena handen bar han en spade, i den andra en vacker, snidad trälåda med handtag. Han såg på klockan, var kanske hungrig och längtade efter lunchen, kanske hade han bestämt träff med någon. Hans börda måste varit tung, för han bytte hela tiden hand. Askan från en människa. Stoftet. Kunde det ha vägt så mycket eller var det faktiskt lådan som vägde. Och urnan. Det är en fin tanke att man ger tyngd till en människas stoft. Han hade bråttom. Ingen anhörig följde stoftets sista vandring. Så kan det också sluta, tänkte jag. Att man blir nedgrävd av en hungrig tjänsteman eller kyrkvaktmästare. Av en som kanske har alldeles för mycket att göra ( i dessa effektivitetshöjande tider) och som därför är både stressad och frustrerad. En som bara längtar efter att sätta tuggan i en hamburgare, som gräver gropen med irriterade spadtag. Som lägger ner urnan medan han tänker på vad han är mest sugen på till lunch eller på vad han ska göra till helgen. Som muttrar över årets dåliga löneförhöjning och tänker att nu jävlar ska jag söka mig bort härifrån. Det var som om någon slagit mig hårt över bröstet och jag kände illamåendet sprida sig i magregionerna. Så liten och obetydlig är alltså döden. Eller livet.

Skriven av: Ann-Gerd Simu