Ensam

Ensam

Av: Karolina Morawska


Prolog:

Sarah Williams gick omkring i sitt rum. Allt var mörkt. De nattsvarta väggarna och det dova skenet som kom från ljusen på bordet, fick rummet att se mörkt och skrämmande ut. Regnet piskade på fönsterrutan och vinden blåste allt kraftigare. Hon satte sig ner på golvet, bredvid nallen som nu var hennes enda vän. Nallen som Michael hade gett henne. Hennes långa, kolsvarta hår dolde hennes ansikte. Skenet från ljusen visade hennes blåa ögon som blänkte av tårar. De uttryckte tomhet och saknad, skuld och sorg. Sarah fortsatte att gråta i tystnad. I flera veckor hade hon lidit. Hennes själ skrek efter ljus, hennes hjärta blödde. Själen saknade något. Hennes själ var fylld med inget annat än tomhet. Det fanns ingenting inuti henne längre. Det fanns ett stort, svart hål i hennes hjärta som bara var fullt med en mörk skugga. Allt var borta. Det som förut hade funnits i hennes själ, det som förut hade varit hon var nu borta. Hon kunde inte känna någonting annat än sorg. Det kändes som om tusen knivar satt i hennes hjärta och fick det att blöda. Ingenting kunde läka såret. Allt var borta. Hon ville inte tänka på det som hade hänt där hon satt på golvet med den bruna nallen i ett hårt grepp, men minnena om Michael sköljde över henne likt regnet som sakta droppade ner på den våta marken…

***

Sarah vaknade av morgonsolens strålar som letade sig fram mellan de vita gardinerna. Hon skulle träffa Michael idag. Michael som var den person som betydde mest för henne, som hon älskade så högt. Det var inte länge sen hon hade varit en ensam, utstött flicka. Hon var både mobbad och utfryst i skolan, ingen ville vara med henne. Egentligen så visste ingen varför, det hade bara blivit så från början. Den första dagen som Sarah hade kommit till Cambridge High så hade hon redan från början verkat blyg och mystisk. Hon sa inte ett ord till någon, och ingen verkade heller vilja säga något till henne. Sarah hade alltid känt en stor tomhet och sorg i sin själ, ända tills hon träffade Michael. Michael hade blivit hennes vändpunkt för allt. Han hade gjort henne till den glada och lyckliga flickan som hon egentligen var. Han älskade henne och hon honom. Det var bara några veckor sen som han, helt plötsligt, hade kommit in i hennes klassrum. Hon hade först trott att han var en av Dom. Men det var han inte. Hon kunde fortfarande inte tro vilken tur hon hade haft. Sarah var annorlunda, hon var inte som alla andra. Hon var väldigt tyst, blyg och osäker och levde mest i sin egen drömvärld. Hon älskade att skriva. Att se hur ord och meningar kunde bildas på ett enda ark papper var det Sarah älskade mest. Men nu fanns det någon, Michael. Hon log för sig själv när hon steg upp ur sängen. Det var en vacker dag. En perfekt dag för att träffa honom. Hon klädde snabbt på sig och gick sedan ner till köket där hennes föräldrar redan satt och åt frukost. Hon hade inga syskon. Sarah hade ingen särskilt bra kontakt med sina föräldrar, förut brukade det faktumet skära djupt inne i hennes själ, men nu brydde hon sig inte mer. Hon hade Michael. Hon åt snabbt upp sin frukost, hon tålde inte den obehagliga tystnaden vid frukostbordet. Sarahs familj var en av de rikaste i hela Cambridge, hennes hus var hela tre våningar högt och var väldigt vackert. En pool fanns på baksidan och trädgården var underbar. Men inget av det gjorde Sarah riktigt lycklig, det fanns något som hon saknade och det var kärlek, glädje och ömhet. Nu hade hon fått det, och hon hoppades att hon aldrig skulle förlora det. Hon sa snabbt adjö till sina föräldrar, innan hon gick ut genom den antika dörren. Solen smekte hennes ansikte och hennes svarta hår blänkte i det strålande solskenet. Hennes gröna ögon glittrade förväntansfullt när hon såg Michael stå vid lekparken där man hörde skrik från lekande barn. Han log mot henne. Hon sprang den sista biten, rakt in i famnen på honom och andades in den ljuva doften från hans Cologne. Han böjde sig ner och kysste henne djupt. En värme spred sig över hela hennes kropp, en värme som fyllde själen och läkte hennes blödande hjärta. De gick hand i hand ner till den tysta skogen, det var deras favoritplats. Det var där de alltid brukade vara. Hon log mot honom. Hennes leende uttryckte alla de varma känslor som hon kände för Michael. En känsla av lycka spred sig genom hela hennes kropp, och fick henne att vara lycklig. I alla fall för stunden. Han hade aldrig varit lyckligare än vad han var när han var med Sarah. Hans gyllenbruna hår, de bruna ögonen och den vältränade kroppen gjorde att han kunde få vem han än ville ha. Men han ville bara ha Sarah. Han kände att det fanns något speciellt hos henne, något som ingen annan kunde äga. Hon såg fantastisk ut i den vita sommarklänningen som avslöjade hennes underbara kropp och framhävde det svarta håret. De gick i skogen en lång stund, utan att prata. Det var nästan så det ville ha det. Dom ville bara vara tillsammans i den gröna skogen, inga ord skulle få förstöra den magi som fyllde deras hjärtan. Snart gick de tillbaka till Michaels röda BMW som stod på parkeringen. Han kysste henne varsamt innan han öppnade bildörren för henne. En sån stark kärlek som deras var svår att uppnå, de levde i sjunde himlen. Ingenting kunde förstöra det de kände för varandra, ingenting. De körde mot biografen där de skulle se den nya filmen med Julia Roberts, ingen av dom hade egentligen lust att se filmen men de brukade ändå nästan alltid gå på bio. För att slippa åka hem och känna ensamheten som dom båda i verkligheten egentligen var omringade av. Ensamheten fanns där, det uttryckslösa hjärtat och den tomma själen. Men inte när dom var tillsammans. När de var tillsammans så levde de i sin egen drömvärld, de isolerade allt annat. Allt var magiskt. Biografen var nästan tom, och de gick och satte sig längst upp. En tystnad föll över salongens alla hörn när filmen började. En tystnad som nästan fick Sarah att bli lite obehaglig till mods. Hon hade hela tiden en skräckfylld känsla i sin kropp, en känsla som fyllde hela henne från topp till tå. Hon hade en känsla av att något skulle hända, men hon visste inte vad och hon ville inte heller veta. Michael tittade oroligt på hennes bleka ansikte, men hon tittade snart upp och log mot honom medan hon sakta strök sin hand över hans och försökte lugna ner honom. Han kysste henne igen. De märkte knappt vad filmen handlade om, de var för upptagna av att känna varandras närhet. Det kändes som om filmen inte hade varit tillräckligt lång när dom sakta började gå ut ur biografen. Mörkret hade redan fallit över himlen och man såg skuggor speglas i varenda vrå. En tät dimma låg över dom när dom sakta började gå mot bilen, inte en stjärna syntes på den nattsvarta himlen. De hann precis sätta sig i bilen innan den första regndroppen hann nå deras lättklädda kroppar. De sa inte ett ord till varandra. Vägen började bli hal och regnet öste ner allt snabbare och kraftigare. Dimman verkade bara bli allt tätare.
- Michael… sakta ner lite. Sa Sarah helt plötsligt. Det var nästan det första ord som hon hade sagt till honom på hela dagen. De pratade nästan aldrig, de trivdes att bara vara i varandras sällskap, att känna vad någon ville säga bara genom att titta den personen i ögonen. Han tittade undrande på Sarah men saktade ändå ner farten lite grann. Hon lutade sig lättat tillbaka mot bilsätet. Det var en ganska lång väg från biografen tillbaka till de rika kvarteren, och de hade inte ens hunnit komma halvvägs än. Sarah vände sig plötsligt än en gång om och tittade med en kärleksfull blick på Michael.
- Jag älskar dig.
Michael log. Det var inte ofta som de uttalade den meningen till varandra, det var som om den redan fanns där, hängandes i luften. Dom behövde inte säga det för att få den andra att känna att man älskade än. Det syntes på dom.
- Jag älskar dig, Sarah.
Han böjde sig ner för att än en gång kyssa henne, men drog sig snabbt tillbaka. Bilen hade börjat halka allt mer på vägen, regnet öste ner. Åskan mullrade inte långt ifrån platsen där de befann sig. Plötsligt skrek Sarah till. Michael hade förlorat kontrollen över bilen, dimman gjorde att han inte såg vägen framför sig längre. Han försökte sakta ner farten på bilen men det var för sent, han visste inte åt vilket håll hann skulle styra längre. Fylld med oro och skräck gjorde Michael allt han kunde för att bromsa bilen, men innan han visste ordet av så var dom på väg mot den täta skogen. Sarah tog ett hårt grepp om handtaget på bildörren och hennes ansikte var blekt av fasa. Det kändes som om hennes själ frös till is och hennes hjärta slutade slå. Blodet cirkulerade allt snabbare i hennes kropp. Det kändes som om bilen gick allt fortare, även om den i själva verket saktade ner. Men det var för sent. Ett blodisande skrik fyllde den mörka natten när de krockade med det höga trädet.


***

Epilog:

En ström av tårar rann ner för hennes kinder. Hon hade ingenting att leva för längre. Michael var borta. Ensamheten kom krypandes tillbaka och närmade sig hennes själ. Hennes hjärta blödde igen, nu fanns det ingen som kunde läka det längre. Själen var fylld med tomhet, det enda som fyllde den var sorgen, ensamheten och skräcken som hon kände när hon tänkte på vad som skulle hända. Hon hade inget liv, inte nu när Michael var död. Det verkade som om ljusen spred ett allt ivrigare sken omkring sig, som om skuggan bara väntade på att hon skulle ta steget ut. Skuggan väntade på henne där i mörkret, skuggan som hade funnits i hennes själ så länge. Allt ljus var borta, skuggan skulle vinna. Den skulle ta hennes själ och föra den till en bättre plats, mörkret skulle omringa henne och tränga in henne i ett hörn. Hon tog fram den vassa kniven som hon så länge hade burit på sig. Det var dags nu. Det var dags att låta skuggan ta henne. Hon bet ihop tänderna och skar sig hastigt och djupt på båda handlederna. Det djupröda blodet rann nerför hennes armar och blandades med hennes salta tårar. Plötsligt så såg hon ett starkt ljus som bländade henne, ljuset kom allt närmare och närmare och hon skymtade en lysande ängel lite längre bort. En ängel som skulle föra henne till Michael. Och där var han. Han stor där och log mot henne.
- Jag kommer Michael, viskade hon innan hon lät ängeln leda in henne i det bländande ljuset.

Författare:

Publicerat

Dela: