Enkel biljett till Helvetet

* tvättar händerna, men lukten sitter kvar. En unken suck av död *

Det här är en berättelse om en plats alla vet existerar, men som de flesta inte kommer att behöva besöka. Minst chans är det för dig som bor i hyresrätt.

Äckel, död, ångest, skräck.

Jag planterar några ord i ditt huvud. Jag gör det som en uppvärmning inför det jag nu ska berätta om. Jag gör det för din egen skull.
Och min.

Någon gång har du säkert funderat över Himmel och Helvete och vi kan väl vara överens om att Himmelen serverar vaniljsås då Helvetet bjuder på grisfötter och att Himmelen är ljus och behaglig då Helvetet är mörkt och kvalmigt? Bra.
Vi upplever våra egna små Himlar och Helveten då och då och det är det som utgör den så kallade vardagen. Det är därför man kallar vardagen för grå. Det är ett genomsnitt av ljust och mörkt helt enkelt. Men ibland känns det som om man står och vinglar lite närmare kanten till antingen det ljusa eller det mörka. Som om man helt plötsligt skulle dras in i det och kanske aldrig mera återvända. Som den lilla flickan i Poltergeist.

I torsdags trodde jag att min stund var kommen. Och ganska snart blev jag varse att det inte var vaniljsås jag kunde förvänta mig.
Ta nu någons hand. Tänd alla lampor. Titta under sängen.

Vi är precis klara med middagen och resten av familjen är på väg till övervåningen för lite film innan läggdags. Jag står ensam i köket mitt ibland spillrorna efter Spagetti Carbonara med bacon. Det är dags att diska undan och jag har kvar traktörpannan och pastagrytan.
En blandning av vatten, diskmedel, grädde, stekfett och en tyst svordom virvlar ner i avloppet och jag ska bara släcka i taket och hänga upp handduken.

Då händer det.

Som en Marulk i Marianergraven som fastnat med pungen i en mördarsnäcka. Eller som en sjunkbomb i en sjö av ärtsoppa. Ett egendomligt ljud strömmar emot mig.
* blouurph *
Instinktivt trevar jag efter något att skydda mig med och får tag i min antagonist – disktrasan. Disktrasan och jag är inte de bästa vänner, även om vi umgås nästan varenda dag. Det värsta han brukar ställa till med är att alltid envisas med att dyka i den gryta jag just ska diska ur. Även fast jag har hängt honom prydligt på kanten. Han älskar tydligen att bada i allt som inte är rent vatten. Vilken dåre.

Jag kramar om den så knogarna vitnar när jag lutar mig fram över diskhon. Där, igen. Ljudet.
* bloooouuurpff *
Jabba de Hutt släpper en brakare rakt i mitt ansikte. Vattnet, eller rättare sagt vad som ser ut som vatten med diskmedel, grädde, stekfett och en tyst svordom, står helt stilla. Nej, vänta förresten, det sjunker långsamt, långsamt. En klen tröst i sammanhanget. Det som ger mig ångest är inte geggamojan i sig utan att jag under hela onsdagen försökte lösa upp stoppet med diverse pulver som ska lösa upp geggamoja i avloppsrör. Inte den här sorten.

Jag vet nu vad som stundar. Jag lägger ifrån mig disktrasan, mitt enda kvarvarande vapen mot ondskan. Med sänkt blick faller jag på knä och öppnar Helvetets portar. Dörrarna går långsamt upp och framför mig vrider sig vita plaströr som i smärta. Och i dess blodomlopp pumpas fett och matrester runt. Fast inte just nu. Det verkar som om Odjuret har fått ett plötsligt fall av åderförkalkning. Och jag är dess räddare i nöden. Jag är ödmjuk inför uppgiften och tar ett stadigt tag kring halsen och vrider om. Ett stön följt av ett pys hörs och utrymmet under diskhon fylls av en svag svavellukt.

Jag lyckas separera övre delen från den undre och ur glipan som nu skiljer dem åt rinner något grått och aladåbliknande som jag tvivlar på har ett namn i ekosystemet. Till och med bajs har högre rang. Jag ryggar tillbaka som om det ska gå till attack. Dess blotta närvaro är nog.
Jag flyttar sophinken, som även den har stigit i grader, så att det gråa kan åla sig ner i den och försvinna för alltid. Med ficklampans hjälp och en omöjlig vinkel på kroppen försöker jag få en skymt av det vertikala rörets slutdel – den som mynnar ut i fan vet vad. Förutom ett skum med matrester, hår och skräp ser det faktiskt ut som ett öga stirrar på mig.

Jag släcker ficklampan och tar fram Din Del. Visserligen verkar det som om jag just har upptäckt varifrån Vardagen kommer, men att få ut eller bort den, det får ett proffs med högtryckstvätt göra.
Jag tänker se klart Superhjältar. För trettonde gången.

Skriven av: Fredric Alqvist