En unghästs berättelse

Hej! Jag heter Banjo de Love. Jag lever på en stor gård i utkanten av Hässleholm. Jag har världens bästa matte och älskar livet. Men de har inte alltid varit så. Ta dig tid en stund å lyssna till min berättelse.

Jag föddes på Kattlagården, ett fint stuteri där ägaren och hans fru avlade fram fina och framgångsrika hopphästar. Jag är efter Baoulabet de Rouet så ägaren av gården hoppades mycke på mig om några år.
Så när jag blev fem va jag redo att byta hem tyckte dom. Jag hade hoppat några 1,25 klasser så Jörgen, ägaren av gården skulle försöka sälja mig tillsammans med några andra unghästar.
En dag kom en spekulant och tittade på min bästa vän Cassandra. Jörgen presenterade henne och jag lyssnade till varje ord dom sa.
- Hon har fin stam, efter Robin Z och hoppar som en gud, Jörgen pratade om henne som om hon va världens bästa. Jag log lite för mig själv.
- Ja de låter ju bra, men särskilt fin är hon ju inte. ”Gubben” som tydligen hette Arvid lät kräsen och inte särskilt vänlig, jag tyckte illa om honom redan nu.
- Nej men hoppar bra, de gör hon, provrid henne du så ska du få känna efter.
- Ja jag kan väl göra det nu när jag har åkt så långt.
Jörgen hämtade sadel och träns och gick in i ridhuset med Cassy, som dom kallade Cassandra.
Efter ungefär 45 min kom dom tillbaka, Arvid va inte så jättenöjd. Cassy däremot va rosenrasande! Hon sa till mig att han bara satt och höll och gav henne ingen frihet i sprången.
- Nå vad tycker du? undrade Jörgen.
- Nja lite dålig framåtbjudning men som du sa, hon hoppar bra! Men jag letar efter en lite mer sprallig häst.
- Sprallig? Ja men då har vi ju förståss Banjo de Love. En hingst efter Baoulabet de Rouet, gått 1,25 felfritt. sex år.
- Ja men de låter lite mer för mej. Får jag prova?
- Ja absolut, jag sadlar honom.
Jag blev stel i hela kroppen. Nu skulle den där gräsliga människan sitta på mig också! Jag tänkte då inte åka till honom. Cassy sa åt mig att slänga av honom, men jag vet inte om de är någon bra utväg. Tjugo minuter senare travade jag kring på volten i ridhuset. Arvid satt hela tiden och tjafsade med händerna för att få mej att böja på nacken. Jag stretade så mycket att jag fick ont i munnen. När jag inte böjde på nacken gav han mej ett ryck i munnen så jag va tvungen att göra det endå. Och Jörgen, han märkte de inte ens!
- Du kan lägga upp ett hinder nu Jörgen!
- Ja visst, hur högt?
- Börja med nittio centimeter så kan du lägga upp mer sen.
Arvid skrittade lite på lång tygel, de va skönt att få slappna av en stund. Men efter cirka två minuter kortade han tyglarna igen och fattade galopp. Han styrde upp mot räcket, jag hoppade av lite långt ifrån. De e så svårt att veta vart man ska hoppa av! Arvid va inte med på de stora språnget och jag fick ett ryck i mun. Aj va ont det gjorde!
- Okej lägg upp lite mer.
Jörgen gjorde som han sa och Arvid styrde upp mot hindret. Den här gången va han med lite mer, men han hade endå en ganska hård hand. När jag hade hoppat några fler hinder i olika höjder va han nöjd.
Han skrittade av mig och ställde in mig i boxen. Jörgen frågade återigen.
- Nå vad tycker du om honom da?
Jag hoppades att han skulle hata mig så att jag slapp bo hos den där gräsliga människan, men till min besvikelse svarade han:
- Jag tar den, om han inte är för dyr förståss.
- 300.000:- vill jag ha.
- Ja de är ju lite mer än vad jag hade tänkt mej…men eftersom han har så bra kapacitet så tar jag honom.
- Avgjort! Vi går in på mitt kontor och samlar ihop alla papper.
Jag ställde mej i ett hörn och tjurade. Cassy blängde på mej och sa en massa:
Hon undrade varför jag inte slängde av honom. Jag sa att de va för att Jörgen inte skulle bli utskämd. Cassy förstod men va väldigt ledsen nu när vi skulle skiljas. I nästa ögonblick kom Arvid och Jörgen ut från kontoret.
- Jag tar med honom nu på en gång. Jag körde ju lastbil hit.
- Ja de är okej. Men du måste sätta in pengarna på bankkontot i morgon.
- Lita på mej!
Va?! Skulle jag åka nu på en gång? Vad va de här nu da? Jag måste ju får säga hejdå till alla först, jag kan inte åka än heller! Fattar dom ingenting?! Men tyvärr så fanns de nog ingenting att göra åt det. Det va bara att packa och åka.
Dom lastade in mej i lastbilen. Jag hade alltid tyckt att de va lite läskigt, i alla fall om man va själv där inne i mörkret. Jag hörde lyckan slå igen och så var jag på väg. Jag hörde Cassy gnägga ett farväl, jag svarade henne och slog lite med frambenet.
Efter ungefär 2 timmars färd stannade lastbilen och lyckan öppnades. Jag hörde Arvid prata med en ung tjej utanför, hon va ungefär 12 år.
- Du kan lasta ur fuxen Andrea. Ge honom lite vatten och låt han inte hälsa på några ston, han är hingst.
- En hingst? Oj häftigt!
- Ja så de är bäst att du är försiktig. Om han trivs me dig så kan du få bli hans skötare.
- Å får jag? Tack!
En skötare? Ska inte Arvid ta hand om mej? Vad var detta? Jag lastades ur och fick gå till en box. Den va mindre än Jörgens box som jag stod i förut, å den va inte alls så ”välstädad” heller. Jag hade i alla fall halm så det räckte men jag va van vid välstädat som jag nämnde tidigare.
Andrea verkade va vänlig men lite okunnig. Hon gav mig vatten och en kram. Fnys! Jag gillar inte kel! Jag tog ett steg bakåt och lyfte på ett bakben för att visa att jag inte är någon kelgris! Andrea blev sur.
- Men hästen! Sådär får du inte göra, fy! Bara för de så tänker inte jag lägga på dig något täcke!
Va?! Men vadå, jag visade ju bara att jag inte ville kela! Sådana där småtjejer förstår jag mig inte på ibland. Jag ställde mig i ett hörn och tjurade. Så plötsligt började en häst som stod intill mej prata lite.
”Du killen, jag ska ge dig en varning.”
”Vadå för varning”
”Jag säger det som en mening. Du kommer att förstå sen när du stått här ett tag: Ropa inte hej förens du kommit över bäcken”
”Vilken bäck?” Vad svamlade han om?
”Jag är gammal och har stått här i 13 år snart.”
”Ja men vad har de me en bäck att gö?”
”Jag kan berätta din historia för dig min vän, men bara om du lovar att lyssna ordentligt”
”Jag lovar att lyssna”
Jag kom hit när jag va lika ung och fin som du. Jag hoppade jättebra och Arvid trodde på mig. Du vet, Arvid va inte så gammal då, endast 19 år. Han va jättesnäll i början och vi vann nästan allt tillsammans. Men han gick lite för fort fram och jag fick hoppa hinder som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Så en dag skulle vi va med i en höjdhoppstävling. Jag va endast 6 år så jag kunde ju inte hoppa lika högt som dom andra mer rutinerade hästarna. Arvid visste det och hade inte tänkt hoppa över 160. De lovade han mig. Men när vi red fram hörde vi några herrar som stod och kommenterade.
- Kolla den där hästen Arvid rider. Verkar inte va mycke till hopphäst direkt.
Han hörde det förståss och sa till mej att vi allt skulle visa dom vem som va bäst.
När hoppningen började klarade nästan alla hästarna dom första hindrerna, men när de började bli uppåt 155 stannade eller rev några stycken. Jag hoppade såklart utan problem. När 155 omgången va klar ropade dom i högtalarna:
- Nu höjs hindrena till 160. Efter de höjs dom 1dm varje gång.
De va ganska många som åkte ut på 160. Jag klarade de och var jättenöjd! Nu blir Arvid glad tänkte jag. Men inte då! Jag skulle hoppa ennu högre, även fast han lovat att bara hoppa 160. När hindren höjden till 170 klarade bara tre det. Jag va bland dom. Men när 180 höjden kom blev jag lite osäker och tvekade en aning. Arvid skänklade på mej och jag hoppade, stort… Men konstigt nog så klara jag de me. En häst åkte ut på 180. Nu stod det mellan mig och ett sto. Hon hoppade först och klarade de. Också var det min tur. Arvid drev men jag halkade framför och hade tänkt stanna men hoppade! Jag brakade in i hela hindret och bröt benet.

”Jag blev aldrig mer helt bra igen och nu så står jag här. Gammal och gaggig. Om du kollar på min mage så ser du att jag inte är särskilt frisk.”
Jag kollade på han och såg något hemskt. Alla revben syntes! Jag frågade honom varför han såg ut så o.s.v.
”För att jag inte kan hoppa längre, då gör mitt ben så ont. De är därför du står här, du ska bli Arvids nya hoppstjärna. Så jag säger bara en sak: Om du vet att du inte klarar av en svår sak som människorna försöker tvinga dej till, vägra bara! Gör det inte!”
Efter dom orden kom en hästskötare och hämtade honom. Jag blev lämnad själv och ropade på min nya vän, men inget svar hördes. I nästa stund kom Andrea.
- Hej Banjo! Arvid sa åt mig att borsta dig åt han, han ska rida.
Vadå rida? Jag har ju åkt transport i två timmar och blivit riden redan. Andrea borstade mig noga och försiktigt. Jag slappnade av i hela kroppen. Men plötsligt kom Arvid och slängde på mej sadel och träns. Han mumlade lite för sej själv.
- Jag hoppas sadeln ligger bra nu för jag har ingen annan..och jag har inte råd att köpa en ny när du var så jäkla dyr! Men eftersom du va det så ska du då få visa vad du går för.
Jaja, tjat, tjat.. Jag ska gö mitt bästa men förvänta dej inget jätteunder nu när jag är så trött. Han tog ut mig på banan och började trava efter 10 min. Han var i alla fall noga med framridningen, men ganska hård i handen. Jag stretade emot lika som jag gjorde förut men då drog han ennu hårdare så jag var tvungen att böja på nacken.
- Han ser fin ut där Arvid! Jag hörde Andrea ropa.
- Ja han ser fin ut, men känns inte bra! Kan du gå och hämta ett pessoabett?
- Ja visst! Med delta eller?
- Nej utan, det blir starkare då.
Å vad i alla hästar är ett pessoabett om jag får fråga? Jag har bara haft ett vanligt tjock tränsbett i min känsliga mun förut. I nästa stund kom Andrea tillbaka med ett ”pessoabett”. De såg ut som ett vanligt bett men med tre extra små ringar. Vad var de bra för? Jag hade ingen aning… Arvid tog av mig tränsbettet och satt fast pessoat. Han spände tygeln i ringen längst ner.
- Varför ska du ha tygeln så långt ner? Du känner ju honom inte än, han kanske inte behöver så skarpt bett. sa Andrea lite ängsligt.
- De e just därför jag provar! Om han försöker sticka så har jag honom här.
Han satt upp igen och började trava, tog i tygeln och…AJ! Va ont de gjorde! Arvids redan hårda hand gjorde ännu ondare nu. Jag slog upp huvet så högt jag kunde för att komma undan obehaget. Men då fick jag ett ryck i munnen som gjorde så ont så de kändes som om jag blev bedövad. Efter en halvtimme satt Arvid av och gav mig till Andrea.
- Gå med honom, jag ska rida Bluie en stund.
- Visst.
När han var utom synhåll började Andrea prata lite med mig.
- Snälla Banjo, streta inte emot, då blir det bara värre. Om du slår upp huvudet en gång till kommer han att sätta på dig en martingall och sen kanske en gramhantygel. Och om du har en sån kan du inte dra upp huvudet någonting. Om du gör som han säger så ordnar sig allt.
Vad pratade hon om? Klart jag visste va en martingall va. De brukade jag ha när en tjej från Jörgens stall hoppade mig. Men gramhantygel…? Jaja, de var bara att vänta tills dom satt på mig en sån där sak. Nästa dag fick jag ha en martingall när Arvid red, plus nåt konstigt snöre som löpte från handen genom bettringen till sadelgjorden. Jag förstod att det måste va en gramhantygel.
De gick ganska bra i början, jag va lite spänd men gramhantygeln va inte så hårt inspänd som tur va. De va när han började hoppa lite som den blev allt stramare. Och när de blev högre va tygeln så spänd att jag inte såg den höga oxern som tornade upp sig. Jag röck på halsen för att få friare hals men Arvid drog tillbaka och jag hoppade av alldeles för tidigt och såg ingenting. Istället för att landa på andra sidan hindret landade jag mitt i! Jag hörde Andrea skrika och några andra sprang fram till mig och Arvid. Han låg orörlig på marken. Någon kallade på veterinär och en ambulans.
- Kom igen nu Banjo! Res dig upp, snälla, jämrade sig Andrea och jag såg att hon grät. Några fler hästskötare försökte få mig på benen. Dom lyckades men mitt ena framben gjorde förfäligt ont. Veterinären kom och kollade på mig och jag fick åka iväg till hans klinik. När vi var framme ledde en praktikant ut mig ur transporten. Dom ställde mig i ett bås och gav mig en spruta. Efter ett tag började jag känna mig hängig och slö tills jag till slut kollapsade på golvet. Sen minns jag inget mer av det.
När jag kom hem igen var jag lindad i båda frambenen. Jag hade fått smärtstillande i det vänstra eftersom det va de benet som blivit mest skadat. Jag ställdes i en box och Andrea berättade för mig att jag hade gjort illa senan ordentligt och att jag skulle ha boxvila i tre månader. Tänk att stå inne i tre långa månader! Usch vad rastlös jag borde bli.
Dom närmaste veckorna nästan kröp jag på väggarna, jag ville ut! Arvid var sur för att jag hade orsakat en sådan olycka. Vadå jag? De va ju den där dumma tygeln som hade spänt in min nacke så mycket att jag inte kunnat sträcka ut halsen ordentligt. Taskigt att skylla ifrån sig på mig. Han hade då inte fått någon boxvila, neejda! Han hoppade runt på små pinnar i stallet och såg för rolig ut! Jag kunde inte låta bli att le när han hoppade förbi.
En dag när jag hade stått i boxen i 2 ½ månad kom Arvid förbi med en kvinna. Han hade alldeles nyss sprutat in nått i mina ben, jag antog att de va nått åt min skada. Kvinnan hade ridbyxor och en hjälm med sig.
- Han är en riktigt klippa lilla Banjo. Tro mig!
- Ja han verkar ju fin såhär men varför är bena lindade?
- Åh det har han alltid haft när han står i boxen eftersom han har sån kapacitet, inget att oroa sej för Jenny.
- Okej på så vis. Men ja, jag provar väl honom da.
Va?! Hade det kommit en spekulant på mig som skulle rida? Jag va ju inte frisk än! Jag skulle säkert ha jätteont i bena och inte kunna jobba alls. Men efter 20 min gick Jenny ut med mig på banan och satt upp. Jag hörde Arvid ropa:
- Han kan va väldigt pigg nu eftersom han inte gick igår!
- Okej, bra att du sa de!
Efter en stund kortade hon upp tyglarna och satt mig i trav. Och det va nästan för bra för att vara sant. Jag kände ingen smärta i benen! Jag var så glad att jag var mitt bästa humör och gjorde precis som jag blev tillsagd. Arvid såg också lättad ut. Plötsligt såg jag Andrea komma på cykeln, hon såg vettskrämd ut! Vad var det med henne nu da? Kunde hon inte glädjas åt att jag va bra?
Plötsligt fattade Jenny galopp. Jag kunde inte dölja min glädje och for iväg som ett jehu och bockade för allt jag var värd! Oj vad livet var kul!
- Lugn Banjo. Mumlade hon.
Jag förväntade mej ett ryck i munnen men de enda jag fick var ett litet mjukt tygeltag. De här var annat än Arvids hårda hand. Ganska snart styrde hon upp mot ett räcke. Jag mindes kraschen och visste inte om jag skulle hoppa eller inte. Men jag hoppade såklart! De blev ett perfekt hopp. Jenny var väldigt mjuk och följsam. Efter några hopp till var hon nöjd.
- Jag tar honom.
- Avgjort!
Hon åkte iväg med bilen och dom bestämde att hon skulle hämta mig i morgon. När Arvid ledde in mig i stallet stod Andrea i mitten med armarna i midjan. Hon såg väldigt upprörd ut och de syntes att hon hade gråtit.
- Vad tar du dig till gubbe? Han är ju inte frisk! Jag skulle kunna anmäla dig!! Nu var hennes röst hög.
- Jag är ledsen Andrea men om inte jag gör såhär så måste jag sälja hela stallet.
- De struntar jag i!! Du är så känslokall!!
- Lugna ner dig nu.
- Nej!! Jag går direkt till polisen om du inte låter Banjo stå kvar här!
- Det där är ett hot! Och förresten så har du inget bevis.
- Det har jag visst! Kolla här du bara!
Hon höll upp sin digitalkamera en bit ifrån och visade bilder när Jenny hoppade mig. Och i sin andra hand höll hon veterinärintyget. Arvid blev alldeles vit i ansiktet.
- Andrea. Nu är du snäll och ger mig filmen och intyget, sa han lugnt, rädd för att göra situationen ennu värre.
- Aldrig!! Hon skrek och sprang ut ur stallet. En hästskötare tog hand om mig och pratade lite.
- Såja Banjo du ska se att allt blir bra. Han åker fast förr eller senare. Du är redan såld så du åker åtminstone härifrån.
Hon kylde av mina framben och ställde in mig i boxen. De var inte förens på kvällen som jag märkte att de gjorde jätteont i bena. Jag va tvungen att lägga mig ner för att försöka få bort smärtan men inget tycktes hjälpa.
Nästa morgon fick jag två sprutor av Arvid igen, och snart kände jag ingen smärta längre. Efter en timme kom Jenny och hämtade mig. De var inte så lång resa och jag var lite spänd för det nya stället. Var det lika stort som Jörgens? Men nej, det va det inte. Det va ett litet stall med fyra boxar. Jag fick en stor fin box bredvid en liten skimmel. Jag hälsades välkommen och jag sa vad jag hette. Skimmeln hette Dream Hart. Dom andra verkade mest intresserad av sin mat. Dream sa att det här stället var jättebra och att jag skulle stortrivas. Och jag kunde ju inte annan än tro honom.
Nästa dag släpptes jag ut i hagen. Den va stor och härlig. Eftersom jag var hingst fick jag gå ensam men det gjorde inget. Jag kunde ju prata me dom andra över staketet. Vid femtiden skulle Jenny rida. De gick bra i skritten men i traven kände jag av mina framben. De gjorde så ont att jag haltade ganska regelt. Jenny satt av på en gång och kollade benen. Dom var svullna.
- Nämen, har du gjort det här idag Banjo? Men inte kan du väl ha gjort dig så illa i hagen?
Hon ställde in mig på en gång och ringde veterinären. Det va samma veterinär som hade kollat på mig hos Arvid. Han blev alldeles förskräckt och berättade allt om mig och vad som hade hänt. Först såg Jenny arg ut men sen såg jag en tår rinna längs hennes kind. Hon försökte dölja det genom att torka bort den med armen. Veterinären gav henne ett nytt intyg om boxvila i tre månader till. Jag trodde att jag skulle säljas på nytt men hon höll mig kvar. Det lovade hon. Veterinären anmälde Arvid men polisen sa att det inte kunde göras mycket utan bevis. Det gick vecka på vecka, och en morgon när Jenny stod och mockade ringde telefonen. Hon blev kvar där ganska länge och berättade sen för mig att det var polisen som hade ringt.
- Nu är Arvid fast Banjo. De låg tydligen en film och ett veterinärintyg utanför dörren hos polisen i morse. Dom hade ingen aning om vem det var som lämnat det där men de räckte för att han skulle åka fast.
Nej dom visste inte. Antagligen skulle dom inte få reda på vem det var heller. Inte dom, men jag. Jag visste vem det var. De var den lilla ljushåriga tjejen som skulle kunna gå genom eld och vatten för mig. Och den lilla, blonda tjejen var Andrea.

Skriven av: Maria Eriksson