Ensam på stranden

Jag satt ensam på stranden. Vågorna var extra vackra så här dags på kvällen. Synd att jag aldrig mer kommer att få se dem… Jag sneglade på kniven som låg där i den mjuka sanden.
Allt började för åtta månader sedan när vi flyttade till Okinawa från Hokkaido, jag, min mamma och min pappa. Då var jag en glad tjej som njöt av livet. Men efter ungefär 1 månad stod jag utanför mitt rum på andra våningen och lyssnade på vad mamma och pappa sa där nere i vardagsrummet.
”Erm… J-jag tror att d-det är bäst att vi två går skilda vägar…”
”Varför då” Jag hörde att mamma lät som om jorden skulle gå under imorgon.
”Joo… Det finns en kvinna…” Längre hann han inte komma förrän mamma slängde sitt vinglas i golvet med ett kras och rusade upp mot övervåningen. Jag skyndade mig att stänga dörren. Jag var såklart helt chockad över beskedet. Mamma sa alltid att de skiljdes för att ”De inte passade ihop” eller något liknande, men jag visste ju sanningen. Cirka två veckor efter skilsmässan hittade jag mamma i soffan iförd nattlinne. På soffbordet stod tre spritflaskor. Jag flämtade till.
- Välkommen HICK heeem HICK från skoolan HICK Jag rusade upp på mitt rum. Mamma som alltid varit så ordentlig och lugn. Nu satt hon helt plötsligt där och drack sprit tills hon var full som ett jäkla svin! Jag visste ju att hon hade älskat min pappa jättemycket, det var nog därför. Jag trodde att det var en engångsgrej men det fortsatte. Ja mådde inte bra. Mamma märkte inte längre att jag fanns i huset där hon bodde. Jag blev tystlåten och pratade inte gärna med folk. Det fanns bara en jag kunde lita på
– Min bästa vän Sakura. Jag hade aldrig berättat för någon om min ”situation” förut, men en dag så bestämde jag mig för att berätta för henne varför jag var så nere ibland. Vi satt på mitt rum och hon lyssnade tyst på vartenda ord. Hon lovade sedan att aldrig berätta för någon. Nästa dag kändes det som att en tyngd hade lättat från mitt hjärta. Det kändes skönt att veta att någon visste om hur jag hade det. Men jag slutade vara glad när jag gick genom skolkorridoren. Många tittade på mig med ögon stora som tefat och viskade till sina kompisar. Vaddå? Hade jag något i håret? En kille som jag tror går i tredje gymnasieåret ropade plötsligt
- Titta! Där går ju den lilla fylleungen! Jag frös till is. Hade hon…? Nej!? Hade Sakura berättat? Det kan hon väl inte ha gjort? Jag såg henne stå vid sitt skåp tillsammans med två andra tjejer och skratta. De andra tjejerna såg på mig som om jag hade varit en utomjording. De gick.
- Hej! Sakura lät lika glad som vanligt, men hon hade ett överlägset flin på läpparna.
- D-du lovade! Det stannade till i några sekunder. Det var helt tyst.
- Lovade jag? Det har jag iiiinget minne av! Jag förstod då att hon hade utnyttjat min situation. Hon hade sagt det till alla hon mött! Jag sprang bara ut från skolbyggnaden. Ut från alla stirrande blickar, ut från alla perfekta tjejer som tror att det är tufft att svika sina vänner. Jag kände hur tårarna strömmade ut genom ögonen så att mascaran rann. Hur kunde hon?! Jag trodde att jag kunde lita på henne! Samma kille som ropat förut ropade nu
- Åhh… Stackars fylleungen gråter! Hon vill nog hem till sin stupfulla mamma! Jag låtsades att jag inte hörde honom. Jag sprang ända till stranden för att få tänka över mitt värdelösa liv. Stranden och det glittrande vattnet gjorde mig en aning lugnare. Jag gick sedan dit varje dag efter skolan för att slippa kommentarer och min fulla mamma där hemma. Jag stannade där tills jag visste att mamma sov. Ibland hände det att jag stannade där under natten och sov under de lysande stjärnorna.


Det hade inte blivit bättre. Bara sämre för var dag som gick. Förolämpningarna blev värre, ingen pratade med mig. Jag hade inga vänner. Och nu satt jag som vanligt där i sanden, men skillnaden var att jag hade ett ärende den här gången. Jag hade förlorat meningen med mitt liv för länge sedan, men jag hade trott på att det någon gång skulle lösa sig och bli bra igen, precis som förr. Men nu visste jag bättre. Det skulle aldrig bli bra. Jag tog upp kniven, den blänkte i solnedgången. Jag höll den mot min handled. 5… 4… 3… 2… 1…
- Motosuwa-san!
Jag stannade till med kniven i min hand. Jag hade precis varit på väg att hugga, när en bekant och vänlig röst ropade på mig. Jag gömde kniven under sanden och vände mig om. Där stod han. Den snyggaste killen på hela gymnasiet – Ryo Shinbo och tittade med snälla ögon på mig. Mitt mod sjönk. Skulle han håna mig som alla andra gjorde? Men istället satte han sig på huk bredvid mig och frågade:
- Vad gör du här då? Hans röst var fortfarande vänlig och lugn.
- I- inget särkilt… Du då?
- Haha, jag? Jag gick en promenad på stranden och fick se dig sitta helt ensam. Vill du gå en sväng tillsammans?
Hjärtat stannade nog i en sekund. Det var det snällaste någon frågat mig på minst ett halvår.
- Javisst! Jag visste att jag lät helt dum, men Shinbo´s leende försvann inte. Vi gick där på stranden och han berättade om sig själv. Jag hade alltid vetat att han var en tjejmagnet, men drog ingen notis om sina beundrarinnor. I alla fall inte genom att flirta tillbaka, han var bara trevlig utan att bete sig överlägset. Han hade vackra bruna ögon och svart hår. Han var verkligen snygg!
- …Och sedan stos han bakom mig och jag blev livrädd! Shinbo skrattade. Oj då! Jag var ouppmärksam! Jag hade varit så inne i mina egna tankar så att jag helt glömt vem som stod bredvid mig! För första gången kände jag som om jag kunde vara mig själv. Jag glömde helt bort mina bekymmer och kunde slappna av.
- Nej, nu tror jag att jag måste gå hem, men vill du att jag ska följa dig hem eller? Jag hajade till, jag blev lite besviken, men sa ändå:
- Nej då! Det behövs inte…
- Okej, svarade han glatt. Vi syns i skolan imorgon! Han vinkade och jag såg honom gå iväg. Jag var lycklig. Det kändes i hela min kropp! När jag kom in såg jag att mamma ytterligare en gång hade somnat i soffan efter att ha supit. Jag gick fram till soffan och lade en filt över henne och viskade tyst, väl medveten om att hon inte hörde:
- God natt, mamma…
Jag gick sedan och lade mig i sängen och somnade för första gången på flera månader utan att ha gråtit.

Nästa dag gick jag till skolan som en solstråle. Jag hörde inga förolämpningar och mådde bra. Jag mådde bra ända tills jag såg Sakura-chan. Hon stod tillsammans med de två tjejerna som vanligt. Men konstigt nog kändes det inte så hårt som vanligt att möta hennes blick och jag kände mig modig nog att fälla en fyndig kommentar.
- Vilken århundrade kommer den där kjolen? 1657 eller?
Den såg verkligen gammal ut, med vit spets nedtill. Trots att jag varit deprimerad så länge hade jag, mest för att fördriva tiden läst modetidningarna. Hon såg lite bortkommen ut i en tiondels sekund, men sedan…
- Den är i alla fall yngre än det hårbandet som du har i ditt stripiga hår. Jag visste att det var tomma ord för jag hade köpt hårbandet förra veckan och förresten hade Shinbo-san sagt att jag hade fint hår igår kväll. Jag hånflinade åt henne på det sättet som bara jag kan. Ingen kunde tydligen rubba mitt humör idag.
- God morgon! Jag kände genast igen rösten och vände mig förvånat om.
- Sh-Shinbo-san! Jag kände hur jag rodnade och såg samtidigt hur Sakura-chan spärrade upp ögonen i förvåning över att en så snygg kille kommit fram och hälsat på mig.
- Vet du vad klockan är? Han såg på mig med sina underbara ögon och jag kände återigen att livet är underbart.
- F-fem i halv.
Han log mot mig.
- Okej, tack! Han gick, troligen på väg till sitt skåp i andra änden av byggnaden. Jag log för mig själv när jag gick till klassrummet. För första gången på länge kändes skolan rolig och jag märkte att jag var ganska smart. Mina betyg hade sjunkig betydligt under det senaste halvåret och jag hade lite skuldkänslor för det. Jag skuttade ut ur skolan när det var slut för dagen. Men även om jag nu var glad så skulle jag fortfarande inte klara av att gå hem till mamma. Jag sprang till stranden, nu skulle jag nog för en gångs skull bada. Jag brukade ju bara sitta där och deppa, men nu var jag ju glad. Jag nådde stranden och kom då ihåg att jag måste hem och hämta mina badkläder, så jag sprang i full fart hem för att hämta dem. Väl hemma skyndade jag mig så mycket jag kunde. Jag ville ju inte stanna längre än nödvändigt. När jag var tillbaka på stranden så bredde jag ut badlakanet som jag drog med mig i farten och sprang sedan ut i vattnet. Det var jätteskönt nu vi den här tiden på året och vågorna var höga. Jag tyckte om att flyta med vågorna. Jag såg hur en enorm våg kom ut ur havet, jag blev lite rädd, det var verkligen stor! Jag började simma in mot land, men jag hann inte mer än någon meter förrän jag hamnade under vattenytan och kunde inte komma upp. Jag fick panik. Jag började se suddigt och efter tre sekunder blev allt svart.

- Motosuwa-san! Motosuwa-san! Jag öppnade långsamt ögonen. Det stack av allt saltvatten. Allt var suddigt till en börjat, men det blev klarade och klarare. Nu kunde jag urskilja personen som satt lutad över mig.

- Shinbo-san… Jag hade svårt att tala. Han hade räddat mitt liv. Jag gjorde en ansats till att resa mig upp men jag hejdades av Shinbo-san´s varma och mjuka hand.

- Nej, du behöver vila, ställ dig inte upp än. Ska jag ringa dina föräldrar?

- N-nej tack, stammade jag fram.

- Okej… Han såg väldigt orolig ut. Jag stannar hos dig tills du känner dig bättre. Han log. Ett vänligt leende, men jag anade en skymt av oro i hans ögon. Varför hade han räddat mig? Kände han sig tvungen eller var det för att han inte önskade mig döden? Jag log lite, han började plötsligt skratta.

- Hur kunde du åka under vattnet sådär egentligen? Jag skrattade med honom.

- Jaa du… Vi bara satt där en stund och tittade på vattnet som nu låg helt stilla.

- Vad vackert det är… Shinbo-san satt bredvid mig, det var som i en dröm. En overklig fast lycklig dröm.

En lång stund gick där vi bara satt där och kände hur den friska vinden blåste i våra ansikten. Men sedan måste jag ändå hem och vi tog adjö.
- Ta det lugnt med vågorna i fortsättningen va? Han skrattade och gick sedan sin väg.
Herregud! Jag kollade på klockan. Snart midnatt. Jag måste nog hem nu.
Jag gick på gatan som låg i kant med stranden när…
- Öhh! Skaru mee hem té mäj å dricka lite? RAP! Jag hoppade förskräckt till. Han var full. Jag hade väldigt svårt för fulla människor. Stanken var hemsk när han kom närmare. Jag gjorde en ansats till att sprina iväg, men han tog tag i min handled.
- Vaer inte rädd flicka lilla! Kom och sätt däj! Han släppte min handled i en sekund och jag tog chansen och sprang hem. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Vad hade han gjort om jag inte hade hunnit springa iväg? Jag samlade mig och gick in i huset. Mamma satt nu upp i soffan. Hon hade inte somnat, men jag visste att hon inte skulle bry sig om att jag kom hem så sent. Jag smög tyst upp till mitt rum och somnade direkt.
Vattnet kom forsandes mot mig, jag försökte springa iväg. När det föll över mig så kände jag att det inte alls var vatten. Det var Sake. Jag blev överraskad och simmade sedan under vattnet. Då kom ett stort djur och….
Jag vaknade med ett ryck. Vilken mardröm! Jag tittade på min klockradio på nattduksbordet. Halv sex. Tidigt, men men. Det var en trist morgon. Jag kunde inte spela dator för vi hade ingen eftersom pappa hade tagit den med sig. Mamma hade aldrig brytt sig om att köpa en ny. Jag gick till skolan som vanligt. Resten av veckan var alldeles normal, till skillnad från att jag nu märkte att förolämpningarna blev färre och färre för varje dag som gick. Berodde det på mitt glada humör eller på Shinbo-san? En annan skillnad var att varje morgon blev jag mött av ett varmt leende och två ord:
- God morgon!
Jag förstod fortfarande inte riktigt varför han var så snäll mot mig, men…
En dag efter skolan kom Shinbo-san fram till mig.
- Har du lust att gå en promenad på stranden? Frågade han mig. Jag såg att han var lite röd om kinderna. Gulligt.
- Javisst! Jag lät så där överdrivet glad igen.
Vi gick där. Det var en pinsam tystnad till…
- Ehmm… J-jag ville bara säga att…
Han rodnade. Han var så söt.
- Ja, vaddå? Jag lade huvudet på sned och log undrande.
- Joo… Jag undrar om… Duvillbliminflickvän…
Det sista sa han så snabbt att jag inte hörde.
Ursäkta… Kan du ta om det där?
- Jag undrar om du vill bli min flickvän.
Mitt hjärta stannade. Hörde jag rätt? Ville han att jag skulle bli hans flickvän?
- Ehm.. Vill du det?
- J-ja! Jag kände hur röd jag var i ansiktet. Jag måste se ut som en stor tomat. Resten av promenaden var tyst. Ingen av oss sa något. Det kändes dumt.
Det tog ett tag att fatta det. Vi var ett par. Ett par! Jag tittade på honom. Min pojkvän. Livet var nog värt att leva i alla fall…
- Vill du hänga med mig och några kompisar och surfa imorgon? Jag hajade till. Surfa?
- J-jag har ingen surfingbräda och jag vet inte riktigt hur man gör… Jag rodnade.
- Det gör inget, jag har en extra bräda hemma som du kan få låna och ja kan lära dig surfa! Han log sitt underbara leende och jag kunde inte tacka nej.
- Bra! Vi ses imorgon då! Sköt om dig!
Jag gick som på moln. Allt kändes bra. Jag gick hem och såg att mamma satt i soffan. Va? Sitter hon upp, vaken, när jag kommer hem? Jag lade också märke till soffbordet. Det låg inte en enda flaska på det! Mamma såg också annorlunda ut. Hon hade inte nattlinnet på sig utan blåa jeans och en T-shirt! De svarta ringarna under ögonen var borta och hon såg nästan ut som innan skilsmässan. Jag bara stod där i dörröppningen och stirrade på henne. Hon såg ut som en helt annan människa!
- Hej lilla gumman! Hon log. För första gången på ett halvår så log min mamma. Jag måste drömma. En overklig dröm. Detta kunde bara inte vara sant! Jag nöp mig i armen. Aj! Det var ingen dröm! Jag såg att hon höll en bok i handen. Det var den boken jag gav henne i födelsedagspresent förra året. Hon hade för länge sedan slutat läsa böcker, något som var självklart innan pappa stack.
- Du är hemma sent, du borde redan vara i säng!
Var det här något slags skämt? Hon hade inte vetat om att jag ens bodde i huset förut, men nu kom hon och påpekade mina läggtider minsann! Jag tittade på klockan i köket, den var ju faktiskt bara halv elva. Jag borde ju vara glad över att mamma för en gångs skull brydde sig om mig, men jag ville inte ta ut glädjen i förskott. Hon kunde ju mycket väl sitta där i sitt nattlinne och dricka imorgon när jag kom hem från skolan!
- Det finns lite mat på spisen. Kan du värma den själv, tror du? Hennes röst lät vänlig och inte alls så raspig som den brukar vara. Vaddå mat? Vaddå ”Kan du värma den själv, tror du”? Jag hade gjort i ordning min egen mat sedan mamma blev sådan där! Ytterligare ett stort skämt! Jag blev plötsligt rasande. Hon kunde inte komma här och vara snäll när hon hade skitit i mig så länge. Det funkade bara inte!
- Håll käften ditt jävla fyllesvin! Jag hatar dig!
Jag sprang upp på mitt rum och slängde mig på sängen. Jag hade lite dåligt samvete över att jag skrikit så, men hon förtjänade det! Jag kunde klara mig själv! Jag behövde henne inte längre. Jag somnade med tårar strilande ner på kinderna . Jag drömde om en gång, för ungefär 2 månader sedan. Mamma hade fest tillsammans med några som också drack. Jag hade gått ner från mitt rum och sett dem hålla på. Mamma såg mig. Hon var fullare än vanligt. Hon sa med konstig röst:
- Ungar ee ju bara i vägen hela tin! Hon höll mig hårt i armarna.
- Så här ska man göra mee ungar! Hon slog mig. Rakt i magen. Det gjorde jätteont! Jag hade gråtit. Hur kunde mamma göra så här?

Jag vaknade med ett ryck. Mitt ansikte var torrt och salt av tårar.

Föräldrar behövs inte på jorden. Det är de som gör jorden till en olidlig plats. Det är de vuxna som mördar. De vuxna som rånar. Barn och ungdomar förtjänar inte sådant lidande! Jag borde anmäla henne, jag kunde bara inte! Jag var feg helt enkelt. Nu kom känslan tillbaka. Känslan som jag inte känt på ett bra tag. Känslan av att inte vara någon. Att vara osynlig. Att inte finnas… Jag sneglade på kniven som låg på skrivbordet. Skulle jag försöka igen? Ta livet av mig? Slippa allt… Jag tog upp kniven och tittade på skaftet. Jag har skurit mig många gånger och inte tvättat kniven så noggrant så den hade rester av blod i brunröda fläckar. Jag måste ju skriva ett avskedsbrev. Jag ville att alla skulle veta hur jag haft det!
Jag grabbade tag i ett bläckpenna och började rafsa ned:

Det här brevet är för att alla ska veta att jag gjorde det här för att hela mitt liv är ett enda stort helvete! Min mamma har supit sig full i ett halvår och sedan slutat och låtsas att inget har hänt. Hon har även slagit mig. Jag blir mobbad i skolan för att min mamma är ett fyllo och alla ser mig som en störande insekt. Mina vänner sviker mig och jag är olycklig.

Jag vill tacka Shinbo-san för att du för några dagar gjorde mig lycklig.


Himeko


När jag skrivit färdigt brevet satte jag mig på stolen solen var uppe. Det var morgon. Solen fick kniven att glänsa. Nu skulle jag äntligen få slippa mitt helvete till liv! Förra gången hade Shinbo-san hejdat mig. Fast ovetande. Nu skulle han inte kunna det. Jag tog ett djupt andetag. Dörren öppnades och Shinbo-san kom in!
Han bara stirrade. Stirrade på mig och kniven jag hade i handen.
- V-vad sjutton…
Han såg skräckslagen ut. Men senare ändrades hans ansiktsuttryck. Han såg rasande ut. För första gången i mitt liv såg jag att han blängde på mig. Hans varma leende var som bortblåst.
- Vad i helvete håller du på med?! Han ryckte kniven från mig och stirrade argt.
- Vad tänkte du på?! Tänkte du ta livet av dig eller?!
Jag fick tunghäfta. Min mun kunde knappt röra sig.
- J-jag… Jag blev rädd. Han hatade mig. Precis som alla andra. Tårarna strömmade ner för kinderna. Jag såg hur hans ansiktsuttryck blev mildare. Han slog armarna om mig.
- Du duger, precis som du är. Jag älskar dig.
Jag är säker på att när han sa de tre magiska orden stannade mitt hjärta. ”Jag älskar dig”. Jag visste att det bara fanns en sak att göra vid ett sådant här tillfälle. Jag kramade tillbaka.


Vi bara satt där. Vilken pinsam tystnad…
- V-varför kom du hit? Jag ställde frågan utan att se in i hans ögon.
- Jag tänkte fråga om… Ehm.. Du ville följa med mig på det nya nöjesfältet… Det är inget bra väder för surfing… Inga bra vågor.

Han räckte fram två biljetter.
- Ja tack! Han bjöd ut mig! Kunde jag räkna det som en dejt? Det måste jag väl kunna eftersom han hade sagt att han gillade mig…
- Vad bra! Jag kommer och hämtar dig klockan elva imorgon!
- J-jag kan göra i ordning en bento*…

* Bento – Luchbox

- Vad bra! Jag ska ta och ge mig hemåt, men vi ses imorgon.
- Okej! Hejdå!
- Och du, Himeko-chan…
- Ja.
- Glöm inte att du duger!
Sedan gick han sin väg. Mina kinder blossade. Jag visste inte hur, men jag fick tillbaka livslusten på ett par sekunder!
Jag gick ned i köket. Jag ville inte möta mammas ögon. Jag visste att hon var ledsen, men det var inget emot hur jag kände mig! Jag sprang ut för att sedan gå en promenad. Jag skulle ju gå på stranden som vanligt. Den mjuka sanden kändes härlig under mina fötter. Jag tog alltid av mig skorna när jag gick på stranden. Jag gick lite längre ned för att känna på vattnet. Det var skönt. Synd att jag inte hade badkläder med mig! Jag tänkte inte gå hem och hämta, den saken var säker. Jag hade tagit med mig pengar så att jag skulle kunna äta lunch på den lilla restaurangen på andra sidan vägen. Det var lugnt. Man kunde höra fåglarna kvittra glatt. Än var stranden tom och jag fick en stund över att fundera över mitt liv… Kunde jag nu räkna Shinbo-san som min pojkvän? Meh! Han frågade ju! Det kändes som om hundratusen fjärilar flög i magen på mig! Fjärilarna försvann när jag såg vem som kom gående en bit bort. Sakura-chan?! Hon kom närmare. Hon tittade underligt på mig. Jag bara stod där stel som en pinne. Hon stannade framför mig.
- Erhm… Hej… Hon såg ledsen ut. Som om hon hade anledning!
- Jag ville bara säga… Förlåt.
- Vad sa du? Jag lät sur.
- Jag är ledsen. Det var jättedumt av mig att berätta det där.
- Som om du skulle bry dig?! Du har redan förstört mitt rykte! Fattar du inte hur det känns?!
Sakura-chan såg faktiskt ut som om hon menade det, men det räckte inte med ord! Jag brukade vara ganska förlåtande, men det här var för mycket!
- Anledningen till att jag försökte göra mig tuff var att… Det stakade sig i halsen på henne.
- Jag vet inte riktigt vad anledningen var, men… Jag vill bara att vi ska vara vänner igen! Som vi var förut!
Tårar rann sakta ned i hennes ansikte. Jag visste att hon menade allvar.
- Så du ber alltså om förlåtelse? Jag tittade allvarligt på henne.
- J-ja! Kan du förlåta mig? Hon såg bedjande på mig och jag smälte. Jag sträckte ut min hand.
- Ja, jag förlåter dig, men lova att du aldrig gör något sådant igen!
- Nej! Jag lovar! Hon tog min hand och reste sig upp.
- Vänner?
- Vänner. Vi kramades vänskapligt. En tyngd lyfte från mitt hjärta. Det är viktigt att kunna förlåta och jag var stolt över mig själv att jag hade gjort det.
Mina tankar avbröts.
- Vad är det mellan dig och Shinbo-san eller?
Jag rodnade. Hon visste ju ingenting.
- Joo… Han har sagt att han gillar mig och så, och vi är ett par… Tror jag…
- Jo! Om han har givit dig en kärleksförklaring så är ni det! Hon lät upphetsad.
- Jag kan inte fatta att du har lagt beslag på den snyggaste killen i hela skolan!
- Inte jag heller… Han är ju både trevlig och supersnygg. Det verkar vara närmast intill omöjligt i den här världen. Vi skrattade. Precis som förr.
- Då önskar jag dig lycka till, jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig med det! Ja Ne!
- Vänta! Hon vände sig om.
- Vad är det?
- J-jag har lovat Shinbo-san att jag ska göra en bento… Men jag vet inte vad killar gillar…
- Så här är det Himeko, Killar är allätare! De äter vad de får tag på så det går bra med något som du gillar, det är jag säker på!
- Okej… Om du säger det så… Jag log osäkert. Hej då! Vi ses!
- Ja!
Jag var glad. Nu skulle jag hem och göra världens bästa bento! Jag gick förbi Strandens Livs på väger hem och köpte allt som jag skulle tänkas behöva.
Att göra en bento var lättare än vad jag hade trott att det var. Jag hade alltid varit duktig på matlagning. Mamma kom inte och störde mig. Hon var ute på stan. Det hade hon inte varit på… Ja, jag vet inte hur länge! Jaja, nu stod en bento full med läckerheter framför mig på bordet. Allt var fint ordnat i lådan. Nu återstod bara att plocka i ordning efter mig. Köket var verkligen stökigt nu! Medans jag städade och höll på, hörde jag hur ytterdörren öppnades. Det var mamma som kommit hem. När hon kom in i köket visste jag att jag hade haft rätt från första början. Nu såg hon precis ut som förut, med trötta och glanslösa ögon. Hon vinglade fram mot mig.
- Vaed sjuutton har duu gort i köket?! Jag svarade inte. Jag ignorerade henne fullständigt. Jag visste det från början! Hon hade inte ändrats ett dugg!
- Svaera på tilltal! Hon tog tag i min tröjärm. Jag gav henne en hård smäll på kinden.
- Försvinn ur mitt liv, jävla skitkärring!! Samtidigt föll något från hennes jackficka. Piller. Knark?! Jag tog ett steg tillbaka. Nu söp hon inte bara, hon knarkade också!
Jag sprang ut. Ut från allt, ut från min fulla morsa! Jag bestämde mig för att inte gå på stranden idag. Jag hade tröttnat lite på den. Et var soledgång. Det var så vackert. Jag torkade av mitt ansikte på armen. Jag såg nog inte klok ut, så som jag grät. Jag är allt en liten lipsill. Jag hade sprungit till en fin plats. En liten klippa som sträckte sig över havet där jag satte mig. Vattnet glittrade i solen och vinden fläktade mot mitt ansikte. Det var skönt. Då kände jag en hand på min axel. Jag hoppade till. Vem var det? Jag vände mig långsamt om.
- Oj förlåt, skrämde jag dig? Där stod Shinbo-san och log mot mig.
- N-nej då, det gör inget! Han slutade plötsligt att le. Han tittade allvarligt på mig.
- Hur är det egentligen? Ja just det! Det syntes såklart att jag hade gråtit! Jag rodnade. Jag ville så gärna berätta för honom om mitt liv, men han kanske inte skulle tycka om mig mer om jag gjorde det…
- D-det är okej, snyftade jag fram. Jag kunde inte kontrollera mig. Jag kastade mig över honom och bara grät i hans famn. Han stötte inte bort mig som jag hade trott att han skulle utan bara lät mig gråta ut. Tillslut satte jag mig upp igen, jag rodnade. Kunde inte mitt ansikte hålla sig till EN färg någon gång?!
- D-det känns svårt att berätta om, men j-jag ska försöka. L-lova att du aldrig, aldrig berättar för någon! Jag såg honom rakt i ögonen.
- Absolut inte! Det skulle jag aldrig! Jag rabblade med svårighet upp allt som hade hänt under det senaste halvåret. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna anförtro mig åt någon igen, men då hade jag haft fel. Han såg inte ut som om han hade slutat gilla mig, han bara lyssnade på mig utan att avbryta. Jag väntade spänt på vad han skulle säga. Han satt nu och blängde på ingenting.
- Fy fan! Nu fattar jag hur du har haft det! Och det var därför folk var elaka mot dig?! Jag såg hur illa de behandlade dig och jag försökte faktiskt hjälpa dig flera gånger, men det var alltid någon som drog med mig någonstans eller så hittade jag dig inte helt enkelt. Han tog min hand.
- Hur kunde jag vara så fruktansvärt dum?! Jag kramade hans hand.
- Det är absolut inte ditt fel, Shinbo-san. Det var nog mitt fel… Det är säkert mitt fel att mamma blev som hon blev, allt är mitt fel! Tårarna strömmade ner för mina kinder igen. Då lyfte han upp min haka en aning och kysste mig ömt. Han log.
- Kommer du inte ihåg vad jag sa? Du duger. Inget av det här är ditt fel. Han höll om mig. Vi bara satt där på klippan och jag önskade att det aldrig skulle ta slut.
Tillslut kände jag mig ändå tvungen att säga något.
- J-jag måste nog gå hem nu… Men vi ses imorgon, Shinbo-san! Hoppas att du kommer tycka om min bento.
- Det tror jag. Och du Himeko!
- J-ja. Jag vände mig om.
- Du kan faktiskt kalla mig för Ryo. Han log.
- Okej, Ryo! Hej då!
- Hej då.
Jag gick hemåt. Jag hejdade mig. Jag ville inte hem! Jag kanske skulle ringa Sakura och fråga om det gick bra om jag sov över. Jag plockade upp mobilen ur fickan. Jag slog hennes nummer. Hon svarade efter 6 signaler.
- Nanami Sakura.
- Hej, Sakura!
- Himeko? Vad kul att du ringer.
- Du, Sakura… Jag undrar en sak.
- Ja, vaddå?
- Joo… Skulle jag kunna få sova över hos dig i natt? Jag och morsan har bråkat.
- Självklart! Kom över med dina grejer bara.
- Tack… Jag log för mig själv. Skönt att jag slapp gå hem. Eller, ja, jag måste ju hämta mina saker, men det skulle nog inte ta lång tid. Det gjorde det inte heller. Jag behövde inte då mycket. Jag skulle hem tidigt imorgon och göra mig i ordning inför dejten. Jag rodnade så fort jag tänkte på det. Jag ringde på hos Sakura. Hennes mamma öppnade.
- Nämen, är det inte Himeko-chan? Dig har man inte sett till på länge! Jag hörde att du skulle sova över. Sakura är uppe på sitt rum.
- Okej, sa jag. Jag gick upp för trappan. Hennes lillebror satt på golvet i hallen och lekte med bilar och brummade.
- Hej, Shinya-kun.
- Heej, Himeko-san! Han studsade upp och kramade om mig. Han såg upp till mig. Jag knackade på dörren till Sakura’s rum. Hon öppnade. Rummet hade förändrats. På de rosa väggarna hängde planscher med An Cafe. Jag tycker också om den gruppen. Deras låatr får mig att tänka.
- Hej! Sakura avbröt mig i mina tankar.
- Vad kul vi ska ha! Vi ska sjunga karaoke HELA natten! Sakura var ett karaoke-freak.
- Jaja, skrattade jag. Hon höll redan på att sätta i mickarna. Vad ska vi sjunga?
- Hmm… Kanske… Jag vet! First Love! Hon visste att jag var svag för den låten. Vi började sjunga.
- You’re always gonna be my love... Sedan kunde vi inte sjunga mer, för vi fick ett fnitteranfall. Det var så typiskt oss!
- Jaja, vi försöker med en annan låt. Kanske Boulevard of broken dreams?
- Visst, svarade jag. Vi sjöng och dansade i flera timmar. Sedan knackade det på dörren. Det var Sakura’s mamma.
- Det är mat nu!
Yes, tänkte jag. Hennes mamma lagade oemotståndlig mat! Hon hade gjort Okinomiyaki. Shit vad gott det var!
- Tack så mycket för maten! Jag och Sakura gick upp för att lägga upp min madrass som jag skulle sova på. Hon slog en kudde i mitt huvud. Jag låtsades bli arg och slog henne med en anan kudde. Fast minst tio gånger så hårt. Nu hade helt plötsligt århundradets kuddkrig utbrutit! När vi hade slått varandra typ… 1000 gånger var så kändes det som om vi var halvdöda. Vi lade oss ned och somnade på golvet.

Jag vaknade mitt i natten. Jag kände mig yr. Jag var törstig. Jag gick ner för trappan för att hämta något att dricka. När jag hade hämtat ett glas, började plötsligt allt att snurra. Det kändes som om jag satt i en karusell som gick i full fart. Det började bli suddigt och oklart framför mina ögon och det sista jag mindes var hur jag föll ner på golvet.

Jag öppnade långsamt ögonen. Jag såg ett välbekant ansikte. Ryo? Varför är han här? Jag såg mig omkring. Det här är inte mitt rum. Och inte Sakura’s heller för den delen! Vita väggar, vitt lakan. Sjukhus?! Jag försökte sätta mig upp, men…
- Aj! Jag lade mig snabbt ner igen. Det gjorde fruktansvärt ont i kroppen. Ryo lade handen på min.
- Res dig inte upp, du är inte frisk.
- V-vad har hänt? Jag var förvirrad.
- Jo, Sakura-san’s mamma hittade dig avsvimmad på golvet med ett krossat glad bredvid. Hon väckte Sakura-san. Sedan skjutsade hon dig till sjukhuset. Sakura-san ringde mig för hon trodde att…
- Ja, vadå?
- Ja… Hon sa att hon trodde att du skulle vilja ha mig hos dig…
Jag rodnade. Hade Sakura sagt det? Det var bra tänkt, men ändå… Lite pinsamt…
- Tack… Jag höll hans hand. Vad är det för fel på mig?
- Läkaren sade att du helt plötsligt fick väldigt hög feber. Du har inte känt av något förut va?
- N-nej… Jag tror inte det… Men jag kände mig så fruktansvärt yr innan jag ramlade… Och varför är jag öm i kroppen?
- Vet inte, men du fick en liten hjärnskakning när du föll.
- Oj… Men du behöver inte stanna om du har annat för dig…
- Det är klart att jag stannar. Om du vill alltså… Jag log försiktigt.
- Det vill jag ju, fattar du väl? Han log.
- Jag antar att vi får strunta i nöjesparken imorgon då.
- Jaa, men vi kan ju gå en annan dag istället. Jag undrar bara en sak.
- Vaddå, Himeko?
- Joo… Behöver man någon särskild tillsyn när man har hjärnskakning?
- Ja, just det! Det behöver man nog… Hmm… Jag kan komma hem till dig när du får åka från sjukan.
- N-nej, du behöver inte göra dig det besväret…
- Det är ju klart att det inte är något besvär! Du är ju min tjej. Jag älskar dig och måste ju beskydda dig. Han log lite retsamt. Jag skrattade högt.
- Haha, om du vill det så. Han böjde sig ned över mig och kysste mig på munnen. Då ropade en sköterska.
- Besökstiden är slut! Ryo nickade.
- Jag ska väl gå nu då, men lova att du ringer mig när du kommit hem.
- Javisst, Ryo. Vi ses.
Det kändes lite ensamt när han hade gått. Hur kunde detta hända? Jag som hade sett fram emot en härlig morgondag med Ryo. Jag suckade. Då kom en läkare in i rummet.
- Hur känns det?
- Joo… Det känns rätt så bra…
- Du kan nog åka hem snart, för du verkar inte ha större skador, bara en hjärnskakning, och det är inte så farligt. Jag nickade.
- När kan jag åka? Jag tittade frågande på läkaren. Jag tittade på hans namnskylt; Sano Motoki.
- Du kan nog åka hem nu tror jag, Motosuwa-san. Har du någon som kan skjutsa dig? Vi vill ju inte att du ska ramla ihop på gatan.
- Nää… Mamma är på affärsresa, ljög jag.
- Okej… Då får du ringa en taxi då. Han gick ut. Jag reste mig upp ur sängen. Det gjorde ont, men jag tänkte inte stanna här! Jag tog telefonen som låg på ett litet bord och ringde efter taxi. De kom efter fem minuter och hämtade upp mig. Jag kände mig orolig. Var mamma hemma? Jag ville ju inte att Ryo skulle se henne. Det var inget problem med städningen i huset, de tog jag hand om. Och anledningen till att vi inte hade blivit vräkta var att jag på ett underligt sätt räknat ut hur man betalar räkningar. Pappa skickade generösa bidrag varje månad. Jag drog en lättnadens suck när jag klev in i vardagsrummet. Mamma var typ på krogen eller något. Tur, för då brukade hon inte komma hem på några dagar. Hon sov ofta över hos någon av sina suparkompisar, så det skulle nog inte vara något problem. Jag kom ihåg att jag hade lovat Ryo att ringa så jag tog telefonen och slog hans nummer.
- Moshi Moshi. Vem är det?
- Hej, Ryo. Det är jag. Jag lovade ju att jag skulle ringa dig och så…
- Jag kommer!
- Du behöver inte…
- Jo!
Han lade på luren innan jag hann protestera. Det värmde i hjärtat av att veta att det fanns någon som brydde sig om mig så mycket. Inom tio minuter ringde det på dörren. Jag gick och öppnade. Jag var fortfarande svag i benen.
- Hej, hur är det med dig? Han granskade mig lite oroligt.
- Det är ganska bra. Jag är bara lite öm.
- Du kanske ska gå och lägga dig i sängen, sa han.
- Hmm… Jag gick uppför trappan. Min rumsdörr var täckt med posters på An Cafe. Mitt rum var stökigt. Jag plockade undan det värsta innan jag lade mig i den obäddade sängen. Jag låg och kollade upp i taket, då det knackade på min dörr.
- Kom in, sa jag. Han klev in i rummet. Han verkade inte förfärad eller äcklad av att det var så rörigt. Han bara gick fram till mig och satte sig på sängkanten.
- Jag blev – för att vara ärlig – jätteorolig när jag hörde vad som hänt. Det är väldigt konstigt…
- Jaa, sa jag dröjande. Det är det nog. Men det är nog bara en engångsgrej, tillade jag snabbt.
- Det får vi verkligen hoppas. Han strök mig över kinden.
- Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände dig något.
Jag svalde. Jag var osäker på om någon hade älskat mig så förut. Min mamma hade ju älskat mig jättemycket innan hon blev som hon blev, men knappast SÅ mycket, tänkte jag. Pappa hade inte älskat mig. Han hade alltid bettet sig stelt och onaturligt i min närvaro. Jag var också osäker på om JAG hade älskat någon så starkt förut. Nej, jag tror inte det. Ryo gjorde alltid mig glad när han sade att han älskade mig. Undrar om det är samma för honom.
- Jag älskar dig, Ryo… Hans ansikte lyste upp. Han var så söt.
- Och jag älskar dig, Himeko. Han strök en hårslinga ur ansiktet på mig.
- Är det något du vill ha, min lilla prinsessa?
Jag skrattade. Jag såg inte direkt ut som en prinsessa, även om mitt namn antydde så.
- Det är nog bra…
- Säkert? Typ en frukt eller nåt?
- Okej, om jag kunde få ett äpple eller nåt så skulle det var bra.
- Jag kommer strax. Han gick ut ur rummet. Jag låg i mina egna tankar. Jag var sömnig. Tillslut kunde jag inte hålla ögonen öppna längre. Jag somnade.

Jag gick och gick. Vägen verkade aldrig ta slut. Jag såg mig inte för. Jag föll, rakt ned i ingenstans. Jag föll och föll tills jag slog i marken…

Jag svettades och var andfådd. En dröm… Jag satt upprätt i sängen. Ryo satt bredvid mig.
- Mardröm?
- J-ja… Jag rodnade. Han sträckte fram ett äpple.
- Här.
- T-tack… Förlåt att jag somnade.
- Haha, det gör inget.
- Jag känner mig ganska bra nu. Det gör inte ont längre.
- Vad bra! Men det kanske är bäst att du låter bli att anstränga dig så mycket resten av dagen.
- Jaa… Men du behöver inte stanna om du har annat för dig…
- Nej säger jag ju. Jag vill ju stanna hos dig, Himeko.
- Haha! Ähh! Jag vill gå ut! Det är ju en perfekt dag för nöjespark. Jag suckade.
- Jaa, det är väl det, men det går ju tyvärr inte…
- Jag vet. Men imorgon då?
- Det går nog. Det var inte en så farlig hjärnskakning du fick.
Vi satt där och pratade. Med Ryo tröttnade jag aldrig att prata. Tiden gick, och snart var klockan runt halv tolv. Jag utbrast förskräckt:
- Shit!
- Vaddå?
- Klockan är ju asmycket. Du kanske borde hem…
- Är det okej med dig då?
- Ja då. Du kan gå. Hejdå.
- God natt. Han gick och jag låg kvar där i sängen. Jag kunde inte somna. Det fanns för mycket att tänka på. Jag gick upp och drack lite te istället. Det var svart utomhus. Nästan lite läbbigt. Jag såg fram emot imorgon. Inte för att det var en jättekänd och jättebra nöjespark, utan för att jag skulle dit med Ryo. Åhh! Jag tänkte ju BARA på Ryo nu för tiden. Jag tänkte att nu var jag TVUNGEN att sova. Annars skulle jag komma som en 3000 år gammal mumie till dejten! Nu gick det inte lika trögt att somna. Jag sov gott hela natten. Men när jag på morgonen vaknade igen blev jag inte fullt så glad. TIO? Skiit! Vi hade ju bestämt tid. Vi skulle träffas elva! Hur skulle jag hinna? Jag duschade på mindre än 2 minuter (rekord för min del) och tog de coolaste kläderna som jag hade i min begränsat stora garderob. En söt tubtopp och korta shorts. Sedan sminkade jag mig och målade naglarna i rosa och svart. Sedan satte jag små söta stenar i dem. Mitt hår såg ut som om jag inte borstat det på en månad. Jag fixade till det med lite hårspray och gulliga spännen. Då var jag klar. Jag kollade på klockan. Halv elva. Jag suckade. Jag hade ju inte alls behövt stressa sådär! Då kunde jag lika gärna ta en promenad dit. Jag tog min handväska och började gå mot nöjesparken.

Ryo var inte där när jag kom. Inte så kontigt, eftersom klockan inte var mer än kvart i elva.
Jag satte mig på en bänk och väntade. Tråååkigt! Jag var förväntansfull.
- Hej, Himeko. Ryo kom emot mig. Han var snygg som vanligt i sin vita T-Shirt och trekvartsbyxor. Han granskade mig.
- Vad fin du är, konstaterade han.
- Tack, du med.
- Ska vi gå? Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Vi gick in i nöjesparken. Han köpte ett åkband åt mig. Jag försökte protestera, men det gick inte. Han drog med mig till en enorm berg-och-dalbana. Jag svalde. Jag brukade inte vara feg, men den här var SÅ stor! Han tittade på mig.
- Äh, kom igen! Den är inte sååå farlig, sa han retsamt. Jag knuffade honom lekfullt på armen.
- Haha, tror du jag är rädd va? Kom så ställer vi oss i kön. Jag räckte ut tungan som om jag vore en liten skitunge. Han skrattade.
Kön var lååång. Det tog säkert tjugo minuter. Men sedan var vi äntligen framme. Jag nästan darrade. Som tur var såg Ryo inte det. Vi satte oss i en vagn och spände fast oss ordentligt. Jag bet nervöst på naglarna.
- Lite rädd, i alla fall?
- Okej dåå, jag är väl LITE nervös då! Han höll mig om axlarna och sa:
- Du dör nog inte, så var lugn. Jag himlade med ögonen. Då började tåget röra på sig.

Jag skrek högt är det gick nedför. Ryo bara skrattade muntert. Jag tror aldrig att jag har skrikit så mycket i hela mitt liv. Jag blev glad när det äntligen var över. Han skrattade åt mig.
- Var det så farligt som du trodde?
- Nej… Det var värre! Vi gick vidare till slänggungorna som inte var lika farliga.

Dagen gick och vi hade jätteroligt tillsammans. Han drog med mig till Ai no sunzen. Kärlekstunneln. Gud vad mysigt! Vi åt lunch på en liten restaurang. Han bjöd. Som vanligt. Sedan var det dags att gå hem. Vädret var vackert. Man tänkte inte på det när man hade så kul, men det var kokhett!
- Har du lust att följa med till stranden? Ryo tittade bort mot havet som skymtade bakom kullarna. Jag nickade.
- Jag ska bara hem och hämta mina grejer. Jag hade köpt en ny, supersnygg bikini som matchade perfekt med min ljusa hy.
- Okej, jag väntar på stranden.
- Du Ryo…
- Ja?
- Tack så hemskt mycket för idag! Jag kysste honom på kinden och sprang sedan hem. Det tog inte lång tid att packa. Jag behövde ju bara badkläder och strandhandduk. Och bikinin tog jag ändå på mig under kläderna. Jag smorde in mig med lite sololja och gick ut.

Ryo stod på stranden och snackade med två killar. Alla höll en surfbräda under armen.

- Ryo! Jag ropade på honom och sprang dit.
- Hej Himeko!
- Och vem är det här då, frågade en av killarna.
- Det är Motosuwa Himeko, min tjej.
- Trevligt att träffa dig Motosuwa-san, jag är Aoyama Kazuhiro.
- Trevligt att träffas.
- Och jag är Otohime Akiharu.
- Trevligt att träffa dig också.
De är surfare, som jag, sa Ryo.
- Okej. Jag kände inte igen Otohime eller Aoyama. De gick inte i min skola. De viskade om något med Ryo som skrattade lite generat.
- Har du inte lust att surfa lite då, Himeko? Ryo tittade på mig.
- Va? Jag? Jag kan inte surfa!
- Jag kan väl lära dig då.
- J-jag har ingen surfbräda.
- Du kan låna min gamla.
- O-okej då…
- Bra! Han drog med mig ut i vattnet. Han lärde mig lite grunder i sporten och jag försökte förstå. Tillslut var det dags att försöka surfa då.
- Waaah! Jag ramlade på första försöket och fick världens kallsup! Jag bröt vattenytan hostande och flåsande. Ryo, Otohime och Aoyama skrattade. Jag slängde sand på dem som värsta småungen. Jag försökte igen. Nu gick det lite bättre. Det tog faktiskt 5 sekunder innan jag trillade i vattnet. - Det här går ju bara inte!!! Jag gav den förbannade brädan till Ryo.
- Tack för lånet. Han bara skrattade.
- Du har inte så bra tålamod, du, Himeko. Jag slog honom lite förnärmat på axeln.
- Vaddå?! Jag gick och satte mig på en strandhandduk istället. Jag kollade på hur de susade fram på vågorna. Det såg coolt ut! Jag hade haft med mig en bok som jag läste. Det var nästan för varmt för det, och jag såg att jag var röd på axlarna. Dumma mig som glömde sololjan hemma! Den jag hade räckte inte länge. Det sved lite. Jävlar! Det var ganska fullt på stranden nu, förr skulle jag aldrig våga visa mig ute när alla såg mig. Jag suckade. Det här var rätt så tråkigt… Jag sa till Ryo att jag var lite trött.
- Okej, hejdå Himeko, vi ses. Jag började gå hemåt. Min födelsedag närmade sig. Suck. 16 år har jag levt… Jag kände mig gammal. Förra året hade morsan och farsan firat med en stor, jobbig fest. GUD VAD TRÅKIGT! Jag ville inte fira den alls i år. Det var bara jobbigt! Min farmor hade gett mig en Barbie-docka förra året! Herregud, trodde den senila tanten att jag var 6 eller? Haha om 3 dagar får jag börja övningsköra!!! Yay! Då kan jag ÅKA ifrån huset istället för att gå! Det var nog inte så hemskt att bli 16 ändå. Jag lade mig på sängen när jag kom hem. Imorgon ska jag till skolan igen, då… Trist… Jag tog fram min mp3 och lyssnade lite på Shonen Knife. Egentligen värdelösa, men ändå… Jag hade varit jättesömnig den senaste tiden… Konstigt tänkte jag och somnade.

Jag vaknade. Gnuggade ögonen och tittade på min väckarklocka. Hmm… Nio… NIO?! Jag hade en HALVTIMMA på mig! Jag bokstavligt talat rev upp hela sängen när jag reste mig upp och sprang till badrummet. Jag duschade kallt och borstade håret lite slarvigt. Dagens kläder var… SVARTA! Jag älskar svart! Jag struntade i frukosten och sprang ut… Jag hade en rätt så lång väg att gå till skolan, så jag tog bussen idag. Puhh, jag hann… Jag kände mig som en död fisk när jag klev ut ur bussen. Jag gick långsamt fram till Sakura och började prata med henne. Hon undrade om jag var helt frisk nu. Jag nickade. Då såg jag Ryo stå där borta, lutad mot en vägg. En söt tjej stod bredvid honom. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det var antagligen en klasskompis. Men i min maggrop kände jag en konstig känsla. Var det svartsjuka? Nej, han måste ju få umgås med anda också! Jag gick in i korridoren och satte mig på en bänk. Hmm… Jag var så sömnig… Jag vill sova, tänkte jag när jag tittade på klockan som visade halv nio. Jag gick till mitt klassrum och satte mig. Jag var nära att somna sittandes. Första lektionen var matten… Fy fan… Jag kunde inte räkna ett enda tal på hela timmen… Likadant var det på japanskan, idrotten och det andra… Helt borta… Trött… När dagen var slut orkade jag inte gå hem, Jag väntade på bussen. Ryo stod på skolgården och pratade med samma tjej. De hade sett ganska bra ut som par, men så kan det väl inte…? Nej! Ryo är inte sån! Han skulle väl aldrig…? Skulle han? Tjejen var sötare än mig. Mycket… Då slogs dörrarna på bussen upp och jag hittade en plats i bak. Några äldre killar satt i sätena framför mig. De gapade över hela bussen. Helt plötsligt vände de sig om och tittade på mig.
- Nämen, är det inte fylleungen? Du ser bakis ut, jag har medel mot det, ser du. Den ena killen tog tag i min svarta axelremsväska och öppnade den. Han tog fram en bok. Min diktbok. Den hade jag till att skriva ned en massa deprimerande, dåliga dikter som jag kom på lite då och då… Även mina innersta tankar fanns där... De läste tyst och började sedan skratta.
- Haha, Åhh Shinbo-san! Jag ääälskar dig!!!! De löjlade sig och skrek så att alla hörde. Jag ställde mig häftigt upp.
- Ge hit den för helvete!
- Ohh, jag är rääädd! Jag ryckte den ur handen på honom, och just då stannade bussen. Fel ställe, men jag sprang ut ändå! Tårarna rann ner för mina kinder. Jag sprang och sprang och märkte inte att jag sprang rakt in i någon.
- Förlåt förlåååt! Jag rodnade. Jävla klant jag är!
- Gick det bra? Jag kände genast igen rösten. Men nej, det kan det väl inte..? Jag tittade upp. MIKU?! Jag märkte först då att det regnade och att jag var dyngsur för att jag hade ramlat. Miku sträckte fram handen.
- Här. Jag tog den och reste mig upp.
- Förlåååt!!!!
- Det gör ingenting. Han granskade mig. Det syntes ju såklart att jag hade gråtit, men han frågade ingenting. Mina böcker låg på marken. De var blöta förstås. Jag började plocka upp dem. Miku hjälpte mig. Han var verkligen snäll!
- Du får följa med mig hem och torka lite om du vill, du blir ju förkylt.
- T-tack… Jag reste mig upp. Vad gjorde Miku här? Vi kom fram till ett litet hus där vi gick in. Där inne spelade musik på hög volym. Kanon stod i hallen.
- Akiharu? Var i helskotta var du varit?
- Jag var ute på en promenad när jag stötte på… Vad heter du? Han småskrattade.
- Motosuwa Himeko…
- Trevligt att träffas Motosuwa-san. Jag är som du kanske vet Sano Shinya, även kallad Kanon. Musiken som du hör är… Ja låt mig säga att Kazuhiro verkar vara halvdöv. Han fick nästan skrika.
- KAZUHIRO! STÄNG AV! Han gjorde tydligen som han sa åt honom för det slutade dunka i golvet.

Nu är det författaren som informerar: Det här kanske är oproffsigt, men nu har jag lust att skriva lite från ANDRAS synvinklar än Himeko’s!




Miku:
Åhh, vad jobbigt! Måste Kazuhiro ALLTID ha musiken på så hög volym! Fönsterrutorna dallrar ju! Man får ju skämmas! Motosuwa stod och skrattade och jag skämdes bara. Shinya är ju i alla fall LITE bättre! Motosuwa Himeko var nog den sötaste flicka jag har sett i Japan. Hon hade svart hår uppsatt i en lång hästsvans och hade vackert ansikte. Jag märkte att jag bara stod och fånglodde på henne. Jag rodnade. Fan, nu verkar jag ju oartig! Jag gick in i mitt rum. Jag tog fram en ren T-shirt och räckte över den till Motosuwa-san.
- Här. Du är blöt. Badrummet ligger till vänster, om du vill byta om. Jag har tyvärr inget bättre.
- Det blir jättebra. Tack! Hon skuttade till badrummet, som nog var en aning stökigt. Kazuhiro är sån. Plockar aldrig upp efter sig…
- Du, Mi-kun, sa Shinya med sin allra löjligaste röst. Det var en riktigt snygg tjej du hade raggat upp! Jag slog honom i huvudet.
- Jag har inte alls raggat upp henne! Vi… Bokstavligt talat snubblade på varandra… Jag skrattade, men jag var röd om kinderna. Då sa Kazuhiro:
- Det märktes ju hur tydligt som helst att du gillar henne. Jag tycker i alla fall att du ska satsa på henne. Jag dunkade mig på ryggen och jag slog även honom i huvudet lite vänskapligt. Då kom Motosuwa-san ut ur badrummet. Nu hade hon det våta håret utsläppt. Det hängde i testar på ryggen. Och hon hade min tröja som inte var LITE för stor för henne. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det såg så roligt ut. Hon tog en kudde från soffan och slängde den på mig.
- Vaddå? Hon låtsades vara arg. Jag slängde tillbaka den på henne. Hon skrattade. Hon hade ett ljuvligt skratt. Det liksom klingade… Det kan väl inte vara så att…? Nej, jag kan väl inte ha blivit… Förälskad i denna vackra flicka?? Kan jag det? Mina tankar avbröts av att en kudde träffade mig i ansiktet. Vi bara sprang, och värsta barnsliga kuddkriget bröt ut. Men, jag snubblade på något på golvet… Och ramlade rakt över Motosuwa-san!!!


Himeko:
- Jag låg där på golvet, men Miku över mig. Han hade tydligen snubblat. Jag kände hur mitt ansikte blossade upp, men det var inte jämförbart med hur röd Miku blev!
- F-förlåt, Motosuwa-san!!! Han reste sig genast upp. Jag satte mig på golvet.
- D-det gör ingenting… Och du kan kalla mig Himeko.
- Skadade du dig? Han såg helt förskräckt ut! Jag skakade på huvudet.
- Jag mår bra. Miku, eller ska jag säga Akiharu-kun tittade på sitt gröna armbandsur.
- Det börjar bli sent, vill du äta middag här? Jag nickade. Jag hade läst om att Akiharu-kun tyckte om att laga mat. Då ropade Kazuhiro:
- Shit, Shinya, nu går det en bra film på TV! Azumi! Han tittade på mig.
- Vill inte du kolla på den med oss. Den är nog blodig, så Shinya kan bli rädd. Jag behöver någon som hjälper mig att trösta honom.
- Jag hörde allt! Ska du säga! Vem var det som satt ihopkrupen i soffan och höll för ögonen när vi såg på ”The ring”? De bara tjafsade… Haha, det var rätt så kul att lyssna på.

Kanon:
Kazuhiro är verkligen världsbäst på att retas! Jobbigt! Men Himeko-chan verkade tycka att det var kul. Hon satt i den vita soffan och skrattade muntert. Jag hade varit tvungen att hålla för munnen på Kazuhiro, när Akiharu hade snubblat över Himeko-chan! Han var ju precis på väg att sabba en bra kärleksscen! Akiharu var ju helt värdo ibland! Allt han kunde säga till flickan han fäller om kull är ”Förlåt”! Jag fick visst ta och lära honom ett och annat! Nu stod han i köket och gjorde Pizza. Han är i alla fall superbra på att laga mat, tänkte jag. Jag satte igång med att poppa popcorn. Här är vi inte så noga med måltidernas ordning, inte! Vi kan t ex. äta popcorn TILL maten, vilket vi nu skulle. Jag satte mig med Himeko och Kazuhiro i soffan och satte på Tv:n. Just när jag hade satt mig tillrätta, plingade mikron. Åhh… Jag lunkade ut i köket och slog upp dem i en skål.

Miku:

Gud vad de väsnas, tänkte jag och skakade på huvudet. Vad ska Himeko-chan tro? Jag brukade inte bry mig om vad andra tyckte, men med henne var det annorlunda. Jag var rädd att göra bort mig. Pizzan jag gjorde verkade bli bättre än någonsin. Kunde det var för att jag hade tillagat den med… Kärlek?
- Akihaaaruu! Nu börjar fiiilmen, sa Kazuhiro där ut i vardagsrummet.
- Jaja, jag ska bara bära in tallrikar och sånt. Jag ställde ned skiten på bordet och satte mig. Pizzan VAR godare än vanligt.
- Vad gott, utbrast Himeko-chan när hon tog en bit. Hur kan du laga så god mat? Jag rodnade. Jag hade aldrig blivit så glad över att något hade berömt min mat. Filmen var bra, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig, eftersom världens sötaste tjej satt bredvid mig. Nu var filmen slut. Klockan var över halv två på natten. Helvete! Jag kan ju inte bara låta henne gå hem själv. Och jag kan väl knappast be henne att sova över?
- Det är sent, vill du inte sova över här? Jag himlade med ögonen. Shinya…
- Javisst, men jag har inte mina grejer och så…
- Äh, skit i det! Vi har nog nån extra tandborste, och när det gäller smink så har vi massor!
- Okej då…

Bou:

Det finns bara tre stavelser som kan beskriva vad Akiharu är. PATETISK! Det märks hur tydligt som helst att han är förtjust i den där Himeko, men har gör ingenting för att visa det för henne! Jag och Shinya fick väl hjälpa honom lite då! Shinya var rätt duktig på det där! Moahaha! Nu finns inga problem! Nu fixar vi bara till det så att Himeko får ligga i soffan i Akiharu’s rum! Jag hade redan bäddat, och jag kände på mig att ingen av dem skulle klaga. Jag hade rätt. Båda rodnade, men ingen sa något.

Ryo:

Det är en tjej som alltid kommer och möter mig efter skolan. Det är inte Himeko, utan en annan, yngre tjej. Jag tror hon heter… Jo! Momomiya Yuri. Hon är ganska så efterhängsen, men jag vill inte säga det till henne. Jag hoppas att inte Himeko tror fel nu…

Himeko:

Herregud! Jag blev helt paff när Kazuhiro sa att jag och Akiharu skulle sova i samma rum! Det här var antagligen flera hundra tusen flickors dröm… Jah hade aldrig kunnat ana att de var så här schyssta! Jag stod i de ganska stökiga badrummet och borstade tänderna. Jag kände mig konstig. Helt plötsligt började jag tänka på Ryo. Jag hade faktiskt börjat tro vid det här laget att han faktiskt var tillsammans med den där tjejen. Det vore väl knappast omöjligt? Hon var ju sötare än mig… Jag spottade ut den starka tandkrämen och gick in till Akiharu. Han låg där i sängen och stirrade upp i taket. Han var så gullig! Jag hörde där utanför hur ytterdörren öppnades.
- Hemma!!! Jag kikade ut i farstun. Där stod Teruki, genomblöt med håret hängande i ansiktet.
- Hej där! Vem är du? Han log lite undrande mot mig.
- Ehm… J-jag heter Himeko. Och jag ANTAR att du är Teruki-san?
- Japps! Han struntade i att fråga mer. Jaja, jag får väl gå och lägga mig nu då. God natt.
- God natt.
- Hoppas att det inte stör dig att vi ska sova i samma rum inatt… Miku tittade på mig med sina bruna ögon.
- Nej, absolut inte! Han rodnade. Jag hade ju fått intrycket av att han inte var den blyga typen. Jag hade väl haft fel… Jag lade mig ned och somnade nästan direkt. Jag var så himla trött… Jag får inte snarka nu för helvete, tänkte jag.


Teruki:
Jag gick mot mitt rum, men Shinya och Kazuhiro stoppade mig. Kazuhiro drog med mig in i vardagsrummet, där Shinya redan satt i soffan.
- Du hälsade väl på Himeko, va?
- Ja. Och vaddå?
- Joo… Började Shinya. Vi tror att Akiharu är EN ANING förälskad i denna fröken.
- Va? Akiharu? Förälskad? När kom hon hit förresten?
- Tjaa… Ungefär vid sjutiden… tror jag. Hon snubblade på Akiharu.
- Okej… Det ska jag tänka på… Jag suckade… Akiharu… Jaja, jag får väl önska honom lycka till imorgon… Jag gick NU in i mitt rum och låg där och tänkte en lång stund innan jag somnade.

Miku:

Hon var så vacker… Jag låg vaken i sängen och tittade på Himeko som låg och sov fridfullt där i soffan. Jag var nog förälskad i henne, men vad ska jag göra om hon redan har en pojkvän? Det vore ju inte konstigt. Alla killar i världen vill väl ha en tjej som hon? Jag ryste vid tanken. Nä, nu får jag väl ta och somna då… Jag måste ju kunna laga en god frukost imorgon…

Kanon:

För en gång skull, så håller jag med Kazuhiro. Akiharu ÄR patetisk! Men tur att jag och Kazu är såna experter på att fixa ihop folk! Nu visste a alla fall Teruki om det… Tur… Men… Om Himeko-chan redan hade en pojkvän… Akiharu skulle bli förkrossad! Och det ville jag inte skulle hända min bästa vän…

Himeko:

Jag slog långsamt upp ögonen. Det här var ju inte mitt rum! Just det… An cafe… Nu kom jag ihåg. Jag tittade bort till sängen på andra sidan rummet. Miku hade redan vaknat. Jag hörde hur det lät från köket, men ingen pratade, så det var antagligen bara han som var uppe. Jag tittade på väckarklockan som stod på nattduksbordet. Va? Halv sju?! Det var skola idag, men jag bestämde mig genast för att skippa den… Jag hade ont i magen och mådde illa av någon underlig anledning. Jag kände på min panna. Den var varm. Jag kände mig lite yr, men jag gick ändå upp ur soffan och drog på mig mina kläder som nu hunnit torka. Jag vet att jag såg för jävlig ut när jag gick och satte mig vid köksbordet. Miku stod vid spisen och stekte omeletter.
- God morgon.
- God morgon, svarade jag och gnuggade mig i ögonen.
- Sovit gott?
- Mm… Jag mumlade, och det kändes som om jag skulle somna sittandes.
- Jaja, jag går in och sparkar lite på de andra, så att de kommer upp nån gång. Han blinkade och gick.

Bou:

Sluutaa…! Jag slog Akiharu i huvudet innan jag klev upp ur sängen. Han hade skrikit att jag skulle vakna… Han visste ju att jag var Japans mest morgontrötta människa! Shinya hade hört det, fastän han sov i rummet bredvid. Jag drog på mig ett par slitna jeans och en säckig T-shirt och gick ut ur rummet. Akiharu hade som vanligt gjort en helt perfekt frukost som räddade dagen. Himeko var redan i ordning gjord och klar.
- Tack för maten, mumlade jag trött. Shinya gjorde detsamma.
- J-jag måste nog gå hem nu… Det var trevligt att träffas. Himeko reste sig från stolen och jag såg hur Akiharu fick något besviket i ögonen.
- Tack så mycket för frukosten, Tsukiyama-kun…
- Kalla mig Akiharu. Han reste sig också för att följa henne till dörren.

Miku:

Klart att jag blev lite besviken när Himeko-chan sa att hon skulle hem, men hon kan ju inte stanna här hela livet! När hon tog upp sin skolväska ramlade ett foto ur. Ett foto på Himeko-chan på en strand. Men hon stod inte ensam. Det stod en snygg kille och höll henne om axlarna! Jag fick lite svårt att andas i tre sekunder. Hon plockade upp det och tittade förundrat på mig.
- Är det något som är fel? Jag skakade häftigt på huvudet.
- Nej då, det var inget. Hon öppnade dörren.
- Tack för allt. Vi kanske ses någon gång.
- Vänta! Kom gärna hit… Det var väldigt trevligt at ha dig här… Jag såg att hon rodnade. Jag hade inte en chans, insåg jag.
- O-okej. Hon gick. Direkt när hon stängt dörren kom Kazu, Shinya och Teruki och lade en hand var på mina axlar.
- Du klarar det, Akiharu, sa Kazuhiro vänligt.
- Var stark! Teruki log.
- Ge inte upp, uppmuntrade Shinya. Jag log, som om det var het okej.
- Tack, alla…


Himeko:

Jag kunde fortfarande inte fatta att jag hade varit i deras hem! Men en sa kan jag inte glömma. Mikus ansiktsuttryck när han såg fotografiet på mig och Ryo… Han såg… Jaa, sårad ut. Varför? Nu sken solen igen. Det var varmt. Kunde det vara så att…? Nej! Så får jag inte tänka! Det kunde han väl inte? Omöjligt! Jag vandrade hem, men jag visste inte riktigt vägen. Jag hade aldrig varit i den här delen av staden. När jag hade gått i en timma, så mötte jag någon på trottoaren. Bou? Han gick där med två kassar i händerna. Han log mot mig.
- Hej igen, sa han.
- Hejsan…
- Hur långt är det hem till dig egentligen?
- Erm… Hehe… Jag är vilsee!
- Hahah, skrattade Bou retsamt. Du, Himeko. Jag måste berätta en sak för dig.
- Jaha… Okej. Han lutade sig närmare mig.
- Du vet Akiharu… Längre hann han inte komma. En bil stannade. Bilrutan öppnades.
- Tja, Kazu! Ska du hänga med? Han log mot mig.
- Ursäkta mig. Jag säger det nån annan gång. Han steg in i bilen och den körde iväg. Jag stod där på trottoaren. Jaja, jag får väl ringa en taxi, tänkte jag. Men då kom jag på att jag hade glömt min mobil hon An Cafe! Jag visste nog vägen dit, men… Pinsamt. Jaja, jag har väl inget val. Jag började gå mot det riktningen jag kom ifrån. Konstigt… Det hade tagit en timma att komma så långt, men det tog bara fem minuter tillbaka! Dåligt lokalsinne… Jag ringde på dörren. Teruki öppnade.
- Motosuwa-san! Han tittade förvånat på mig. Jag harklade mig.
- Erm… Jag glömde min mobiltelefon…
- Jag kan hämta den, var ligger den?
- På soffan… Han gick iväg för att hämta den. Då kom Akiharu. Han såg på mig i en sekund, sedan vände han ned blicken och fortsatte dit han skulle. Jag kände mig förvirrad. Varför blev han generad när han såg mig? Jaja, jag har inte tid att tänka på det nu. Han kom tillbaka med mobilen. Jag hade i alla fall mod nog för att fråga:
- Erm… Jag vet inte hur jag kommer hem… Jag hittar inte. Jag var så himla generad! Han log vänligt.
- Jag kan skjutsa dig om du vill.
- Tack så mycket. Vi gick ut till bilen. Jag satte mig. Skönt att få sätta sig ned, efter att ha gått så länge. Jag berättade för Teruki var jag bodde, och på mindre än tre minuter var jag hemma.
- T-tack.
- Det var inget, sa han och körde iväg. Jag gick in i huset. Jag undra om mamma är hemma nu. Det var hon, hon satt i soffan, men hon såg inte ut som vanligt. Jag visste att något var fel.
- Jag är hemma. Inget svar. Jag satte mig på huk. Mammas huvud var nedåtböjt, men jag fick en chock när jag såg att hon var likblek i ansiktet. Jag tog förskräckt ett steg tillbaka. Sedan fick jag panik.
- Mamma!!! Jag ruskade i henne, men hon rörde sig inte. Då tog jag upp mobilen ur fickan och slog nödnumret. Jag berättade gråtande för telefonisten att min mamma låg livlös i soffan. Det sa att de skulle skicka en ambulans. Jag lade på och gick åter till mamma. Lika livlös som förut. Hennes ögon var öppna. Jag kände framför munnen på henne. Hon andas inte längre! Jag skrek rakt ut i tomma intet. Sedan stängde jag ögonen på henne. Nu såg det ut som om hon sov lugnt och fridfullt. Jag höll henne i handen. Det låg fullt med pulver och sprutor på soffbordet. Jag sopade ned det. Jag ville inte se det! Jag begravde ansiktet i min mammas knä. Antagligen för sista gången… Då hörde jag sirener utanför. En ambulanssjukvårdare kom in. Hon frågade mig var mamma fanns. Jag pekade på soffan. Den kvinnliga sjukvårdaren tog pulsen på henne och konstaterade sorgsen.
- Jag är ledsen… Från och med nu finns din mamma endast i ditt minne. Nu hade jag en klump i halsen. Jag kunde inte andas. Min mamma. Min mamma! Jag ville inte följa med i ambulansen. Jag klarade inte av det just nu… Jag kunde inte sitta i soffan heller. Jag kunde bara inte… Då ringde det på dörren. Jag gick öppnade. Där stod Ryo. Han tittade på mig.
- V-vad har hänt. Han tittade bort mot ambulansen som åkte iväg.
- Det är mamma… Jag brast i gråt och jag kunde inte stoppa tårarna som rann nedför mina kinder i salta droppar. Ryo höll om mig. Jag glömde allt om att jag hade sett honom med en annan tjej, nu visste jag… Jag visste att det var jag han höll av mest av alla. Vi bara stod där en lång stund. Jag bara grät. Han strök mig över håret. Han ledde mig in i köket. Jag satte mig på en stol. Han sade ingenting, han förstod. Jag kunde inte säga något just nu… Han gav mig en pappersnäsduk. Jag torkade tårarna.
- Jag… Jag… Jag försökte säga någonting, men fick inte fram ett ord.
- Säg inget… Ryo var så snäll mot mig… Jag förstod inte var han fick tålamodet ifrån.

Ryo:

Jag tyckte så synd om Himeko. Jag visste ju allt om hennes mamma… Vi fick senare höra att hon hade dött av en överdos. Inte helt oväntat… Det enda jag kunde göra nu var att stödja Himeko. Jag lät henne gråta ut. Jag förstod hur svårt det var, för jag hade själv mist en förälder. Min farsa hade omkommit i en bilolycka. Jag var bara sju år, men jag minns fortfarande morsans tårfyllda ögon när hon berättade för mig… Det var svårt att komma över, men nu tänkte jag inte lika mycket på det. Livet går vidare… Det var ju en ren slump att jag dök upp precis när ambulansen och sjukvårdarna var där… Jag skulle hälsa på henne. Himeko reste sig upp.
- J-jag gör i ordning lite te…
- Nej, det behöver du inte… började jag.
- Nej, men jag vill, svarade hon och log en sorgset litet leende. Hon gick bort mot köksbänken, men hennes händer skakade så att hon inte kunde hälla upp vattnet. Jag gick fram.
- Jag säger ju att det inte är nödvändigt, Himeko. Kom, du får sova över hos mig inatt, sa jag. Hon skulle nog absolut inte kunna vara ensam i husen ikväll. Jag ville inte lämna henne. Hon nickade långsamt och snyftade.
- M-men, ä-är det okej då…?
- Det är klart.
- Då ska jag bara packa ihop lite grejer att ha med mig. Hon gick långsamt upp för trappan där hennes rum låg. Nu lade jag märke till att huset var förvånansvärt städat. Det måste vara Himeko som städar… Jag satte mig på en stol och väntade. Efter ett tag kom hon ned. Hon hade en bad på axeln.
- S-ska vi gå? Hon hickade fram det. Jag tog henne i handen. Hon låste dören efter oss. Jag tog hennes väska. Det är inte långt hem till mig. Vi gick resten av vägen i tystnad. Jag bor i ett väldigt stort hus, som många är avundsjuka på. Min mamma är ju en berömd läkare, och hon tjänar mycket. Jag kom på att Himeko aldrig hade varit hemma hos mig. Det var ju inte klokt! Jag öppnade dörren. Jag tog Himeko i handen och drog in henne. Hon fick stora ögon när hon såg hur stort det var. Jag skrattade. Hon med. Jag blev alltid så glad över att höra henne skratta.

Himeko:

Herrejävlar vilken stor villa!! Jag hade ju aldrig varit hemma hon Ryo förr. Jag blev så glad när han undrade om jag ville sova över. Jag kunde bara inte… Jag kan inte med att vara ensam i min mammas hus just nu… Han förstod det… Och jag hade ingen släkting att bo hos heller, för alla hade gett upp kontakten med mamma när hon började supa… Så jag skulle få bo ensam.
- Min mamma jobbar nu, hon kommer hem ikväll, förklarade Ryo.
- Okej. Jag frågade efter toaletten. Jag såg antagligen hemsk ut. Jag gick och sköljde av ansiktet med kallt vatten. Det skulle bli väldigt svårt att bjuda folk på begravningen… Mormor skulle säkert skicka pengar och så, men resten fick jag sköta själv… Och det måste ske snart. Jag fick tårar i ögonen bara jag tänkte på det. Jag kanske skulle bjuda An Cafe… Inte för att jag trodde de skulle ha tid att komma, men ändå… Jag gick ut. Huset var verkligen hyperstort! Ryo satt i köket och läste en bok. Han tittade upp på mig.
- Ska vi beställa kinamat sen? Jag nickade. Han frågade varför jag inte hade varit i skolan idag, och jag svarade som det var, att jag inte hade mått så bra… Jag mådde inte mycket bättre nu… Det hade gått över ett tag, men nu kände jag mig lite yr.
- Hur är det med dig nu då, frågade Ryo ängsligt.
- Erm… Det är okej, sa jag. Jag ville inte oroa honom mer. Han kände på min panna.
- Nej, du är inte okej! Du har feber. Han tog min hand och vi gick upp för trappan. Han hade ett eget gästrum! Där fanns en säng. Han drog av överkastet och jag lade mig.
- Det är bäst att du vilar.
- D-det behövs inte…
- Jo. Han lät vänlig men bestämd.
- Förlåt att jag ställer till sådant b

Skriven av: Hallonsoda