Ensamhet

Han hade en oro i kroppen som han inte kunde beskriva. Av naturen var han inte särskilt orolig av sig, men något fick honom att vanka av och an helt utan plan. Normalt var ensamheten hans bästa vän, men idag fanns där ett svek som han aldrigt upplevt. Han tog till slut mod i barm och ställde sig borta vid fönstret där han brukade betrakta det skådespel som är naturen. När han stod och blickade ut över det frusna landskapet så fanns där en känsla som han ännu inte kunnat analysera. Detta var helt obekant för honom, då han normalt ställde sig vid fönstret endast när den inre friden infunnit sig.
Vinterlandskapet var inte vad det borde vara. Julen hade passerat men ännu hade snön inte kommit. Isen hade visserligen lagt sig på sjön, och det fanns trots allt något vackert i det ofullständiga. Det var inte så många saker han var stolt över egentligen, men förmågan att se den obesmyckade sanningen och finna skönhet däruti var en.
Han såg tillbaka på hösten som varit och tänkte på de fina stunderna han haft här vid fönstret. Hur landskapet precis som efter varje sommar exploderat i en synfoni av färger. Det var dock något speciellt med just den här hösten. Normalt var det våren som var hans favoritårstid. Den tiden när man går och väntar på att livet ska komma tillbaka till landskapet. Att se fåglarna återvända och kunna andas in förväntningarna. Att få höra de åter porlande bäckarna istället för vinterns kvävande tystnad.
”Nej, det är något som inte står riktigt rätt till.” resonerade han med sig själv. Han mindes speciellt en dag. Den dag han senast stod här vid fönstret. Asparna i dungen nedanför huset hade varit klädda i en skrud av omöjliga färger. Enstaka löv valde att släppa taget och stillsamt falla mot sin grav. Precis som nu så hade han stått vid fönstret och betraktat.

*

Fylld av förväntan såg han fram emot att nästa löv skulle falla till marken. Det var något otroligt vackert med detta skådespel. Att helt ensam släppa taget och ge sig av mot något nytt. Visste lövet vad som väntade? Visste det att den här resan var det sista som det någonsin gjorde? Han skrattade lite för sig själv om sina fåniga tankar. Det är klart att löv varken känner eller har ett medvetande. Det fanns ändå något som gjorde att själva tanken om det medvetna valet fyllde honom med än mer tillförsikt.
Efter en stund så släppte ett löv taget. Helt ensam. Vinden var för tillfället stilla och lät lövet påbörja sin färd i sin egen takt. Det dansade ner genom luften och synen fyllde honom med känslor han inte kunde beskriva. Lövet verkade göra sin resa med en gläjde och frihet som han själv aldrig upplevt. Det var som att lövet inte släppt taget utan att det blivit befriat och äntligen påbörjat sin resa. Fram tills nu hade det alltid varit fången. Kunde det verkligen vara så?
Bekymrat stod han och funderade på vad han sett. Han hade sett tusentals löv falla, men vad var det som gjorde att just detta kändes unikt?

*

Han hade försökt att analysera sina känslor, men i det här fallet hade han misslyckats. Misslyckanden var något som han inte var van vid. Han hade alltid trott att om man bara bestämmer sig för att lyckas med något så kommer man att klara av det. Det finns inga berg som inte går att bestiga.
Han visste dock att de känslor som han än idag inte kunde beskriva kom från den stunden han såg lövet falla. Antingen det, eller så det som hände efteråt.

*
Han bestämde sig för att inte fundera så mycket mer på det där lövet som ensamt föll till marken. Inte just nu i alla fall. Tids nog kan alla känslor förklaras och beskrivas bara man tänker efter. Vinden började tillta och allt fler av löven gjorde sin sista resa. Här fanns inga tvivel. Detta kände han igen från så många gånga förr. Vinden gjorde att löven tvingades släppa taget hur mycket de än höll fast. Virvlande dansade de med varandra mot sitt oundvikliga öde. Alla utom ett.
Hur mycket vinden än tilltog så var det ett sista löv som vägrade släppa taget. Han stod där fascinerad och bevittnade något som borde vara omöjligt. Än en gång fylldes han av en obeskrivbar känsla och han tänkte tillbaka på det märkliga skådespelet han sett lite tidigare under dagen. Handlade det här om att släppa taget eller om att bli befriad?
Bekymrad gav han det ensamma lövet en sista blick och beslutade sig för att gå till botten med sina känslor för att försöka reda ut innebörden.

*

Han höjde blicken mot skyn och visste vad han skulle skulle få se i toppen av en av asparna. Han var livrädd, men han visste. Det där motstridiga lövet hängde mot allt sunt förnuft kvar. Han kunde inte förstå det. Det här var något som både var ofullständigt och omöjligt, men kan kunde inte se det vackra i det hela. Han visste inte om ett löv släppte taget eller om det befriades.
Han insåg att han kanske aldrig skulle finna ett svar på denna fråga. Kanske var det det som gjorde honom så orolig? Att inte veta. Att vissa saker för alltid kommer att vara oförklarade.
Plötsligt släppte lövet taget. Istället för att falla stilla mot marken så förde vinden det uppåt. Högre och högre steg det mot skyn tills han inte längre kunde se det. Vad betydde det? Han såg det vackra i alla löv är unika och att resan mot det oundvikliga är något som är individuellt. Inget löv är det andra likt. Men han kunde för sitt liv inte förstå om resan resan mot marken var början eller slutet.
”Vad är det för fel på mig egentligen?”, utbrast han upprört.

Författare:

Publicerat

Dela: