Enkel biljett till Himmelen

När man dör är inte livet slut.
Det blir inte svart.
Det blir inte tyst.
Jag vet. För jag har just varit där.

Det var en mörk och blåsig dag i slutet av förra veckan. Jag och några kollegor tog en lite längre promenad genom stan för att gå och äta lunch. När vi lämnade kontoret ilade en känsla genom min kropp som sa att vi kanske inte skulle återvända igen. Åtminstone inte med samma känsla som innan.

Vi gick där och pratade. Några skulle ta ut pengar och kom på efterkälken. Vi andra skojade om att vi kanske skulle slinka in på Lamborghinis bilaffär på Strandvägen och slå till på den där gula Djävulen som stod och glänste en halvmeter från fönstret. Vi var lite extra uppsluppna den här dagen. Vi skulle ju faktiskt äta finlunch.

Under min tid i huvudstaden har jag besökt en hel del restauranger som har fått tungan att slå knut på sig själv. Inte bara på grund av det svåra uttalet på vinet utan också tack vara en portvinssås som har fått stå och reducera sedan Gustav III:s tid. En del ställen har med sin stjärna utlovat det bästa, men kanske inte alltid levt upp till det. Andra, lite mer anonyma, har däremot fått gästerna att ramla av stolen tack vare sina gastronomiska saltomortaler.

Det finns stunder i våra liv då vi får en tillfällig kontakt med den spirituella världen. Vi lämnar den fysikaliska, som med sitt skruvstädsgrepp håller oss på plats i vardagen. Du känner säkert igen det själv. Den där gången på gymnasiet när du kanske spelade i något band och ni upplevde total samstämmighet. Eller när du spelade fotboll eller hockey och det så kallade mönsteranfallet infann sig. Klapp, klapp och mål. Det är sådana gånger man vet att den som intervjuas efteråt och på frågan: ”Hur kändes det när du gjorde mål?” alltid svarar: ”Jag vet inte”.

Det är när vi får en glimt av den andra sidan vi vet att vi måste leva vidare. Det finns något att kämpa för. Vi har just fått erfara meningen med livet.
Vad bra. Då är vi klara med det djupa.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt var vi framme vid Himlens portar. Antagligen hade vi tagit ut den där Lamborghinin, pressat den på en höstlövad väg på Djurgården och avslutat färden i en 500 årig ek borta vid Prins Eugens udde. Vad vet jag? Men antagligen var det värt det. Nu stod vi i alla fall där och om man tittade efter fanns det en blå neonskylt över portarna. Jag vred på huvudet åt lite olika håll för att försöka få det till ”Himlen” men det blev bara P&N hur jag än försökte. Paul & Norbert? Var det de som drev Himlen AB?

Vi öppnade portarna och ett slags baksug höll i dörrarna så att vi fick ta i lite extra innan vi gjorde entré till matsalen. En hurtig kille med 80-talsfrisyr a la bröderna Gibb kom emot oss och visade oss fram till vårt bord. I lokalen gled även en klonad version av Gibb-killen omkring, fast utan det långa håret. De kändes i alla fall proffsiga. Det ska gudarna veta om man ska få jobb i Himlen AB.

Menyn vi skulle få uppleva bestod i grunden av någon slags snacks, en aptitretare, hummersoppa, en liten sallad och avslutningsvis Wallenbergare gjord på rådjur.

Då tar vi det från början igen.

Snacks. Inte jordnötter eller chips utan en liten tallrik med 3 olika kreationer. En klick grön ärtpuré tillsammans med någon slags fisk. En oxfilécarpaccio med tryffelvinigraitte och en liten getostbit på syltade kantareller.

* torkar saliven av tangentbordet *

Det kallar jag snacks.
Sen var det dags för aptitretaren. En stor tallrik med en liten fördjupning i mitten, fylld med krämig jordärtskockssoppa. Den slank ner som en olivoljepenslad sugga i en vattenrutschbana. Jag började ana att fortsättningen inte skulle bli sämre.

Mitt i vår diskussion om den monetära unionen och fastighetsskattens konsekvenser för boende på Färingsö gjorde hummersoppan entré. Den kom inte ensam, utan med en bit marulkskind. Undrar om kocken blev biten av marulken när han skulle filéa den och bet tillbaka – i kinden. Och så i sautösen med den biten.
Med silverskedar som var obetydligt mindre än ett decilitermått paddlade vi i oss soppan. Det enda som hördes var ljudet av marulkskinden mellan våra malande tänder. Lite gnissligt men samtidigt mjällt. Hade det varit okej att slicka ren tallriken hade jag gjort det.

En liten sallad kom ut på en lustig tallrik och jag tänkte att, nu ska man väl få lite andrum och tid för reflektion. Men icke. En tomatvinigraitte, som låg ringlad över salladen, exploderade i munnen och jag är övertygad om att salladen lika gärna kunde ha varit ogräs.

Fortsatt smuttande på det franska vinet med det svåra namnet. Nöff och papp-någonting. Tänker inte fråga mer om det utan litar på att Gibb-killen inte lurar på mig något skit. Fast jag ska erkänna att franska viner inte är min styrka. Den sitter mer i svensktillverkade sädesdrycker och ekologiskt odlade druvor från Kalifornien.

Trumvirvel. Det är dags för Wallenbergaren gjord på rådjur. Där kommer den, tillsammans med svart trumpetsvamp, reducerad sky och potatispuré. Jag känner att jag kommer att få svårt att hålla tyst efter första tuggan. När jag hör ord som Wallenbergare tänker jag osökt på herrarna G W Persson och Guillou på Fagerhult. Det var där G W Persson lade grunden till sin fetma när han enbart visade färsen för grädden innan det var dags att steka. Ord som rådjur ger mig bara obehagliga bilder av en långhårig blond norrman som ser ut som och låter som en kvinna, och som i enbart kalsonger och hagelgevär är redo att begå ett brott från sitt sovrumsfönster.

Bort med de bilderna och ut med orden: Fyyyyyy faaaaan vaaaaad gooooott! Kanske det godaste jag ätit. Möjligen lite för mycket salt i purén. Det ska gudarna också veta, att potatispuré oftast är något som antingen blir för smörigt, för salt eller för klibbigt. Utom när jag gör potatismos till ungarnas köttbullar. Det blir tamejtusan alltid bra. Nästan.

Vår tid i Himlen är över och jag tittar ut över Nybroviken. Mörkret har lättat och jag ser ett ljus strila in mellan gardinerna. Blåsten har avtagit och det är dags att gå tillbaka till kontoret. Jag känner mig nästan religiös, fast utan händerna mot himlen. De har redan gett kocken en spontan applåd och får nu vila i jackfickorna när vi går ut på Strandvägen och lämnar den blåa neonskylten bakom oss.

Men i mitt huvud sitter känslan kvar.
Som en kalvkotlett på en kakelvägg.

Skriven av: Fredric Alqvist