Ensam hemma (kuslig)

-BRRRRRRRRRIIIIIIIINGGGG!!! Den gälla tonen från ringklockan ekade genom lägenheten.
-Kan du öppna,mummlade mamma, som höll på att göra sej iordning tills hon skulle ut med sin pojkvän Klas.
-Visst, sa jag och gick emot dörren. Jag vred om låset och öppnade dörren. Där stod Klas.
-Nejmen HEEEEJ Katarina!! sa Klas tillgjort.Ingen kallar mej för Katarina, bara Nina.
Jag suckade, mummlade hej och ropade på mamma att Klas hade kommit.
Mamma rusade mot dörren.
-Är du redan här älskling? sa mamma och kramade Klas.
-Jag vart lite tidig´bara, sa Klas undvikande.
Usch, jag mådde nästan illa, älskling, det är ju så man kan spy, hon kallar Klas för älskling.Han är en stor looser ju. Inte nån älskling.
-Hejdå gumman, jag kommer hem framåt 11 tiden, är det säkert att du klarar dej själv? sa mamma med sin oroliga mamma röst.
-Ja, jag klarar mej mamma! sa jag för hundrade gången. Suck alltså, vad mammor kan vara tjatiga.

SLAM! dörren slog igen. Nu hade jag lägenheten för mej själv. Skönt tänkte jag. Nu skulle jag slappa framför teven och snacka i telefon med Marita.
Jag slängde mej i soffen, satte på teven och började glo på nån okänd komedi. Jag gäspade, tog fram telefonen och slog Maritas nummer.

Det gick flera singnaler, ingen svarade, konstigt, Marita berättade inte att de skulle iväg nånstans...

Jag började koncentrera mej på teveprogrammet istället när jag plötsligt hörde något ljud.
-vad var det, sa jag för mej själv.Äsh, bara inbillning, jag var väl bara nervös eftersom att jag var ensam hemma.

Jag kollade lite till på den gamla komedin och fnissade till åt ett urlöjligt skämt. Jag var väl nevös. Då hörde jag det där ljudet igen. Det lät som det kom utifrån, precis intill ytterväggen vid vårt kök.
Jag hade ingen som helst lust att kolla ut genom köksfönstret så jag försökte glömma det och tänka på programmet igen, men jag var så nervös att jag inte fattade handlingen i komedin, och skämten var inte ett dugg roliga längre.
Nu hördes det där ljudet igen och mycket högre.
-Åh, hjälp, jag skulle inte stannat ensam tänkte jag och tog upp den bärbara telefonen och tryckte den mot bröstet.
Så kände jag mej fånig. Varför var jag så rädd? Det var ju bara ett ljud! Det kanske var grannens katt som krafsa mot väggen till vårt kök....
Men nu hördes det igen, och det lät inte precis som en katt....

Nu var jag så rädd att jag skakade, jag försökte tänka på något roligt, men det gick inget vidare...
-PAAAAAAAAAANG!!! Någon hade krossat köksfönstret!
Jag var paralyserad av skräck, men jag slog in 112 i telefonen, men jag han inte trycka på yes innan någon slog den ur handen på mej..
Sedan vart allt svart.

Skriven av: amanda