Ernst Krieg sätter spår

Dag 1

Jag svepte min blick över de andra passagerarnas ansikten i tunnelbanevagnen. Den ena såg mer blasé ut än den andre. Ingen skulle ha lagt märke till mig eller minnas mig mer än någon dag, om jag nu inte var känd redan från början. Det spelar ingen roll vad man gör. Efter en vecka är man borta ur deras huvuden ändå. Vad man än gör.
Jag valde att göra ingenting. Det blev bäst så.

Dag 2

Jag heter Ernst. Ernst Krieg. Min gamla mamma sitter på hud som tillhör en 63 år gammal kropp. Själv äger jag 42 år av evigheten. Jag är visst inte så ung jag heller.

Mamma kan man kalla Sigbritt. Det är så hon heter. Hon och min käre far, en astronom vid namn Sverker Krieg, är numera, sedan två år tillbaka, skilda. Min kära mamma har nu ersatt Sverker med Jack Smith, en 30-årig försäljare som jag anser ha ett väldigt fult leende, när han drar till med det. Ett överklassbarn med engelsk härstamning.
Jag har inga syskon, så min familj slutar här. Ett ensambarn är jag. Ett tillsynes alldeles förträffligt lyckligt lottat ensambarn med talang, rikedom och ära. Jag bor i en palatsliknande våning på 153 kvadratmeter i ett åldrat hus anno okänt. Jag bryr mig icke. Har aldrig brytt mig om att titta vad det står efter ”anno” på huset. Det spelar mig ingen roll.
Jag är nöjd med min tillvaro. Jag bor ensam. Ett ensamt ensambarn.

Dag 3

Jag satt i min fåtölj idag. Svea Stradivarius, städerskan, dammade här. Hon gillar färggranna, storblomstermönstrade klänningar i syntetmaterial. Det gör inte jag.

Svea kommer hit två gånger i veckan för att städa. Hon ser själv vad som behöver göras. Jag är inte här så ofta, så det blir sällan särskilt skitigt. Sitter mestadels på tradiga möten med nissar som tror att de vet något om livet. Det roar mig. Det är intressant att se hur folk tror att de vet något, inte bara om livet i allmänhet, utan om vart och vartannat ämne. Om de bara visste hur lite de visste. Om de bara kände mig…

Dag 4

Mitt liv är inte enastående. Även om det sägs så. Måhända är det udda. Jag vet inte så noga. Har inte så överdrivet stor koll på vad alla andra har för slags liv. Vet nästan bara om mitt eget.

Jag har funderat på mitt liv ett antal år nu. Sedan jag fick för mig att jag skulle strypa den där kvinnan i min säng för åtta år sedan. Hon var så jobbig. Orkade inte med allt vad hon begärde. Dessutom skulle hon inte ha satt sin fot i mitt liv från första början. Det gjorde mig för ont. Hon tog för mycket plats. Jag kunde inte andas. Antingen blev det hon eller så blev det jag. Jag valde henne.

Hon hette visst Vera. Vera Krieg, tror jag till och med. Det är underligt vad världen är liten. Tänk att det kunde finnas en kvinna med samma efternamn som jag, så nära mig? Livet är en ständig överraskning.

Dag 5

Idag såg jag en man på trottoaren på andra sidan gatan, där jag gick. Han var mycket stiligt klädd och var tydligen på väg in i mataffären i hörnan, såg jag när han gick in. Jag stannade kvar. Jag låtsades att jag knöt skosnörena. Det regnade inte. Mina skosnören var bara tvungna att knytas om igen. Det var så fula rosetter.
Han kom ut igen. Nu blåste det lite mer än när han gick in. Han vandrade vidare längs gatan, in i närmaste gränd. Jag följde efter. Klockan var kanske åtta - halvnio. Han hade två stora matkassar. De såg rätt tunga ut. Jag tänkte att det måste vara svårt för honom att springa med dem. Han måste släppa dem om han vill springa. Jag smög ikapp. Han hann inte vända sig om innan jag var över honom. Det kändes på något sätt så fridfullt att se hans uppspärrade ögon. Det var så bekant.
Han tappade matkassarna. Varorna i dem rullade ut över asfalten. Man kunde inte se dem, det var så mörkt. December, ingen snö.
Jag fick honom under kontroll tillslut, jag var större än honom. Och dessutom hade jag tekniken inne. Jag visste hur man skulle göra. Det var en enkel match att vinna.
Slutligen kved han inte längre. Det var skönt att det blev så tyst. Det var bäst så.

Dag 6

Svea kommer i morgon. Hon har lovat att tvätta mina fönster. Hon är bra på det.

Jag gillar faktiskt Svea. Hon pratar inte. Hon gör bara vad hon ska. Ibland kan hon fråga mig om det är något speciellt jag vill ha ordnat. Jag brukar svara nej. Det blir tystast så.

Mamma har ringt. Hon är tyvärr rätt pratglad. Jag fyller ut hennes meningar med ”mmm”. Eller ibland även med ”jasså?”. Det underlättar. Jag tror ibland att hon tävlar om vem som hinner säga mest innan man dör. Ibland funderar jag på att låta henne förlora. Eller göra slut på hennes tävlande. Hon vill inte prata om Smith. Det är jag glad över. Jag gillar honom inte.

Dag 7

Smith kom över hit idag. Jag ville inte ha honom här, så jag släpte först inte in honom. Men sedan stod han där och ringde på dörrklockan och väsnades om att det var något viktigt. Jag hörde inte vad han sa men öppnade i alla fall dörren, så kunde han kanske skulle bli tyst. Det blev han nästan.

- Jag måste be dig om en tjänst, sa han.
- Jasså? sa jag.
- Ja, jag vet att du kanske inte kan eller så, men jag måste resa bort ett tag…
- Jaha….? svarade jag dröjande, ointresserad. Den mannen bad om en tjänst. Undrar just vad han tror om mig egentligen. Ibland förstår jag mig inte på folk.
- Jag måste åka bort när din mamma fyller år…jag har redan köpt en present åt henne, men jag kan inte vara med på festen…kan du inte lämna över den till henne åt mig? Jag kan inte ge den i förväg…jag reser alldeles för långt innan…
- Ska jag ge henne en present från dig, menar du?
- Ja, det vore väldigt snällt…jag skulle verkligen uppskatta det…

Jag rynkade ögonbrynen. Mannen måste skämta. Fan vilket djävla fult leende han hade. Fan vad jag hatade honom.

- Ok, svarade jag.

Dag 8

Ibland vill man inte somna om nätterna. Mörkret är alldeles för vackert för att lämnas ensamt och gås miste om. Ibland vill man inte vakna om dagarna. Ljuset är för starkt för ögonen och man orkar inte vakna upp till den dag som väntar. Jag har alltid trivts i mörker. Där syns man inte. Där finns man inte. Där lämnar människor en ifred. Man kan verka ostörd. Man kan tänka.

Människan har upptäckt elden och elektriciteten för att sätta ljus till mörker. Vad finns att göra ljuset svart? Den blå stunden om dagen i vinterns andetag är ett lovord om fristad för mig. När allt blir blått om eftermiddagen vet man att det snart är mörkt. Finns det ingen snö blir det mörkare. Så snart den blå stunden slutar besöka dagen vet man att våren andas nära din nacke. Kvar är då ljusets tid. En lång väntan inför nästa vinters imma.

Denna vinter är svart som mörkret i din mun när du har stängt den.

Dag 9

Presenten han gav var rosa. Den äcklade mig. Jag ville inte behöva se den och satte ut den på balkongen, under möblerna som stod undanställda i väntan på sommaren där ute. Jag är aldrig ute på balkongen. Bara när jag lämnar presenter där. Det är Svea som tar hand om balkongen. Hon har förnuft nog att inte fråga om varför jag aldrig är där. Det var Sigbritt som strängt ordnade denna lägenhet med balkong och sa att hon hittat ett hem åt mig. Jag bodde inte här innan. Inte heller hos henne eller hos någon annan. Jag tror jag levde någon helt annan stans. Det fanns ingen balkong där.

Smith sa aldrig var han skulle resa. Jag frågade inte heller. Han ler för fult för det.

Dag 10

Om en månad fyller min mamma 64 år. Smith kommer inte närvara på festen. Jag kommer lämna presenten i hans ställe. Själv ger jag inte presenter till någon. Bara en gång om året, när mamma firar sin dag då hon föddes. Hon gillar blommor. Ståtliga blommor. Jag brukar ge henne ett arrangemang med ståtliga blommor. Oftast i rött. Det klär hennes läppar. Hon målar dem röda.

Om en månad ska jag le inför över åttio personer. Om en månad ska jag säga att ”den här är från Jack” och le. Jag måste öva. Jag gör det när jag rakar mig. Men inte när jag har kniven över strupen.

Dag 11

Natt. Mörker. Jag vaknade. Jag vaknade i min säng. Mina lakan var bara varma på insidan av täcket. Utsidan var som en isblå tundra en vinternatt. Jag frös. Men jag svettades och det väckte mig. Jag hade vaknat. Jag hade öppnat mina ögon. Vred mig i sängen. Tystnad lika tung som det ständiga bruset i mina öron den natten, av blodet som virvlade runt i venerna och kärlen och aldrig ville stillas, utan störa. Min svett sögs upp av lakanen, kudden var redan våt under min nacke. Jag satte mig upp, våt och kall. Darrade gjorde jag. Steg upp. Natten är en märklig tid. Jag ställde mig vid fönstret. En katt strök runt hjulen på min Jaguar där nere på asfalten där nere på jordskorpan nedanför mitt fönster. Katten hittade inte hem, den jagade natten med sina gula ögon. Jag ville tala om för den att sluta håra ner gummit på mina däck. Jag måste skaffa en plats i ett garage. Jaguaren skall inte anfäktas av katter. Deras blickar repar min röda lack. Jag ser redan hur den har mist glansen!

Jag hackade tänder, skakade, frossade och sprang ner i porthuset och ut till Jaguaren. Katten var inte där längre.

Bilen måste stå i ett garage.

Dag 12

Bläddrade papper på jobbet idag igen. Möte. Kaffe. Idioter som vet allt om livet minus mer än allt. Korkade män i fula kostymer, fåniga kvinnor i alldeles för utstuderad klädsel. Bläddra mer papper. Jag är rik. Jag skänker inte pengar till välgörenhet. Jag spar dem för egen vinning. Det är min välgörenhet. Amen.

Svea har städat i köket idag. Det sken om spisen, allt det rostfria, kylskåp, frys och diskbänk. Mitt bord var rent. Golvet skurat och bonat. Mattan ren, knivarna nyvässade. Intet damm. Jag har många knivar. Blänker.

Skönt att komma hem till ett nystädat hem. Svea ska stanna.

Dag 13

Vaknade i natt igen. Svetten forsade ut från mina porer, jag hade svårt att andas. Det kröp i mig av oro. Varför är det så förbannat tyst om natten? Jag kan inte sova! LÅT! Inget låter om det inte finns. Jag steg upp med min frossa. Svettiga fotsulor halkar mot bart golv. Suger sig fast vid varje steg, glider nästan undan med benen på det hala golvet, svett. Darrar. Ställde mig vid fönstret igen, tittade ner. Min Jaguar står fortfarande kvar. I morgon ska jag ordna en garageplats. Där skall inget anfäkta Jaguaren. Den röda lacken skall återfå sin glans. Håren skall elimineras från gummit på däcken och jag ska döda varje katt jag ser som jagar natten med sina ögon för nära mig.

Lugn, går och sover igen. Somnar i kallfuktiga lakan.

Dag 14

Smith efterfrågades av kära mor idag. Ringde till jobbet och frågade mig. Var är han, han är inte här, var är där han är, var är platsen under hans kropp, var är platsen där han andas? Ingen vet. Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag bryr mig inte. Smith är ful. Hans leende plågar mig. Jag avskyr hans vita tandrad. Den skär sig mot hans solbrända hud. Alldeles för tjockt hår. Alldeles för breda axlar. Alldeles för manliga anletsdrag för att vara estetiskt tilltalande. Han borde vara ensam, så motbjudande som han är. Hur kan någon attraheras av honom? Han plågar världen med sin existens. En och åttiosju lång.

Dag 15

Dagen idag var en trist dag. Ingenting har hänt.

Dag 16

Svea var här idag igen. Min kära mor ringde under tiden. Jag var här jag med, svarade i telefonen. Hon är orolig för Smith. Det är inte jag. Antingen lever han, men är inte här. Det är bra. Antingen är han död, men är inte här. Det är dubbelt så bra. Önskar det sistnämnda.

Dag 17

Lördagar är arbetsdagar. Men idag stannade jag hemma. Sjuk. Feber och frossa. Som sist om nätterna. Kan inte sova, vill inte äta. Har gått ner i vikt. Blek. Svart under ögonen. Fett hår. Spruckna naglar. Näsblod. Är det jag i spegeln? Jag ser bra ut som sjuk. Bättre än andra.
Feber.

Dag 18

Fortfarande sjuk. De på jobbet ringde. Undrade hur jag mådde. Undrade när jag kan komma tillbaka. De behöver visst mig. Jag måste bläddra i deras papper. De klarar inte av pappersdamm lika väl som jag. Veklingar. De tror de vet allt. De tror de vet något om livet. De tror de känner mig.
Så fel människor kan ha.

Måste gå och knyta skosnören igen. Vid affären. Klockan är mörkt.

Skriven av: Ebba Persson