Ensamma

- Vad som hände? Jag vet inte riktigt själv. Jag fick väl panik antar jag. Det enda jag kommer ihåg är att jag sprang ut ur affären och plötsligt stod jag innanför tröskeln här hemma. Dyngsur och utan en enda vara kvar i påsen.
Jag hade gått till affären och när jag skulle gå hem hade det börjat åska. Jag är livrädd för åska!
Förresten, jag heter Anna och ska snart fylla 15 år. Jag har blont hår och blåa ögon. Jag bor med min bror Erik som just har fyllt 18. Min pappa är i häktet anklagad för misshandel och mamma lämnade oss när jag var fyra år.
- OK, jag visste ju att du är rädd för åska, men nu har vi ingen mat tills ikväll, och inget tills imorgon heller för den delen, sa Erik lite argt.
- Men jag kan ju gå till affären imorgon, sa jag.
- Tänk lite, Anna! Alla affärer har strejk imorgon, sa Erik irriterat.
Den kvällen försökte jag att inte tänka på min mage som kurrade hela tiden.
Nästa dag gick jag och Erik ut för att fråga grannarna om vi kunde få köpa lite mat, men självklart var dem inte hemma! Det började mullra och jag förstod att det skulle börja åska igen. Vi gick till ett hus som jag inte har lagt märke till förut, vi ringde på och väntade. När ingen kom vände vi oss om och precis när vi skulle gå flög dörren upp och jag hoppade till!
- Vad vill ni? Sa en kvinna som jag förunderligt nog kände igen! Hon frågade snällt men samtidigt lite irriterat.
Hon var ungefär 35 årsåldern och hon hade blont långt hår och blåa ögon. Hon såg snäll ut, jag kände mig trygg.
- Jag heter Erik och det här är min lillasyster Anna. Vi bor lite längre upp på gatan, och vi undrar om vi skulle kunna få köpa lite mat av er. Anna tappade alla varor igår när hon varit och handlat. Det åskade igår kväll och hon är rädd för åskan, sa Erik och jag
rodnade lite. Varför hade han berättat att jag blev rädd! Typiskt brorsor!
- Javisst! Jag heter Therese och jag ska berätta en sak för dig Anna, sa kvinnan och lutade sig närmare och viskade: Jag är också rädd för åskan.
Vi gick in i hennes hus och hon bjöd på micro-pizza!
- Jag älskar micro-pizza! Sa jag och strålade. Jag kunde ha ätit precis vad som helst, och jag fick micro-pizza! Jag älskar pizza i alla sorter, nästan i alla fall!
Vi behövde inte betala för maten och vi tackade för maten och gick.
- Jävlar! Jag har glömt nyckeln hemma, utropade Erik.
Vi sprang hem och kände på dörren. Låst!
Dystra gick vi tillbaka till Therese och berättade vad som hänt. Nu var det Eriks tur att rodna! Vi fick låna telefonen för att ringa till en låssmed men han kunde inte komma förrän dagen efter. Therese erbjöd oss att sova över och vi stannade tacksamt kvar. Vi hade jättekul hela dagen och när låssmeden kom dagen därpå flyttade vi hem.

- Anna, kommer du! Du måste hjälpa till att laga middag, ropade Erik.
Det var två dagar sedan vi kommit hem och vi hade bjudit Therese på middag som tack för hennes gästfrihet när vi varken hade mat eller någonstans att bo.
Jag gick in i köket.
- Här är jag, vad ska vi laga för mat, frågade jag.
- Jag hade tänkt att vi skulle äta spagetti och den där goda skinksåsen du brukar göra, och kex & ost till förrätt och glass till efterrätt, sa Erik.
- Mm, när kommer hon?
- Om ungefär tjugo minuter, så börja med såsen nu på en gång.
Jag började med såsen och tio minuter senare kom Therese.
- Kommer du redan! Utropade jag.
- Kommer jag för tidigt, stör jag? Svarade Therese lite oroligt.
Jag skämdes lite för vad jag sagt.
- Nej, inte alls, sa Erik. Vi är bara inte klar med maten än.
- Men det gör inget, sa Therese. Jag kan ju hjälpa till!
Vi var lite tveksamma, hon var ju vår gäst.
Efter maten stannade Therese kvar en stund och vi hämtade fotoalbumet för att visa henne lite bilder på oss, vår familj och vänner. Helt plötsligt tystnade Therese och hon blev likblek i ansiktet.
- Vad är det? Undrade vi förskräckt.
- Jag måste nog gå nu, sa Therese och sprang ut. Jag och Erik tittade frågande på varandra…


Fortsättning följer…

Skriven av: Ann-Sofie Svensson