En vän för livet

EN VÄN FÖR LIVET
AV JOHN HAGBY

Det började dra ihop sig till hemgång och jag hade inte hittat någon att ta med mig hem. Visst, den blonda tjejen med den ljusa slimma toppen hade ju flirtat med mig men jag såg inte till henne någonstans och vakterna började tröttna på att snällt be folk att lämna klubben. När jag väl hade fått tag i min jacka och kom ut på gatan så stod hon där och hånglade med en annan kille som jag hade sett tidigare på kvällen.

Han hade stött på henne och velat dansa med henne, men hon hade vänt sig ifrån honom och till mig. Hon hade lett emot mig och börjat dansa förföriskt med mig. Det var inte helt utan att det kittlade i nedre delen av magen då. Hon hade väl inte hittat mig heller när det var dags att gå så hon tog väl det som fanns till hands. Han var ganska packad och en usel dansare men han dög väl till slut ändå, i brist på annat.

När jag obemärkt smög förbi dem så såg och att hennes slimma topp var ljusrosa vilket gjorde det lättare att komma över mitt nederlag. Jag hatar rosa!

Innan jag kom iväg från dörren så hörde jag hur vakten ropade efter mig.
- Vi ses om en vecka igen eller?
- Visst! ropade jag tillbaka.

All lokaltrafik hade slutat gå för länge sedan och jag hade inga pengar kvar till en taxi så jag knäppte min jacka ordentligt, tittade tillbaka på tjejen i den rosa toppen och konstaterade att hon måste nog frysa ordentligt med sin bara mage och korta ärmar. Men det är väl priset man får betala för att man skall vara sexig.

Jag lokaliserade vilket håll som var hemåt och började gå så smått. Det skulle ta sin lilla tid och jag hade inte speciellt bråttom till något så jag tog det lugnt och tänkte tillbaka på vad som hände tidigare på kvällen.

Då hade jag nästan råkat i slagsmål. Det är konstigt att man blir så ”oövervinnelig” med några öl i kroppen. Trots att det såg ut som om jag skulle få ta itu med fyra muskelberg samtidigt, så tänkte jag inte backa en sekund utan var villig att strida ända till döden för min stolthet och jag trodde t.om. att jag hade chansen att vinna fighten.

Som tur var så hann vakterna rycka in och jag fick inte ens ett slag, men när jag såg de fyra åka ut med huvudena före så fick jag diverse hot skrikande till mig och enligt dem så skulle jag vara död innan solen gick upp. Jag log mot dem och satte mig på den platts som var orsaken till att meningsskiljaktighet hade uppstått.

Det var tur att jag är stammis på klubben annars så hade jag åkt ut tillsammans med dom andra och då hade det inte varit allt för kul. Jag såg framför mig hur jag låg med min skalle krossad mot trottoarkanten och drog en lättnadens suck att jag inte hade varit så dum att jag hade hängt med ut och velat göra upp på utsidan.

När jag gick där och tänkte på vad som kunnat hänt, så kom det en kille ikapp mig på min väg hemåt och han började prata.
- Tjenis, penis! sa han.
- A hej! sa jag.
-Det ser ut som om vi är på väg mot samma håll och jag tänkte att vi kanske kunde slå följe.

Min första reaktion var att jag ville gå själv och tycka synd om mig eftersom jag
inte lyckats göra något ”kap” under kvällen men sen kom jag på att det kunde ju vara lite trevligt. Det var ju en bra bit kvar och sällskap kunde ju alltid lätta upp lite.

- Visst, jag skall åt Masthugget till.
- Samma här. Hej, jag heter Jensus.
- Hej, John heter jag. Det var ett konstigt namn, Jensus?
- Japp! Det är det många som tycker. Har du varit på fest eller?
- Nja, jag har varit på en klubb och tagit några öl och dansat lite.
- Jaha, ingen lycka ikväll ser jag?
- Hmm
- Nåja du verkar väll inte tillräckligt full, sa han och skrattade till.

Jag tittade på honom och tänkte tillbaka på killen som dansade så dåligt och tjejen i den slimma toppen och började skratta jag också.

När vi hade gått ett tag så hade vi hunnit snacka om allt möjligt mellan himmel och jord. Vi förstod varann helt och fullt. Det var som jag hade träffat mitt bättre jag i egen hög person.

Efter ytterligare ett tag så hörde vi att det var ett gäng högljudda killar bakom oss som verkade ganska aggressiva och när jag vände mig om så skrek en av dem.

-Titta! Det är ju det jävla svinet från klubben!

Jag såg att det var dom fyra muskelknipperna som jag hade bråkat med på klubben.

- Fy fan! Skrek en av dem. Vi nitar den jäveln.

Dem började springa emot mig och jag tittade på Jensus och skrek med allt vad mina lungor och stämband förmådde.

- Spring! SPRING!

Killarna bakom oss hade varit mycket snabbare i reaktionen än vad man hade kunnat tro. Det var bara några meter ifrån oss innan vi hade fått fart på benen.

Jag sprang så fort jag kunde och Jensus hade också börjat springa, han sprang mycket fortare än jag och var snart flera meter framför mig. Min puls höll på att spräcka mina ådror och jag trodde att mina lungor skulle sprängas.
Jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv samtidigt som jag med lättat hjärta såg hur Jensus skulle komma undan.

Det tog inte lång tid innan en av killarna fick tag i min jacka och slängde ner mig på kullerstenen och jag kände hur en enorm smärta blixtrade genom min vänstra axel och jag minns hur jag tänkte: Det är såhär det känns när axeln går ur led.

Jag försökte komma på fötter igen när jag kände hur jag fick en spark i sidan och jag hörde hur det brast i mina revben. Smärtan var olidlig och mina ögon fylldes av tårar. Därefter följde ett otal sparkar mot min kropp och mitt huvud. För varje spark jag fick så svartnade det för ögonen och jag tänkte att det måste ha varit den sista, men sparkar och slag bara regnade över mig. Min kropp var så illa tilltygad att jag inte ens kunde lyfta mina armar som skydd för mitt ansikte.

Plötsligt så slutade slagen och jag kände hur det rann i mitt ansikte. Jag kunde inte avgöra ifall det var snor, svett, blod eller tårar. Antagligen så var allt med i det som droppade ner på kullerstenen jag låg på.

När jag tittar upp så ser jag hur Jensus står framför de fyra killarna och tala...nej, skriker till dem. Han ber dem att sluta och säger att om dem vill ha ihjäl någon så ställer han upp som offer.

Svetten rinner på killarnas pannor efter att ha utdelat alla slag och sparkar. En av dem ler, lyfter armen och torkar av svetten mot jackan samtidigt som han tar upp en stillett ur fickan.

- Håll honom! Beordrar han de andra.

De tar tag i Jensus armar, och han låter dem göra det. Hans ansikte är fyllt av lugn och han ser in i ögonen på killen med stilletten. Armarna dras i så att han står med dem rakt ut som ett kors. Killen med stilletten går fram ett steg och sticker upp stilletten i höger armhåla på Jensus. Det går sakta och trots att Jensus vrider sig av smärta så sitter han som i ett skruvstäd. Där jag ligger kan jag dock inte höra ett ljud av smärta men jag kan höra hur alla fyra muskelbergen skrattar högt och rått.

Kniven kommer ur armhålan med ett ryck för att sedan stickas in med hugg i Jensus vänstra armhåla. Då släpper de honom och hans armar hänger obrukbara utmed hans kropp. Därefter följer ett fasansfullt sceneri då Jensus får ta emot slag och sparkar och stick över hela kroppen men han höll sig stående som om han vore en slagsäck.

Knivsticken sticks på ställen som ben och axlar som om det va meningen att orsaka så mycket smärta som möjligt utan att han dör. Allt sker under högljudda skratt och man kommenterar allt som sker med spydiga kommentarer.

Efter vad som känns som en evighet av sparkar, slag och stick så hör jag hur sirener låter och jag ser hur omgivningen lyses upp av blå och röda ljus. Innan killarna springer iväg så gör en av dem en hoppspark och träffar Jensus rätt emot huvudet vilket får honom att falla ihop i en hög på marken.

Jag vaknar upp av att hela min kropp värker och jag märker att jag ligger på ett genomsterilt rum. Inga tavlor på väggarna och en plastig madrass med grönt täcke omger min kropp. Det kommer en sjuksköterska in i rummet och jag försöker öppna min mun för att tala till henne då jag märker att min käke sitter fast och jag kan inte öppna munnen.

Sjuksköterskan tittar på mig och ser att jag är vaken. Hon får en sorgsen, medlidande blick i ögonen men önskar mig ändå en god morgon. Hon vet tydligen att jag inte kan prata för hon ber mig blinka två korta blink som nej och ett långt som ja. Hon frågade mig om jag ville veta mitt fysiska tillstånd på en gång och jag blinkade ett ja. Hon berättade att jag hade råkat ut för en grövre misshandel och att det hade gett en del komplikationer på min kropp. Jag hörde på henne hur hon ville verka så uppmuntrande som möjligt när hon berättade att min käke var krossad och att fyra av mina revben var av. En grövre hjärnskakning och punkterad lunga gjorde att jag hade legat i koma i fyra dagar, och jag skulle inte räkna med att komma ur sängen på fem eller sex veckor. Operationer på käke och lungor hade varit lyckade och jag kommer inte få några större men när allt väl är läkt.

Mina ögon fylldes av tårar och jag vände mitt ansikte emot fönstret. Då frågade hon om det var OK om mina föräldrar kom in för någon av dem hade suttit utanför och väntat på att jag skulle vakna upp sen jag kom in på sjukhuset och nu var båda där. Jag vände mig mot henne och blinkade ett ja.

Pappa kom in först och strax därefter kom mamma. Det rann tårar på mammas kinder, jag vet inte om det var av glädje av att jag var vid liv eller av sorg för att jag såg ut som jag gjorde. Hon försökte i alla fall le uppmuntrande åt mig. Pappas ögon var också tårfyllda när han sa.

-Där ligger han ju, vår lille viking.

Han tog min hand och kramade den hårt. Det var tyst en lång stund i rummet och jag kramade mammas och pappas hand om vartannat. Tillslut sa pappa till mig.

- Jensus som var med dig när det hände?
- Mmm, fick jag fram mellan mina hopbundna käkar
- Han klarade inte skadorna.

Jag började gråta igen och vi kramade varandras händer igen en lång stund under tystnad.

Jag låg på sjukhuset i två månader och mina föräldrar och syskon var och hälsade på mig, någon av dem varje dag. Killarna som utförde misshandeln och mordet har inte identifierats än och jag kommer alltid att brännas av frågorna:

Hur skall jag kunna tacka en människa som har dött för mig? Vad kan jag göra för att detta våld inte skall upprepas?

John Hagby

Skriven av: John Hagby