Publicerat
Kategori: Novell

Erimentha

Det var en gång en flicka som hette Umay, en liten liten flicka var hon. Som bodde hos sin mor, och inte gick i skolan. Hennes mor var mycket sjuk, och hon fick lov att stanna hemma och ta hand om henne. Så som hon hatade sin mor för detta! Hon ville gå i skolan som alla andra, vara ute och leka som alla andra. Men hon fick lov att stanna inne hos sin mor. Dag ut och dag in...

Men så blev det en onsdag, en regnig sådan till och med. Det var dimmig ute, och allt såg både stilla och pulserande ut. Hennes mor låg på soffan, sjukare än någonsin. Hon jämrade sig ständigt och tyckte synd om sig själv. Umay blev ombedd att lyssna på sin moders hjärta:
- Slår det konstigt?
- Nej mor, det slår inte konstigt.
- Är du säker?
- Ja mor, jag är säker.
- Spring ut i ladan och hämta lite av min medicin.

När Umay gick mot ladan, så tittade hon bort mot skogen. Den såg så levande ut. Som att det försiggick en massa saker där inne, och vissa av varelserna hängde alldeles på kanten mellan skogen och hennes värld. Hon stannade en stund och tittade förundrat på skogen. Sedan så hörde hon sin moder åter igen jämra sig och slet sig från skogens beundransvärda skådespel.

På vägen tillbaka från ladan så tappade Umay flaskan, och när hon böjde sig för att ta upp den kände hon hur någon sparkade henne i baken, och han ramlade framstupa i leran. När hon väl landat på marken ordentligt (Detta kändes som att det tog en evighet.) så rullade hon över på rygg för att se vem som sparkat henne. Hon såg ingen där, men när hon tittat lite längre tid, så uppenbarade sig en grön tjock liten varelse för henne. Den sprang bort mot skogen, ständigt blev den tydligare, men mindre. Som att den inte ville bli sedd, och därför kompenserade att han blev synlig, med att krympa. Umay vågade inte tro vad hon såg, och slog därför sig själv på kiden med den nu leriga handen. Sen så reste hon sig upp.

Samtidigt som hon reste sig så hörde hon ett skrik. Det verkade vara ett sånt av det slaget som människor i extrem smärta ger ifrån sig. Hon fick en obehaglig känsla, men när logiken tog över så tänkte hon att det bara var hennes sjukliga mor som skrek. Sedan så skämdes hon över hur hon tänkte, att hon tänkte att det var något som inte stämde, att hon tänkte att det fanns mer än huset, ladan och modern.

När hon sedan skyndade mot huset, så flög en känsla över henne, en starkare känsla än något hon känt förut. Hon stannade på tröskeln och stod kvar där som förstenad. Då hördes det igen, den här gången så var hon inte upptagen med att kravla upp ur en lerpöl, och hon hörde det klart och tydligt. Då gick det inte att förneka: skriket kom från skogen. Innan hon visste ordet av så kom massor av de tjocka gröna varelserna utrusande från skogen och samlades runt henne.

Utan att röra henne så tvingade de henne in i skogen. Hon kände osynliga krafter dra henne mot skogen, och uppmanande röster hördes inuti hennes huvud. Hon tittade på varelserna, de rörde sig ständigt klumpigt och oordnat runt henne. Som i en slags dans. Deras munnar rörde sig inte, så var kom ljuden ifrån? Ingenstans! Hon fick inte börja tro på detta nu, hon skulle tillbaka till sin mamma som väntade där på sin medicin. Hon fick inte ge med sig och följa med dessa varelser. Vilka varelser föresten? Det fanns inga varelser, bara hennes fantasi. Hon måste fått i sig lite av sin mammas medicin när hon ramlade, ja, så måste det vara.

Precis när Umay bestämt sig för att det var så det måste vara så hade varelserna fört henne ända fram till skogskanten. Där mötte några andra väsen henne, dom var vita, (Hon vågade inte riktigt erkänna för sig själv vad de egentligen var - genomskinliga.) och dom tog henne i sina armar. Hon lyftes upp över marken av tusentals mjuka händer som tillhörde varelserna som ständigt ändrade form. Nu kunde kon inte kämpa emot längre, hon gav med sig och erkände att det var magi hon hade att göra med. Men vad skulle mor säga om detta? Hur skulle hon reagera när hon berättade att hon hade varit in i skogen och träffat... dom här. Nej, det var bäst att inte säga något.

Så när hon var som djupast inne i sina funderingar om vad hon skulle säga till mor, så stannade de vid något som fick henne att spärra upp ögonen. Det var det vackraste slott hon sett, inte för att hon sett något annat. Det var vitt, guldprytt längs hörnen och gröna tak. Och så som det sken! Starkare än solen själv. Väggarna var gjorda i någon slags vit metall, som verkade levande. De gröna taken såg ut som stora fjäll, och på taket så fanns statyer av drakar i någon slags guldröd mjuk metall. Så som Umay ville gå in i slottet! Fast hon visste att hon aldrig skulle kunna, hur mycket hon än kämpade, ty det fanns ett litet problem - slottet var endast hälften av hennes hela längd. Hon böjde sig ner i mossan och begrundade slottet. De vita (genomskinliga) varelserna omgav henne fortfarande. De sträckte ut sig och böjde sig i stora bågar ner mot slottet och begrundade det de med.

Då kom en gammal tant fram till dem, hon var kutryggad och hade tovigt hår. Varelserna gjorde plats för henne i cirkeln kring slottet och alla hade huvudet vänt mot henne. Hon gick lugnt fram mot slottet, och ställde sig att begrunda det med. Hon tittade snabbt på Umay, och sedan ner mot slottet igen: - Visst är det så, att det är det vackraste du sett, flicka lilla?

Umay trodde inte att hon skulle förmå sig att prata efter alla stora chocker hon fått idag. Men hon hade fel: - Ja, tant, det är det.
- Det finns det många som tyckt.
- Jasså?
- Ja.
- Vad är det här för något? Ja, jag ser att det är ett slott,

Umay ville absolut inte låta obildad och ställa en massa dumma frågor, så hon fortsatte:
- men varför är det så litet?
- Det ska jag berätta för dig, flicka lilla. Men först så går vi och sätter oss.

En av de vita (genomskinliga) varelserna gick fram till Umay och sa med en mjuk, stammande röst som inte verkade komma från varelsens mun: - Jag är Ilo, och är en av ytriinerna, vi bor här i skogen, och livnär oss på energin solen lämnat kvar till oss när vi kommer fram på natten. Det är vi som ser till att växterna inte dör när solen går ner, vi ger dom solljus på natten. Det som ser ut att vara våra kroppar, är i själva verket lagrat solljus. Vi brukar vara hemma hos dig, och ge ditt hem energi, se, människor brukar inte behöva extra energi, men det gör du. Ty din mor tog energi av dig, hon livnärde sig på dig. Så därför fick vi lov att ge dig extra energi. Men nog om det nu, kom med här!

En osynlig hand grep tag i Umays arm och drag henne med sig in mot ett par granar. Sedan fördes grenarna år sidan, och öppnade sig som en gång. Umay förstod att det var ytriinerna som åstadkom detta, och hon blev inte rädd. Trots denna extremt ovanliga situation så kändes det inte alls så fel. Det kändes ganska rätt till och med, kändes som om hon kommit hem. Hon lade försiktigt handen mot Ilos kind, den kändes mjuk. Hon kunde trycka sin hand rakt igenom den om hon ville, eller bara inte tänkte sig för. Men ville hon, så kunde hon lägga sin hand på hans mjuka kind. Han tog henne runt midjan och drog henne med sig in i skogsgläntan. Där satte han henne ner på stammen av ett böjt träd. Bredvid det stod ett likadant men spegelvänt, och båda fortsatte rakt upp mot himlen och verkade aldrig ta slut. Umay hade aldrig förr sett träd så här nära, hon hade trott att det vara bara raka, hårda tio meter höga pinnar med lite löv eller barr på. Men nu kände hon på barken, den var varken slät eller hård. Det växte lite mossa på den, och Umay kände på den. Det verkade som att, när hon hade tagit bort handen, så rörde den sig fortfarande. Rädd blev hon inte, men förundrad över hur den verkade leva. Hur allting i skogen verkade leva.

Sen kom den gamla kvinnan och satte sig på den andra trädstammen. Hon tittade knappt på Umay, hon bara satte sig där. Ytriinerna var ständigt där och hjälpte och försökte göra det bekvämt för henne. Sen så satt hon bara där, och tittade rakt fram, en lång stund. Till sist så sa hon:
- Så, min lilla flicka, du ville veta vad slottet var för något?
- Ja, tant. Men säg mig först, vem är du?
- Hon vill veta vem jag är. Vad kan man säga? Det finns mycket olika åsikter kring det.
- Ja, bryr mig inte om vad de andra tycker, jag vill veta vad du tycker.
- Vad jag tycker? Ja, du... Jag är Olesia. Jag bor här i skogen, och tar hand om alla här. De tar hand om mig också.
- Bor här i skogen?
- Ja, här i skogen, vi brukar kalla den Erimentha.
- Erimentha?
- Ja, Erimentha.
- Kan man prata med den?
- Den hör allt vi säger, allt.
- Så den hör mig nu? Jag tycker du är väldigt vacker, Erimentha!

Den dröjde inte länge efter Umay hade yttrat de orden, som en stor flock små vita fåglar flög ut ur skogen och rakt upp mot himlen. Sen när de precis var på väg ut ur synhåll så flög de i stora ringar uppe bland molnen. Sen vände de ner igen, och sakta flög de ända ner till gläntan där Umay, Olesia och ytriinerna satt. Umay sträckte ut handen mot en av fåglarna, hon trodde självklart att den skulle flyga iväg så fort hennes hand närmade sig, men det gjorde den inte. Den satt kvar och lät henne smeka den över ryggen. Den var kall. Det måste vara sen den var uppe bland molnen och flög, tänkte Umay. Sen hoppade fågeln upp i Umays knä och satte sig där. Den kurade ihop sig och lade sig till rätta.

Men efter en stund så höjde den huvudet, och bara sekunder efteråt så gjorde alla andra fåglar lika dant och flög sedan iväg. Fågeln i Umays knä kröp närmare henne och gömde huvudet under hennes tröja. Umay kände den skakande näbben mot magen och lade handen mjukt om fågeln. Sen höjde hon huvudet för att se efter vad som hände. Olesia satt på helspänn och ytriinerna stod stilla rakryggade bredvid varandra. De verkade skina mera än vanligt, ljuset var också mera koncentrerat. Umay kände en varm hand på sig rygg och vände snabbt på huvudet samtidigt som hon koncentrerade sig på att inte röra magen så att hon skulle skrämma fågeln. Det var Ilo som stod bakom henne. Han var den enda som verkade ganska lugn. Fast antagligen så var det bara ett skådespel. - Tänk att han en gång har varit en ytriin, sa Olesia för sig själv.

Ilo gjorde sig själv längre samtidigt som Umay lutade sig bakåt, och hon hamnade att luta sig mot hans mage. Umay lutade huvudet bakåt och såg undrande på honom, han bara skakade på huvudet. Hon visste inte hur pass mycket energi hon skulle lägga på att undra vad som försiggick. Snart så verkade alla samla sig och försöka låtsas som ingenting, och de sneglade nervöst på Umay. Ilo gick bort till Olesia och ställde sig bredvid henne. Ytriinerna började åter igen frigöra sitt ljus och röra sig mera. Sedan så såg Olesia på Umay och log för sig själv. Umay undrade vad detta handlade om men sa ingenting. Så vände Olesia lite på sig och sa:
- Vill du nu veta vad slottet var?
- Ja, det vill jag, svarade Umay.
- Sätt dig då till rätta så ska jag berätta för dig.

Alla ytriinerna satte sig framför Olesia i skräddarställning och stäckte ut sina halsar och öron. Umay tyckte de såg riktigt lustiga ut med så långa halsar och öron. Hon gick ut i gläntan, genom hela gruppen av ytriiner och försökte hela tiden att kliva där hon såg minst ljus så att hon inte skulle kliva en av dem på tårna eller något annat. Hon letade efter en plats att sitta, och detta såg ytriinerna och flyttade isär och utstrålade inget ljus alls på en plats, då vågade Umay sätta sig där. Hon såg upp mot himlen efter att hon satt sig, och hon skickade en kärleksfull tanke till Erimentha som svarade med ett vackert sus i löven.
- Som jag sa, började Olesia, så finns det många som tyckt att det slottet är det vackraste de sett, det fanns det också en kvinna vid namn Perdita i den lilla staden Rotiles som tyckte. Hon brukade gå och titta på detta slott varje dag när hon skulle hämta vatten. Egentligen så var det inte det minsta nödvändigt att passera slottet när man skulle till brunnen, men Perdita skyllde på sina ömtåliga fötter, ty vägen som passerade slottet var stenbelagd. Trots den långa omvägen gick hon där var eviga dag, och tittade på slottet. Hon kunde stå där i timmar och fantisera om hur det skulle vara att bo i slottet. Bara drömma sig iväg in i de stora ljusa kamrarna. Detta blev snart känt i hela staden, och man skrev till och med en artikel om henne i tidningen. Alla som pratade och skrev om henne var överens om en sak: Att Perdita måste få komma in i slottet och titta. Så man skrev tillsammans ett brev till kungen och berättade mycket ingående om Perdita, men svaret man fick var: 'Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men det är tyvärr inte möjligt för henne att komma på besök till mitt slott, det är min privata bostad, och detta skulle kränka min och min dotters identitet.'

Vad hon inte visste var att prinsessan höll sin far i ett järngrepp och att det i själva verket var hon som bestämde i slottet. Hon tyckte väldigt mycket om sitt slott, och trivdes med att ha så mycket tjänstefolk omkring sig. Det hade varit rädslan för att hon skulle förlora sitt slott om det kom ut i staden hur det egentligen stod till, som hade fått henne att säga nej till att Perdita skulle få komma och titta. Detta vet jag för att då så jobbade jag i köket på slottet. Jag hade jobbat där länge, och andledningen till detta var att en av vår mors träd av misstag hade växt upp i prinsessans slottsträdgård. Jag fick lov att passa det, och se till att inget hände det. Detta hade jag hållit på med i ungefär 200 år och jag hade flera gånger avstyrt nedhuggningar av det. Detta hade med tiden accepterats, då jag hade varit där i flera generationer av kungligheter. Det togs som en betalning för min underbara mat, sa de och såg på det missplacerade trädet och log. Men de senaste 20 åren, då prinsessan styrt, hade varit oroliga fast jag hade tolererat detta och levt på som vanligt. Hon hade aldrig skadat någon. Men det ansåg jag att hon hade gjort med Perdita nu. Jag hade iakttagit hennes blickar var eviga dag så länge, och det hade varit jag som hade först mottagit brevet. Så jag gick till prinsessan och berättade om mina känslor när det gällde Perdita, och hon sa att hon förstod mig. Men att hon hade hemligheter hon inte ville att skulle komma ut i staden så uppenbart synliga i slottet, att hon inte kunde låta någon utomstående skada det. Jag svarade att vi kunde kasta en formel på henne som förstummade hennes hjärna varje gång hon försökte yttra sig om det. Prinsessan svarade bara att det inte var värt besväret.

Fast jag kunde inte lämna det där, utan sökte kontakt med Perdita under natten och vi tog oss in på slottet. Som hon var lycklig! Hon snurrade runt i de stora salarna, dansade, och det sken om henne! Hon sprang upp och ner för trapporna, fram och tillbaka i rummen och kände försiktigt på de långa draperierna. Hon tittade inte ens åt 'hemligheterna' som prinsessan pratat om. Hon var så förtrollad av slottets skönhet som vi andra slutat se för länge sedan.

När hon dansade omkring som mest i de stora salarna och verkade nästan vara på väg att bli en del av dem, så slogs dörrarna upp och prinsessan kom in. Jag förstod inte hur jag inte kunde ha känt henne. Men sedan såg jag vad hon hade med sig: en ytriin. Det var den som hade förlamat mina sinnen, och när jag inte var medveten om att den gjorde det, så märkte jag det inte. Att den hade stängt av mig från verkligheten trodde jag bara var en del av min förtrollning av kvinnan. 'Hur kunde du?' var det första prinsessan sa. Sedan fortsatte hon berätta för mig hur hon litat på mig och vilken svikare jag varit. Hon sa att slottet var det enda hon hade brytt sig om, och det borde väll jag också göra? Perdita stod hela tiden orörlig i försvarsposition som att hon ville försvara sitt slott. Prinsessan bara malde på om vilken svikare jag var och hur hemsk jag varit. Sedan kom hon in på mitt 'dumma träd' och då fick jag en hemsk känsla i magen.

Denna hade varnat mig om vad som sedan skulle hända. Den hade varnat mig om hur trädet skulle dö. Hur jag såg ytriinen samla mer och mer energi, för att sist bli ett eldklot. Hur den under prinsessans förbannelse inte brydde sig om hur jag höll om trädet, utan bara brände mig tillsammans med trädet. Hur jag inte kunde försvara trädet, för att jag hyste så stor kärlek till ytriinen att jag inte förmådde mig att skada den. Till sist fick lov att flytta på mig för att inte själv behöva följa med det i det oundvikliga ödet: döden. Vilken sorg det var att se vår mors träd gå under. Jag kände hennes sorg i mig också, och det brast inom mig. Orörlig låg jag i det som var kvar av trädet, högen av aska och kol. Långt borta hörde jag hur prinsessan gav sig på Perdita och berättade för henne att hon hade svikit sitt land och sina kungligheter. Att hon hade begått ett fasansfullt brott. Jag förstod vad detta skulle göra med henne, prinsessans kraft var så mycket mera utvecklad än Perditas, och jag kände hur skammen växte i henne. Det gjorde prinsessan också, och hon visste att detta inte skulle kunna låta bli att skada henne. Hon visste att det skulle vara något hon skulle få lida otroligt av resten av sitt liv. Det var just därför som hon gjorde det så smärtfulla för outvecklade människor: gav henne en livslängd lika dan som vår, cirka 3000 år. Hela denna tid skulle hon leva med skammen.

Men jag hade också en skam jag skulle få lov att leva med, jag hade låtit ett av vår mors träd dö! Dessa träd finns det inte många av, och de behövs för att ge henne energi. Jag fick lov att själv ge henne av min energi, och detta försvagade mig otroligt. Jag låg kvar där i askhögen orörlig i 7 år, och jag bevittnade hur prinsessan som vanligt sprang omkring i sin rosa klänning, nu med en ytriin vid sin sida. Jag bevittnade också hur Perdita sjönk ihop och blev kortare och grön. Hennes skam var så stor!

Till slut så kunde jag samla nya krafter, ty vår mor hade ett nytt träd nu som växte sig starkt i Erimenthas vård. När jag vaknade till liv igen hade man lagt ett stenröse över mig, jag förstod att de hade gjort det för att de visste att detta gav dem några dagars försprång. Det skulle ta mig ytterligare några dagar att samla nog med energi för att ta mig ut. Men vad de inte räknat med var att ytriinerna från Erimentha skulle komma och hjälpa mig. De gav mig energi och lyfte bort stenarna. På bara några timmar var jag uppe och full av energi. Då hade jag ingen nåd kvar till den högfärdiga prinsessan, och inte heller till Kua, ytriinen som förrådit oss. Jag stormade in hos prinsessan, synligt rasande. Hon visste att jag tillsammans med alla ytriiner var mycket starkare och försökte med bortförklaringen att 'hon älskade sitt slott så'. Jag sa till henne, att om hon älskade sitt slott så, så skulle hon få stanna i det. Det var också precis vad hon fick, och än idag bor hon i sitt slott. Ensam, och kan inte ta sig någon annan stans.

- Oj... oj oj oj.... var den enda kommentaren Umay hade att komma med.
- Ja, oj, sa Ilo.

Han hade förståss hört historien förut och också de andra ytriinerna som satt tillsammans med henne också, men de verkade ändå rörda av historien. En tanke slog just Umay, de måste ha varit med!
- Ilo, var det någon av dessa ytriiner som var med. Var kanske till och med du med?
- Ja, jag var med. Det var mig som Olesia tog kontakt med när hon låg under stenröset.
- Blev du rädd då, när hon låg där?
- Nej, det blev jag inte, Olesia är en seg. Det krävs mer än så för att göra slut på henne.
- Men prinsessan då, blev du rädd för henne?
- Nej, det blev jag inte, jag var ju inte ensam, svarade Ilo och lade armarna om Umay.
- Så prinsessan bor i slottet helt ensam nu?
- Ja, och det finns ingen risk att hon tar sig ut.
- Men ytriinen som var med henne då?
- Det var den som var i närheten då vi alla betedde oss så konstigt.
- Så den finns här i skogen?
- Ja, den strövar omkring här ensam och kraftlös.
- Varför är den kraftlös?
- Olesia säger att den inte förtjänar bättre. Att den förtjänar att vara utan kraft, utan ljus.

Strax efter att Ilo hade yttrat dessa ord så reste sig alla upp och Olesia sa att Umay skulle få sig ett välkommande till deras värld. Sen började alla att gå efter en bred stig uppför en kulle. Det såg ut som att de hade gått där många gånger förut. Umay var helt förtrollad av naturen. Hela tiden längs stigen så fann olika slags växter, blommor och mossbeklädda stenar. Umay trivdes så i detta landskap. Vandringstakten blev hela tiden snabbare och snart så sprang några ytriiner framför dem i en slags dans. Så kom några andra ut genom skogen och slog följe med dem. Det var människor, det såg Umay. Med ändå så såg de inte ut som människor. Deras utstrålning var annorlunda, den var… magisk. Deras hår var väldigt tjockt, nådde dem ner till låren och var grönt. De rörde sig inte som människor heller. De var mycket mjukare och smidigare, de hoppade omkring så fulla av energi, och snart så sprang de. Då kom den korta tjocka lilla gröna varelsen som hade sparkat Umay en gång i tiden. Den sprang också med dem. Inte så smidigt som människorna, den snubblande mest omkring. Men med en förvånansvärd hastighet och skicklighet. Umay sprang också med dem på lätta fötter. Hon hoppade med dem på stenar och höll ibland någons hand samtidigt som hon sprang. Hon förvånades själv av all den lätta energin som fyllde henne, men när hon såg Ilos blick så förstod hon. Men hon njöt ändå, av att höra hemma bland dessa varelser.

Helt plötsligt så stannade alla upp, och Umay såg sig omkring. De var i en stor glänta med bara några få trädstammar och högt upp ett tak av löv. Där stod i mossan tre långa bord med bänkar bredvid. Vid dessa gick alla och satte sig, så gjorde också Umay även om hon inte förstod alls varför hon gjorde detta. Men snart så kom en massa små människoliknande varelser överallt ifrån. De hade lite större huvuden än människor och var väldigt smala, några öron hade de inte men en spetsig haka och deras huv var matt och helt kolsvart.

De bar alla på mat och dryck i stora mängder, och nu förstod Umay vad som var på gång. Hon lutade sig mot ytriinen som satt bredvid henne och frågade var de lagade all maten någonstans. Han svarade att hon skulle få se deras stad i sinom tid. Den kvällen blev en av de underbaraste i hennes liv. Gemenskapen hon kände under kvällens alla nöjen var som en drog för henne. Hon kände verkligen att hon kommit hem. När hon sedan långt in på natten låg och halvsov på en av människornas bröst omsvept i hans hår, så började hon att tänka på ytriinen som hade blivit lurad av prinsessan. Hon tittade in i lägerelden de alla satt runt och tänkte på vilken smärta det måste ha varit för honom att bränna upp det där trädet. Hon beundrade att han över huvud taget klarade att leva med en sådan smärta. Desto mera hon tänkte på detta, desto mer säker blev hon på att hon måste söka upp honom och förlåta honom. Hon smög försiktigt upp och ut i skogen. Hon smög omkring och viskade 'Kua, Kua...'. Efter ett tag insåg hon att runt om henne rörde sig massor av de svarta varelserna, som hade ett så bra kamouflage i natten. Hon undrade hur hon kunde veta att de var där. Sen insåg hon att hon kunde känna deras energi.

Det hade gått flera timmar och Umay var mycket trött när hon till sist hittade honom. Han satt på en sten framåtlutad och grät. Hans kropp synts knappt alls. Umay lade sin hand på hans rygg och hon såg då hur han blev lite ljusare. Hon visste att indirekt så var detta Ilos förtjänst, även om han inte skulle erkänna att han ville förlåta Kua. Umay stod kvar en stund med sin hand på hans rygg, sedan satte hon sig i mossan framför honom. Han tittade knappt på henne när hon sa: - Jag vill förlåta dig.


Umay förstod att han var alldeles för ledsen för att kunna lyssna på något sådant. Men hon hoppades ändå. Så hon fortsatte prata med honom. - Jag har fått veta allt, och jag vill förlåta det du gjorde. Jag tror inte att det var ditt fel, även om Olesia vill få det att låta så. jag tror att prinsessan lurade dig. Gjorde hon det?

Kua försökte öppna munnen, men orkade inte så han såg i stället på henne med sina tomma ögon och blinkade sakta till ett ja. - Vill du så kan jag stanna hos dig här i natt, eller har du något hem? Så kan vi gå tillbaka till de andra i morgon bitti. Jag kommer att skydda dig, jag lovar. Jag kommer inte lämna din sida vad de andra än säger.

Kua betraktade den lilla flickan som satt i mossan framför honom. Så insåg han sakta vem hon var. Sedan sade han med en väldigt svag och hes röst utan en sådan efterklang som de andra ytriinerna hade: - Tack.

Han visade henne till sin lilla koja som han hade byggt nedanför ett stup långt inne i skogen. Där sov de tillsammans hela natten och långt in på morgonen. De hade båda mycket att bearbeta i drömmar. När de till sist vaknade så sken solen på ett så mystiskt sätt. Den verkade lixom skina överallt, på allt och alla. De visste båda två varför och kände någon slags gemenskap. De skulle båda tillbaka för att se om de blir accepterade för dem de är. De tog gott om tig på sig att gå tillbaka till de andra, och de vandrade hela tiden längs en ganska bred flod. Kua berättade att det var på den floden de seglade om de skulle resa bort ut ur skogen. Då slog det Umay att hon hade ett helt liv utanför skogen, och att hon hade sin mor att ta hand om. Men om detta berättade hon ingenting för Kua. De fortsatte att vandra som vanligt, och Umay slog för tillfället bort tanken. Solen fortsatte skina och fåglarna kvittrade.

Till slut så kom de ändå fram till de andra, som fortfarande höll till i gläntan. De ställde sig på utkanten av den och väntade på att bli upptäckta. En efter en fick alla varelser syn på dem, och sist Olesia. Fast alla visste att hon bara undvek att titta på dem, hon hade känt detta för länge sedan. Sakta så gick Olesia fram till Kua och Umay.
- Så du är med honom nu?
- Ja, det är jag. Men vi accepterar alla till skillnad från er.
- Vi accepterar alla utom svikare!
- Det var 600 år sedan och han blev lurad av prinsessan!
- Han är fortfarande en svikare, hans tro var inte stark nog.
- Hur är det med din tro då? Borde inte du tro på förlåtelse?
- Det är väl inte så viktigt?
- Jo, det är det. Väldigt viktigt. Att den finns för den som uppriktigt önskar den.
- Vill du verkligen ha honom hos oss?

Nu hade Olesia lugnat ner sig lite och verkade ganska så fundersam faktiskt. Umay höll hela tiden en hand på Kuas rygg och han höll krampaktigt fast i hennes byxben.
- Ja, jag vill ha honom hos oss.
- Varför?
- För att han bor i skogen, och är en ytriin som så många andra här. Dessutom en väldigt trevlig sådan.

Olesia gick fram till Kua och granskade honom noga. - Du brände ner ett av vår mors träd.
- Och jag gav energi till ett nytt.
- Du slog dig i sällskap med prinsessan och lade ett stenröse över mig. Du förstörde Perditas liv.
- Jag samlade kvarlevorna av trädets energi i askan och jag förde Perdita till Erimentha.
- Förlåt mig, sa Olesia innan hon hann tänka.
- Jag förlåter dig.
- Jag kan inte förlåta dig, det finns inget att förlåta.

Sedan hann inte Olesia och Kua prata något mera innan ytriinerna drog med sig Kua i in till mitten av gläntan, lade honom ner i mossan och gjorde sina kroppar till ett enda stort ljusmoln som pulserande sköljde igenom honom och Umay såg hur han njöt och blev ljusare. - Ytriiner, suckade Olesia, kom nu min flicka, jag behöver prata med dig.

Innan hon fick något svar så började hon gå bort från gläntan och in en bit i skogen. Med en förvånansvärd smidighet hoppade hon upp på en stor mossbeklädd sten och tog sedan Umay under armarna och hjälpte henne att hoppa upp.
- Jag kan förstå om du undrar varför du är här.
- Det gör jag, men inte så mycket som man kan tro.

Båda satt tysta en stund och såg på en orm som slingrade sig förbi i mossan. De visste ju redan allting, och att den andra visste, men ändå envisades de med att prata om det. - Vi tog dig hit för att det har sagts att du kan bli våran räddning. Vad du gjorde idag förvånade oss alla. Vi hade trott att du skulle komma med vetenskap om hur man besegrar sina fiender, eller något sätt att få människor att utvecklas till våran nivå. Men vad kommer du med?
- Förlåtelse och kärlek.
- Det finns det redan gott om för oss här. Men mycket måste man göra själv också. Ta den gröna, tjocka lilla varelsen, du vet. Det är Perdita, hon har mått bra av att bo hos oss här, se hur tjock och glad hon är! När hon sparkade dig i baken för att uppmärksamma dig på vård värld, så var det som att all hennes skam försvann, och hon hade övervunnit prinsessan. Hon hade tagit hit vår mors förlorade dotter.
- Jag menar inte för er här, utan för alla.
- Jag var rädd att du skulle säga så. Du vet så lite om våran verklighet, Umay. Om du visste mera så skulle du inte säga så.
- Det är du som inte vet! Jag vet allt jag behöver.
- Förlåt min lilla vän. Jag vågar bara inte tro.
- Jag vet, det är svårt.
- Jag har hört rykten om att du skall lämna oss igen?
- Ja, jag måste hem till min mor, svarade Umay.
- Du vet att du har lika långt liv som oss, eller hur?
- Ja, men hur kommer jag åldras fysiskt?
- Som du vill. Precis som du vill. Men det krävs kraft för att inte få sånt där förskräckligt hår!

Umay bara skrattade och lutade sig mot Olesia som omfamnade henne. Hon kände sig hemma, men hon visste att hon måste bort snart igen. Hon stannade i tre otroligt lyckliga dagar. Samtalen som hon hade med Kua, Olesia, en människa kallad Artano, och Ilo var det hon hade och leva på sin tid utanför skogen. Det var deras goda ord hon hade att leva på när hennes mor dog bara ett halvår efter att hon kommit hem. När hennes mor på sin dödsbädd beskyllde Umay för att hon inte tagit hand om henne tillräckligt. Hon tänkte på Ilos händer runt sin midja när hon inte hade någon att prata med när hon bodde hos sin farbror och gick i skolan där ingen förstod vad en ytriin var.

När Umay var 20 år gammal så bodde hon tillsammans men en man som sagt att han älskade henne. Inte heller han visste vad en ytriin var, och han sa att hon var knäpp och kysste henne på halsen när hon pratade om vår mor. Då tänkte Umay på Artano som i stället frågade henne hur man fick kontakt med henne. På sitt jobb på en billig restaurang så tänkte Umay på maten i Erimentha när hon slevade upp ännu en tallrik potatismos och fick ett nyp i baken när hon serverade det till en tjock lastbilschaufför. När hon såg en människa bli skjuten och dö så tänkte hon på Olesia som inte gav upp så lätt utan låg under ett stenröse i 7 år.

Ganska så precis på hennes 40 årsdag så kom det hon så länge hade längtat efter, det första gröna hårstrået! Då insåg hon att det inte bara hade varit en dröm, och hon fylldes åter igen helt av den energin som hon fått av ytriinerna. Nu var längtan alldeles för stark! Hon sprang till sin man och berättade om att hon skulle återvända till Erimentha, att hon skulle få träffa allihopa igen. Hon skulle få se om Kua var accepterad och om kanske han och Ilo blivit vänner. Hon skulle se om vår mor hade växt sig något starkare med hjälp av kärlekens kraft!

Hennes man tittade på den gröna slingan i håret och körde genast Umay till doktorn. Hon berättade samma sak för honom, som sa att det skulle utredas och skickade vidare henne till psyket. Där blev hon inlåst för vidare utredning och alla sa att det var så synd om henne. Många dagar och nätter gick, och hon fick en ros av sin man varje dag. Det fick henne bara att tänka på de mystiska växterna som klättrade uppför träden i Erimentha. Doktorn hittade på massa termer för vad Umay var för något, och snart skulle hon flyttas till en annan avdelning. Natten innan så såg hon ett ljus flyga omkring i rummet. Det var väldigt svagt, för hennes ögon var ovana detta. Men snart så såg hon honom klart. Hela hennes värld blev ljus när han flög genom henne och gav henne energi. Hennes hjärta stannade en sekund, så skönt det var. Hon omfamnade honom och hest ville hon aldrig släppa taget igen. Hon strök sin hand över hans kind och kysste honom mjukt.
- Så du finns verkligen?
- Har du någonsin tvivlat?
- Nej, men de har.
- Nu förstår du varför Olesia har så svårt att älska och förlåta dem.
- Ja, men jag vill det fortfarande!
- Jag vet, Umay, jag vet.

Sedan så lutade hon sig mot hans bröst, sjönk in i det en bit och somnade. Hon vaknade på morgonen av att en sköterska bankade på dörren och sa att det var frukost. Umay såg sig om i det tomma rummet och brast i gråt. Tårarna ville inte sluta rinna heller, och de hade henne under hård bevakning den dagen. Efter att hennes man hade varit där med den dagliga rosen så bedömde de henne lite lugnare. Så när den konstiga mannen med grönt hår som påstod sig vara hennes bror kom dit, så fick han besöka henne en stund. Som de ångrade det sedan, när han under våld flydde med henne därifrån, som de uppgav i sin rapport. De hade 'hotat personalen' och 'varit en fara för de andra patienterna'. Deras beteende hade varit 'skrämmande och oväntat'.

De hade samlat full energi, släppt alla hämningar och lugnt gått därifrån. Utanför hade flera väntat på dem, och efter att tjocka kläder tagits av och hår släppts ut så sprang de. 'Tio stycken varelser av olika människoliknande slag sprang med en omänsklig fart och smidighet genom staden, över gårdar och staket, och bort mot skogen. Snabbt var de utom synhåll' Så citerar tidningen en ung pojke.

Umay kunde knappt andas när hon såg skogen. Den var precis som första dagen hon såg den. Ett underbart skådespel, med varelser och växter som hängde ut över en osynlig gräns. Allting pulserade ljudlöst och Umay närmade sig sakta, sakta och ljudlöst fortsatte hon också sin vandring tillsammans med alla varelser till Erimenthas hjärta. För att en gång för alla, komma hem.



Slut

Skriven av: Najjie NosMonde

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren