Ensam är stark

Ensam är stark

Den vita yogurthen rann ut ur förpackningen och ner i tallriken. Den såg ut som flytande lim, fast… gott. Jag stack ner skeden och vevade runt lite. Jag hade ingen större matlust.
- Olivia! Ta och ät lite nu! Kvittrade mamma som stod vid bänken och sysslade med något som jag inte såg vad det var.
- Mmm…
- Men, är du inte glad? Det är ju din födelsedag! Är det något fel? Mamma lämnade bänken och gick fram till mej.
- Nejdå, jag är nog bara trött, svarade jag. Jag ville inte säga det till mamma, men jag var lite ledsen. I födelsedagspresent hade jag nämligen fått en mina vänner bok. Det var väl inget att vara ledsen för!? Men nu var det ju så att jag inte hade några kompisar. Jag ville inte säga det till mamma och pappa, dom skulle bli så förfärligt oroliga, utan dom trodde att jag inte hade tid att ta hem någon kompis. Men så var det inte. Jag kastade en blick på boken som låg bredvid mej. Jag tyckte så mycket om mina föräldrar, och ville inte göra dom besvikna eller ledsna. Klumpen i halsen sved och värkte, men jag försökte att ignorera den.
Pappa kom in i köket med ett paket i famnen. Han strålade som en sol när han, utan ett ord, gav det till mej. Jag slet upp pappret och öppnade kartongen som låg i. Inne i kartongen låg en stor fin lila väska med Ior på. Jag stirrade på den, och sen på pappa.
- Den måste ha varit jättedyr! Sa jag svagt. Pappa nickade.
- Över 500 kronor! Men du har ju önskat dej den så mycket, så… han log. Jag öppnade väskan. Däri låg ett lila pennfodral, också med Ior på. Två hellila pennor, ett vitt suddgummi, en Ior-linjal och en lila dagbok med Ior på. Jag tog upp sakerna en efter en och bara kände på dom. Sedan gav jag pappa en jättekram.
- Nu blev du väl glad va? Sa mamma och kramade mej.
- Jaa! Sa jag lyckligt. Jag gick bort till pennvässaren och började vässa pennorna. Nu hade jag inte en tanke på kompisboken längre. Nu ville jag bara till skolan och visa mina nya saker. Då kanske dom skulle lägga märke till mej. Jag satte i mej yogurthen med en hisnande fart, och sprang sedan upp på mitt rum för att klä på mej. Efter en djupdykning i garderoben hittade jag ett par ljusa jeans med fransar nertill och en lila t-shirt med… en Ior på. Men över det då? Jag såg bort mot sängen, där mina födelsedagspresenter låg. Svarta stövlar, böcker, pennor, en tidning, en mjukis-Ior, anteckningsblock, en cd-skiva, lila smyckeskrin, ett Ior-halsband och en lila fleecetröja. Jag tog upp tröjan och jämförde den med t-shirten. Olika lila nyanser som passade perfekt ihop. Jag satt på mej halsbandet och tröjan, tog stövlarna i näven och mjukisåsnan under armen och sprang ner. Som du nog redan förstått så är lila min favoritfärg. Och Ior min idol (tillsammans med Bubbles, eller Bless som dom heter numera). Jag samlade på allt som hade med Ior att göra.
- Åh, vad fin du är gumman! Sa mamma och synade mej. Fleecen passar ju jättebra med t-shirten! Tur att vi köpte den och inte den röda!
- Ja, svarade jag. Och fransarna nere på byxorna är också lila!
- Det ser jättefint ut! Mamma kastade en blick på klockan. Oj herregud, du måste iväg nu!
- Okej. Jag sprang ut i köket och hämtade väskan. På väg tillbaka till hallen slängde jag i mjukis-Ior och kompisboken. Det kunde vara bra att ha. Jag drog på mej min vanliga, lila (typiskt mej) jacka och stövlarna, slängde upp väskan på axeln och såg mej i spegeln. Jag såg riktigt bra ut! Jag öppnade en låda i byrån och tog fram tre hårsnoddar i tre lila nyanser, och satt upp håret i en hästsvans med den mörkaste nyansen längsy in mot huvudet, den mittemellanlila i mitten och den ljuslila ytterst. Sen vände jag mej om och gav mamma en kram.
- Hej då! Ropade jag och försvann ut genom dörren

Medan jag gick till skolan funderade jag på en sak. Om jag skulle ha något kalas. Jag tillhör den sorten som fortfarande föredrar trevliga kalas framför ösiga discon. Men jag varkar vara den enda i klassen som gör det. Och förresten, vem skulle jag bjuda? Det fanns ju ingen som lade märke till mej. Nej, något kalas skulle det inte bli. Det kändes jobbigt, för jag ville ju ha ett. Men man kunde väl inte ha kalas med sej själv? Eller kunde man det? Jag hängde med huvudet.
Synen av skolbyggnaden fick mej att räta på ryggen. Idag skulle jag inte vara samma, tråkiga Olivia som förut. Nu skulle jag vara en annan människa.
- Jag ska bli en ny människa. Jag smakade på det lite, men det kändes inte bra. Snabbt beslöt jag mej för att ändra planerna. Visserligen skulle jag fortfarande vara rak i ryggen och stolt över den jag var, men jag skulle inte förändras.
- Ensam är stark, viskade jag istället. Det kändes bättre. Jag sprang den sista biten fram till dörren som ledde in i korridoren.
När jag kom in var allt precis som vanligt. Killarna låg i små utspridda högar och brottades och tjejerna satt på borden och svor och skrek åt varandra. Jag satte mej i mitt vanliga hörn. Ingen brukade någonsin sitta där. Det var som om jag hade reserverat platsen utan att veta om det själv. Fast jag var glad för det. Där slapp jag prata med någon. Och ingen lade någonsin märke till mej där, men det var lika bra.
Jag öppnade väskan och pillade lite på mina nya saker. Dom kändes sköna att ta på, så jag satt där med nävarna i väskan och fingrade en stund. Jag lade ner pennorna, suddet och linjalen i pennskrinet, skrev mitt namn i dagboken, fingrade på fack, och tillslut tog jag upp Ior. Jag drog med fingrarna genom hans man och såg honom djupt in i ögonen. Jag tänkte precis säga något till honom, då Sofie fick syn på mej (jo, ibland händer det att dom ser mej och kanske pratar med mej, men det är oftast inget snällt dom har att säga).
- Kolla! Olivia har ett gossedjur! Ropade hon och pekade på mej. Hon slet Ior ur händerna på mej.
- Ta emot! Sofie kastade den till Micaela, som i sin tur kastade den till Marie. Jag försökte fånga honom, men insåg snart att det var lönlöst och satte mej på bänken för att vänta på att dom skulle tröttna. Tillslut kastade Ann ut honom genom fönstret, och sedan satte sej tjejerna på borden för att fortsätta bråka. Jag rusade ut genom dörren och fram till Ior som låg i en snödriva. Jag lyfte upp honom, och tittade honom i ögonen.
- Förlåt, viskade jag. Sen kom tårarna. Sakta hasade dom sej ner för kinderna och droppade ner på fleecetröjan. Jag måste få prata med någon. Jag började springa ner mot syslöjden med Ior hårt i handen. Våran syslöjdsfröken Magdalena är den enda vuxna person som jag kan prata med. Hon tar sej alltid tid att lyssna, och hon är bra på det också. Hon borde vara kurator istället. För den vi har nu är urusel. Hon bara dricker kaffe och säger: ”det ordnar sej”. Så dit är det nästan aldrig någon som går. Dom har alltid någon annan att prata med.
När jag kom fram till syslöjden började jag tveka lite. Tänk om hon hade en klass nu på morgonen? I samma stund kom en tjej ut från klassrummet. Hon var brunhårig och hade en stor, tigermönstrad dunjacka. Hon hade nåt i handen, men jag hann aldrig se vad det var. Jag tog mod till mej och gick in i syslöjdsalen. Det var tomt. En dörr öppnades, och Magdalena kom ut. Först såg hon mej inte, men sen upptäckte hon mej, och skyndade sej fram till mej.
- Men Herregud, vad har hänt? Undrade hon och lade armen om mej.
- Jag… Jag… försökte jag, men rösten svek mej. Magdalena lotsade in mej i vävrummet som inte hade några fönster, och därmed var skyddat från insyn.
- Vad har hänt? Frågade hon om igen.
- Jag… Jo, jag… Jag berättade alltihop för henne. När jag slutat såg hon bekymrat på mej.
- Det här har pågått alldeles för länge, muttrade hon. Är du säker på att du inte vill berätta det för Anders? (Anders är våran klassföreståndare, om du undrade)?
- Jaa! Det skulle inte förändra någonting! Snyftade jag och tokade mej om ögonen med baksidan av handen. Då råkade jag tappa Ior, som ramlade ner på golvet. Magdalena tog upp den.
- Är det den här som dom bråkade om? Undrade hon mjukt.
- Ja… mumlade jag.
- Vad söt han är! Är den ny?
- Ja. Jag fick den i morse. Jag fyller år idag.
- Nämen… Grattis! Sa Magdalena och kramade mej.
- Då tyckte jag att den var jättefin, men nu känns… sa jag lågt, och kände att jag ville fortsätta gråta.
- Vad är det för dumheter!? Den är ju jättesöt! Vet du, jag tror att dom andra också tycker det! Dom är bara för osäkra för att visa det. Och du, du vet väl att ensam är stark?
Det hade jag glömt… Jag var tyst en stund medan jag tänkte på det hon hade sagt. Det lät ju…logiskt! Det var nog så. Hon hade lyckats övertyga mej. Jag såg på henne. Hon verkade också tänka. Jag tittade lite till. Plötsligt såg det ut som om hon kommit på något. Men hon sa inget om det.
- Kom, jag ska ringa till Anders och berätta att du har varit här, sa hon och gick före mej ut ur rummet. Hon gick fram till kontakttelefonen och slog in numret till vårat klassrum.

Våran skola har tre våningar. På den översta håller lekis till sexan till, och på dom två andra våningarna har sjuan, åttan och nian sina skåp och klassrum. För att komma ner till skolgården på rasterna är vi såklart tvungna att gå ner för alla trappor. Med Ior i handen strövade jag som vanligt ner för trappan. Sist av alla, också som vanligt. Det var ganska kallt inne idag, och dom flesta gick omkring med jackor. Vaktmästaren höll på att sätta upp glitter i taket tillsammans med små bjällror och tomtar. Snart var det jul, det kändes. När jag kommit ner för sista trappan började jag gå mot ingången, ungefär 25 meter bort. Medan jag gick tittade jag lite på dekorationerna, och… PANG! Jag gick rätt in i en tjej med tigermönstrad dunjacka och brunt hårburr. Samma tjej som kommit ut från Magdalena i morse.
- Oj, förlåt! Jag såg dej inte! Sa hon och reste sej upp.
- Nej, det var jag som gick in i dej! Skyndade jag mej att säga. Det var mitt fel.
- Nej, det var mitt.
Vi var tysta ett ögonblick. Sedan började vi skratta. Folk tittade på oss, men vi brydde oss inte. Vi bara skrattade.
När vi skrattat färdigt verkade som om vi automatiskt blivit kompisar. Tjejen följde med mej ut trots att alla andra högstadieelever var inne.
- Vad heter du? Undrade hon när vi börjat ströva omkring planlöst på skolgården.
- Olivia, svarade jag. Du då?
- Sara. Sa tjejen. Och Tiger. Hon grävde i sin ficka och tog fram en Tiger-mjukis (från Nalle Puh). Jag sken upp och visade fram min Ior.
- Ior! Sa jag glatt.
- Jag trodde att det bara var jag som hade mjukisdjur på hela skolan! Utbrast Sara. Om man räknar bort dom mindre. Kan inte vi bli riktiga kompisar?

Sedan den dagen har jag och Sara varit bästisar. Ensam kanske är stark, men ensam är fortfarande ensam. Och vad skulle du helst vilja? Vara stark ensam eller vara svag tillsammans med världens bästa kompis? Jag vet nog vad du väljer!

Skriven av: Lemlan