Ensam, övergiven, kvarlämnad, bortglömd

Regnet drog bort, slet sig bort ifrån mig. Där stod jag, ensam, övergiven, kvarlämnad, bortglömd. Ingen vände sig om, ingen sänkte en tanke åt mig, till och med regnet drog sig iväg från mig. Alla flyr ifrån mig, varför vet jag inte. Men något måste det vara, enda sen dagen jag föddes har jag blivit övergiven, kvarlämnad, bortglömd. Nu stod jag här ensam, med näsan tryckt mot rutan med en längtande blick i ögonen. Om bara någon skulle se mig, se min längtande blick och ta den ifrån mig. Befria mig från den här smärtan, sakta kastar jag upp väskan över armen och sliter mig ifrån fönstret. Långsamt släpar jag mig hemåt, till min fosterfamilj. De ler som vanligt när jag kommer hem och frågar hur min dag har varit. ”Bra, bara bra, alldeles utmärkt dag har det varit, verkligen” säger jag ironiskt och stänger in mig på mitt rum.

Blåmärken på min arm vittnar om gårdagen, den dagen som jag påstått varit alldeles utmärkt. En dag ska jag ge igen, en dag ska de ligga kvar ensamma på marken. Övergivna, kvarlämnade och bortglömda. Och blodet ska rinna ur deras munnar såsom det har runnit ur min mun. Ett märke på min rygg vittnar om förra veckan, då de fimpade en cigarett på min bara rygg och lämnade mig där gråtandes på marken. Som ett spöke, ensam, övergiven, kvarlämnad, bortglömd. En lärare närmar sig mig, med ett stön försökte jag få fram ett svagt ”hjälp” men läraren byter håll och ser mig inte. Tårarna forsar ner, droppar ner på den hårda asfalten för att sköljas bort med regnet. En dag kommer det vara jag som sköljs bort med regnet, frågan är bara när kommer de att ta steget? Kommer jag hinna före? Jag tar ett djupt andetag och klär på mig. Går sakta vägen till skolan, en ny månad, ett nytt öde, ett nytt ärr...
Men något är annorlunda, jag känner det redan på vägen till skolan. Hatet i mitt hjärta har växt sig så starkt nu, musklerna på min kropp har blivit större och slutet är nära. Friheten närmar sig med stormsteg. Med en starkt växande ilska inom mig springer jag rasande mot skolan, ställer mig bakom gympasalen och väntar in dem. De som har förstört mitt liv de senaste åren, de som har utsett mig till deras plågoande. Men det tar slut nu, det tar slut idag. Gruset krasar när de närmar sig, någon skrattar högt, de syns nu. Dem är fem stycken, tre stycken väl spacklade tjejer och två biffiga killar. De vänder sig om och killarna ler stort och ondskefullt. ”Nä men ser man på, vår sötnos är här. Vad ska vi slå sönder idag?” Jag tittar på de iskallt och väser ”Varsågod, det är bara att välja” De närmar sig, jag står kvar, de kommer ännu närmare, iskallt står jag kvar med hatet inom mig. De står en meter ifrån mig och börjar putta på mig. Då hatet inom mig brister.

Jag går med bestämda steg hemåt. Jag tittar inte bakåt, bakom mig hörs ett skrik. Men ingen hör det, jag ler nöjt. Nu är de som ligger kvar där, ensamma, övergivna, kvarlämnade, bortglömda och deras tårar och blod som lämnar spår på asfalten som regnet kommer att skölja bort. När jag öppnar dörren till huset, frågar min fostermamma som vanligt ” Hur har dagen varit? Oj vad tidigt du kommer hem förresten. Har det hänt något?” Jag tittar på henne och svarar ”Vi hade inga lektioner idag så vi fick gå hem, dagen? tja den har väll varit alldeles utmärkt”. Och denna gången menade jag det.














Elin Rantakokko 1 oktober, 2003

Skriven av: Elin Rantakokko