Ensam är svagast

Ensam är svagast


Det är inte alltid lätt att skratta, att le och vara glad.
När min värld har rasat samman, och min natt är eder dag.
Man är svagast av de svaga, men försöker vara stark.
Ni krossar mig med slag på slag, men ni, ni är mitt allt.
Vi ser upp till dem som glänser, de som är änglarna kring oss.
För vi är djävlarna i himlen, vi är dömda till att slåss.

Skolan hade slutat.
Den lilla flickan var ute på skolgården. Hon lekte med sina två bästa vänner. Det var en ny lek. Den lilla flickan var en robot, och de var prinsessor. Roboten skulle vara prinsessornas betjänt. Den lilla flickan blev tillsagd att hämta prinsessornas ryggsäckar uppe i klassrummet. De sade åt henne att skynda sig. Prinsessorna ville inte vänta.
Den lilla flickan sprang uppför trapporna. Ryggsäckarna hängde utanför klassrummet. Hon tog dem i handen. Den ena var blommig med körsbärsblommor. På dörren till klassrummet stod det 2e. 2e var den bästa klassen i hela skolan.

Hon sprang ned igen. Det ekade i det tomma trapphuset när hennes fötter slog mot stengolvet. Den lilla flickan var glad. Leken var rolig.
Hon tog sats och knuffade upp dörren. Och hon skyndade sig till platsen där de lekte. Det var tomt…
Hon såg sig omkring. De var ingenstans. Hon drog efter luft, hon var andfådd. Kanske hade de gömt sig för henne. Hon letade, letade på alla gömställen, men hon hittade dem inte. Inte någonstans.
Den lilla flickan blev osäker. De hade väl inte gått? De sade ju att de skulle vänta, de lovade.

Hon gick upp för trapporna igen, de kanske var uppe i klassrummet.
Det var tungt att gå. Trappstegen var av sten och det var fossiler överallt. De såg otäcka ut. Det kändes som att de stirrade på henne. Som att de visste att den lilla flickan hade blivit lämnad ensam igen, att tårarna rann på hennes kinder, och att hon önskade att hon inte fanns. Hur kunde de veta?
Prinsessorna var inte i klassrummet. Fröken var där, fröken som inte ville höra och inte ville
se, fröken som inte förstod. Fröken som sade fel saker, och som fick den lilla flickan att skämmas för att hon hade blivit lämnad kvar. Som fick henne att skämmas.
Men hur skulle fröken kunna förstå? Förstå hur det kändes att vara 8 år, att stå framför sin fröken med ett hjärta som gjorde ont, och med gråt som inte ville ta slut…

Den lilla flickan gick till fritids, hon grät. Vägen var längre än den brukade, ryggsäcken var tyngre. Och glädjen hade blåst bort, lika kvickt som löven i en höstvind.
De var på fritids, det hade tagit för lång tid, sade de. Men den lilla flickan hade sprungit. Hon sprang för att göra prinsessorna nöjda. Hon sprang och hon skyndade sig.
För de var bästa vänner, och sådan var deras vänskap.

Var det någon som såg? Att leken aldrig slutade, att hon blev lämnad ensam gång på gång? Var det någon som såg den lilla flickan som gick ensam? Var det någon som brydde sig?
Hon gick ensam länge. Hon gick i flera år. Och hon gick runt, runt, för att ingen skulle tro att hon var ledsen eller ensam.
Men någon måste ha sett. Någon måste ha märkt. Men denna någon trädde aldrig fram. Denna någon ville inte infinna sig för flickan. Och hon gick.
Bad hon någonsin om att bli lämnad, om att bli ensam kvar? Jag vet att hon inte gjorde det, för den lilla flickan, det var jag.

Och hon såg upp till dem som glänste, de som var änglarna kring oss.
För hon var djävulen i himlen, för alltid dömd att slåss.

Av: Matilda Kilström

Skriven av: Matilda